En politisk, pedantisk poet

Mikael Wiehe firar 30-årsjubileum som musiker och artist. Han sjunger om rättvisa, om solidaritet, kärlek och livets förgänglighet.
Han kallar sig fortfarande kommunist.
- Men samtidigt är jag en småborgerlig individualist, ja snudd på anarkist.

Jag tror att jag var tolv år när jag hörde Mikael Wiehes "Titanic" första gången. Jag rusade fram till radion och skruvade upp volymen, sjönk ner på en stol och lyssnade medan tårarna rann. Den är fortfarande en av de vackraste sångerna jag vet.

Mikael Wiehe är en poet och kompositör som drivs av ett djup engagemang. Jag ber honom berätta från början och han talar om sin morfar, en föräldralös fiskargosse i Limhamn som med Guds hjälp blev disponent på Skånska Cementbolaget[s systerbolag Calcium].
- För de fattiga fanns det två vägar bort från eländet, antingen Marx eller Gud. Morfar valde Gud. Han var en snäll människa som aldrig lät någon lämna hans hem utan en smörgås eller ett par skor. Det sägs att jag är lik honom till utseendet.

Förr brukade han gå omkring i morfars gamla rock, och då sa folk "Titta vad han har blivit lik disponenten!"
Hans pappa är dansk journalist, och har hela sitt liv varit aktiv liberal med tolerans och tro på människans frihet som grundläggande värden. Under kriget var han med i den danska motståndsrörelsen och satt i tyskt fängelse en tid. Innan det gav han sig i väg för att kämpa i finska vinterkriget, men förfrös lungorna på vägen dit.
- Vad jag vill säga är att jag har en humanism i bagaget.

Mamma bäddade

När Mikael var sex år skildes föräldrarna. Han och brodern flyttade med mamma från Danmark till Sverige och Malmö, till Slottsstaden. Han var den ende i klassen som hade en frånskild mamma. Hon var egentligen keramiker men arbetade heltid som laboratorieassistent i Lund för att försörja dem.
- På kvällarna lagade hon middag åt oss, diskade, tvättade och städade. Jag hade aldrig bäddat sängen själv när jag flyttade hemifrån!

I Slottsstaden bodde medelklassen, som röstade på Högern och Folkpartiet. I de röda tegelhusen [på andra sidan Regementsgatan] bodde arbetarna och de var av en annan sort, det visste barnen. De visste också att det var dålig att rösta på sossarna men de visste inte varför.
- Jag blev retad för att jag var dansk och för att jag gick omkring och sjöng på rasterna. Sjungandet tvingade honom att slåss.
- På den tiden var det så oskyldigt. Vi stod mest och puttade på varandra. Jag klarade mig tack vare att jag hade starka ben. Sedan var jag Mikael med de starka benen.
Han var alltid yngst eftersom han började skolan ett år tidigare i Danmark.
- Det var lite synd om mig. Jag var lite utstött. Men det tyckte jag inte själv, då.

Saxofon och jazz

Som nioåring började han spela gitarr med Elvis Presley som idol, senare blev det saxofon och jazz för hela slanten.
Mikael menar att han var något av en särling redan från början, och att det märktes ännu mer när han började realskolan.

- Då tog tre procent av Sveriges artonåriga studenter. Det var en överklass – barnen till det härskande skiktet som skulle ta över. Men jag tillhörde inte överklassen, min mamma var frånskild, lågavlönad laboratris.
Som sjuttonåring var han med på skiva för första gången. Han turnerade med kända jazzmusiker. Han hade sju gånger så mycket pengar som klasskompisarna – och Mikael Wiehe började göra sig ett namn.
- Jag har en grundmurad tro på de avvikandes slutgiltiga seger. Det är Tjockisen, Glasögonormen och Lillen som det blir något särskilt av senare i livet – de är tvungna att söka sig nya vägar. De snyggaste i klassen blev försäljare och så.

Han läste Sartre, Camus, och Jack Keruac, och drömde om att bli författare. Han läste nordiska språk, litteraturhistoria och sociologi i Lund. Det hade hunnit bli 1968 och studenterna i Paris gjorde uppror, ett uppror som spred sig även till Sverige.
- Sociologin var själva oroshärden. Det var ur den samhället skulles stöpas om. För mig var det fantastiskt att plötsligt få förklaringar på varför världen såg ut som det gjorde, varför några är rika och många är fattiga.
Det gällde att välja sida, och han valde sina kompisar som hungerstrejkade utanför riksdagshuset för att få igenom enprocentsmålet i U-hjälpen.
- Jag har alltid varit en trög jäkel. Det tog ett par år innan jag fann en egen övertygelse.

Hoola Bandoola 1970

1970 bildade han Hoola Bandoola Band med bland andra Björn Afzelius. De höll på till 1976 och hade jättehits som "Vem kan man lita på", "Victor Jara", "Jakten på Dalai lama".
Plötsligt rusar Mikael upp, nappar åt sig disktrasan och gnider energiskt bort en fläck på kylskåpet. Han mumlar något om att hans fru kommer hem på måndag, då vill han att det ska vara fint och det är det. Hela köket blänker. Jag kan nästa spegla mig i det stora furubordet.
På kylskåpet och på anslagstavlan sitter ett par vykort med texten "Konsumtion gör dig lycklig".
Hoola Bandoola blev flaggskeppet i den så kallade musikrörelsen, en rörelse som präglades av antikommersialism och solidaritet med förtryckta människor i samhället. Och Mikael Wiehe blev invandrarlärare.
- På den tiden var det fri invandring till Sverige. Volvo åkte till Jugoslavien och hämtade unga män med friska tänder och kraftiga muskler. Så jag tyckte att jag kunde lära dem tala svenska. Jag såg det som en politisk handling. Hoola Bandoola var inte det, men blev det.

Snälla revoltörer

Han var med och ockuperade ett hus [Victoriabiografen] i Malmö sedan musikrörelsens förhandlingar med kommunen om en lokal misslyckats.
- De dribblade bort oss. Då var det socialdemokratiskt styre och det som gällde var "Gå in i ABF eller dö!". Men vi ville göra vår egen grej, så vi ockuperade ett hus, och det är jag stolt över än idag. Vi gjorde bara ett fel – vi gick ut frivilligt. Vi var för snälla.
Han har sin slutsats klar och den bekräftas av elevernas uppror mot nedskärningar i skolorna i Malmö idag.
- Politiker skiter i folk under tjugo. De lyssnar inte på småungar som inte har rösträtt. Så var det när vi var unga och så är det nu. Jag förstår precis varför eleverna gör uppror. Men de är inte tillräckligt organiserade tyvärr. Att slå sönder skyltfönster är bara dumma ligistfasoner. Nej, jag hoppas på en större mobilisering.
Han har aldrig tillhört någon parti, men har förstås alltid rösta på Vpk, fast det nya v har gjort honom lite förvirrad. Men han är fortfarande kommunist. Det sitter i ryggmärgen, säger han.

Småborgerlig anarkist?

- För mig är det naturligt att solidarisera mig med dem som har det sämst, med de förfördelade och lurade; småspararna, hyresgästerna, kvinnorna, barnen, tredje världen och så vidare.
Samtidigt tycker jag att det är sunt med en viss misstänksamhet mot staten, mot överheten. Folk ska få klara sig på sitt eget vis. På så sätt är jag också en småborgerlig individualist, snudd på anarkist.
Han tror att det ännu är möjligt att skapa ett samhälle som är rättvist och som ger utrymme för individens möjligheter. Men Mikael Wiehe tycker att det ser mörk ut nu och är orolig för sina barns framtid.
- Förr fanns en ambition att skapa ett rättvist samhälle. Vart har den tagit vägen? Det undrar jag. Plötsligt kostar allting, allt som man trodde man betalat genom skatten.
Nyligen såg han gruppen Freda' i TV och en av medlemmarna sa "Det finns ingen Wiehe längre".
- Jag finns visst! Men på sätt och vis har han rätt. Det är nästan ingen som uttrycker samhällskritik i sina texter längre. I generationen efter mig är det väl nästan bara Stefan Sundström. Men jag fortsätter att skriva om vad jag ser och hör. Så länge orättvisorna består, består också hoppet om förändringar.

Nina Alm, ICA-Kuriren nr 17, 28 april 1993