Mikael Wiehe, en man och en gitarr

Den 19 september i år hölls två minneskonserter för Björn Afzelius på Huskvarna Teater med Mikael Wiehe och Stefan Sundström. Mikael Wiehe och Björn Afzelius träffades sommaren 1970. Om det var på en fest eller under en repetition, råder det delade meningar om. Musiken var en gemensam nämnare och de började sjunga tillsammans, bara för att lattja lite, som Mikael Wiehe säger. Det blev så småningom Hoola Bandoola Band. Efter sex år upplöstes bandet, men Björn och Mikael började arbeta ihop igen 1982, då under namnet: Två man och två gitarrer. Samarbetet kulminerade i en stor turné, sommaren 1986 samt en lika stor turné, i Norge 1993. Några år senare skildes de båda vännerna åt för alltid när Björn avled efter en längre tids sjukdom.

Björn, eller Affe som han kallades, hade sina rötter i Huskvarna. Här, i sin farfars stuga som han hade köpt, tillbringade han även mycket av sin sista tid när han blev sjuk.
Kulturnämnden i Jönköpings kommun ville därför visa sin uppskattning för den före detta Huskvarnabon.
- När Affe hade dött var det väldigt många människor som ringde och ville göra olika saker. Men det kan man inte. Känslomässigt kan man inte åka runt hur mycket som helst och göra industri av det, berättar Mikael Wiehe mellan konserterna på Huskvarna Teater.

Han arrangerade därför själv en minneskonsert i Malmö. Därefter har han även varit med i Köpenhamn, Oslo och nu sist i Huskvarna.
Konserterna har dragit mycket folk. Biljetterna har sålt slut på några timmar.
- Jag tycker det visar att Björn hade en väldigt stor publik. Att det sluter upp så många tror jag är ett tecken på att folk hade ett förhållande till honom. De vill nog vinka adjö lite grand, tror artistkollegan Wiehe.
- Överskottet från konserten i Malmö gick till Röda Korset center för tortyrskadade i staden.

Ett finger i ögat på våra politiker

Man har räknat ut att ungefär en tredjedel av de invandrare som kommer hit är krigs- eller tortyrskadade. Det är skamligt att det inte finns ett organiserat omhändertagande av dom här, utan att det ska ske i Röda Korsets regi, anser Mikael Wiehe. Det handlar inte om dom utan om oss. I vår stad, i vårt land finns några som lidet av de här sviterna. Det lidandet fortplantar sig i många led till barn och barnbarn. Givetvis skänker vi pengarna för att hjälpa de människor som har utsatts. Men det är också ett sätt att försöka sätta fingret i ögat på politikerna och säga att vi måste göra någonting. Dessutom sparkar vi dom på smalbenet som tycker att flyktingarna kan åka hem till sitt eget land. Lite humanitär inställning och lite politik, förklarar sångaren.

Stort förtroende för Röda Korset

Det är inte första gången som Mikael Wiehe låter intäkter gå till välgörande ändamål.
Tillsammans med Björn Afzelius gjorde han någonstans mellan hundra och tvåhundra liknande arrangemang. Under turnén i Norge var hälften av konserterna till förmån för något.

- Vi tjänade hur mycket pengar som helst i alla fall, så då tyckte vi att det var rimligt att ge bort varannan konsert. Nu gör jag kanske 15 konserter till förmån för någonting varje år, berättar Mikael.
Efter konserten i Malmö, så var hjälpbehovet i Kosovo en mycket aktuell och angelägen fråga. Artisterna valde därför att skänka överskottet från konserten i Huskvarna till Röda Korsets arbete för krigets offer i Kosovo.

- Där är hjälpbehovet väldigt akut. Det finns många ställen där det är väldigt akut, men nu är det Europa, nu är det här. Då får vi göra något åt det, menar Wiehe.

Mikael Wiehe berättar vidare att han inte vet så mycket konkret om Röda Korsets arbete i krigsdrabbade länder. Men han har stort förtroende för den här organisationen som har funnits så länge.

- Det är klart att Röda Korset är ju ingen politisk organisation utan en humanistisk. Humanismen kan ta sig lite märkliga uttryck, men när det gäller att hjälpa folk i Kosovo så tror jag att ingen hjälp är fel just nu, säger Mikael.

Skillnad på välgörenhet och solidaritet

"Att lindra och förhindra mänskligt lidande, genom att förbättra situationen för de mest utsatta och vara deras språkrör", är Röda Korsets idé. På frågan om det är viktigt att de som befinner sig i utsatta situationer har någon som är deras språkrör, svarar Mikael Wiehe:
- Det viktigaste egentligen att de själva kan tala och det är där som det kan bli fel. Jag har tidigare gjort en ganska klar definition mellan välgörenhet och solidaritet, där välgörenheten beskrivs som att man gör sig till någon annans språkrör. "Vi ska hjälpa dom", istället för "vi ska hjälpa oss". Men jag tycker att i en situation som denna kan man inte vara dogmatisk. Jag spelar i kyrkor därför att det finns strömningar som jag kan känna vill ungefär samma saker som jag. Fast de har valt ett annat språk och har Gud med i kappsäcken, det har inte jag. Men jag kan känna att jag är besläktad. På samma sätt är det med Röda Korset.

Musik berör människor

Till sist får Mikael frågan om han tror att musiken är ett bra verktyg att använda om man vill påverka världen.
- Det är det bästa sättet. Jag vet att jag själv blir påverkad av kultur, film, böcker, konst och musik. Alltså tror jag att också det jag gör påverkar andra. Musik har den fördelen att man kan göra den överallt. Det är ett flexibelt medium som når väldigt många människor. Det finns ett behov av sånger som handlar om det som händer här, på vårt språk, om vår verklighet. Jag tror det alltid kommer att finnas ett behov av det. Detta med att sjunga en sång till gitarr, det tror jag aldrig kommer att bli riktigt ute, för det är så lätt gjort, avslutar Mikael Wiehe.

Helena Engvall, Här hemma – Röda Korset, Jönköping, höst/vinter 1999