EgoPlanen

Det var jobbigt när någon kom mig för nära

Mikael Wiehe har stått på scenen i över 40 år. Och varken nynazister, åldersnoja, eller göteborgska kravallpoliser verkar kunna stoppa honom. På nya CD:n "Kärlek & politik" är han radikalare och personligare än nånsin.

Mikael Wiehe om döden, kärlek och politiskt våld

Har du helt tappat kontakten med verkligheten? Frågar Mikael Wiehe upprört när jag inte förstår varför han kallat den 13 minuter långa låten från nya CD:n "Kärlek & politik" för "Stockholm den 15 februari år 2003". Det var ju den jättelika demonstrationen mot kriget i Irak i Stockholm! Den största demonstrationen i Sverige sen Vietnamkrigets dagar… För tro inget annat. Trots att Mikael ska fylla 58 i vår och trots att skägget grånat en aning, ansiktet blivit lite rundare och den pregnanta, vårdade malmöitiskas tappat sina värsta magistrala drag så går han fortfarande först i ledet. 40 år på scenen har givit Mikael Wiehe en personlig tyngd och säkerhet som inte ens nynazistiska dödshot kan rubba.
I sånger som "Gbg, Gbg" kritiserar han polisens agerande under EU-kravallerna och i "Är det mej du är rädd för?" sjunger han om skräcken för terrorister. Men han är också mer privat än nånsin – mer än hälften av sångerna på nya CD:n handlar om intensivt personliga ämnen som kärlek, svartsjuka och äktenskapsslentrian.
- Jag funderade på att kalla den delen av skivan för "Scener ur ett äktenskap", säger han och skrattar.

Döden: "Döden är nånting vi gärna undviker att tänka på, undviker att prata om och som inte finns med särskilt mycket i det offentliga samtalet. Men döden finns där och en av mina vänner hade inte lust att vara med längre. Honom skrev jag en sång till på den nya skivan. Den heter "Du finns kvar".
Döden är en realitet att räkna med. Man vet att man ska dö på ett helt annat sätt än när man är 25. Man vet att ens tid är utmätt. Och kanske är det också så att döden aktualiseras för många människor i Sverige genom mordet på Anna Lind i höstas.
Om jag tror på nånting efter döden lämnar jag därhän. Det är i alla fall ingenting som påverkar det liv jag lever nu."

Drömmar: "Det finns många olika sortens drömmar. Det finns drömmar man drömmer när man sover. Jag har vissa återkommande drömmar. I en av dem – det är säkert bara nån vecka sen jag drömde den senast – har jag köpt ett hus som jag var mycket i när jag var liten och jag är otroligt glad över att jag köpt det. Det är allt. Jag fylls av glädje och tillfredställelse över att ha köpt tillbaka det där huset.
Sen finns det mardrömmar. Jag kan fortfarande minnas en mardröm jag drömde nån gång i 25-årsåldern, om nånting obestämd som kom upp för trappan till andra våningen där jag var, och hur fruktansvärt rädd jag blev och hur fruktansvärt rädd jag fortfarande var när jag vaknade. Det är nog det enda riktiga mardröm jag haft.
Och så har vi vakendrömmarna: drömmen om att bli en bättre människa. Drömmen om att lära sig mer om sig själv. Drömmen om en bättre värld."

Kärlek: "The neverending story". De flesta kärlekssånger handlar om att man antigen har träffat nån och är så himla glad eller att man skilts från nån och är så himla ledsen. Men den verkliga kärleken är ofta den som pågår i en verklighet. Man lever tillsammans med en människa och ibland är det kul, men inte alltid. Och det är det som är det intressanta, tycker jag.
Man lever i en sorts elasticitet. Vissa dagar är det väldigt bra, vissa dagar är det inte alls så bra, vissa dagar vill man bara dra och vissa dagar vill man bara komma tillbaka".

Svartsjuka: "Visst är jag svartsjuk. Och det tror jag, säger jag lättvindigt, att alla är. En av sångerna på skivan handlar om svartsjuka. Jag låg och lyssnade på portugisisk fado-musik och fick plötsligt de fyra första raderna i huvudet: "Jag ser min hustru när hon dansar/tätt sluten i hans famn". Nu är hon inte sluten i nån annans famn men jag var tvungen att gå in och hitta den känsla av svartsjuka son jag tror finns i alla passionerade förhållanden. Och det var inte så lätt. Först då måste man in i sina mörkaste skrymslen och titta på saker man inte har lust att se på och sen försöka formulera det."

Kriser: "Jag gick i terapi under en period, men det handlade nog mer om att jag var missnöjd med mitt eget sätt att vara än en egentlig kris. Jag upptäckte att jag reagerade på sätt i olika situationer som jag inte kunde förklara, inte försvara och inte tyckte om och tänkte att jag måste ta reda på vad det här är. Bara detta att gå till nån man har förtroende för och kunna tala om saker man tycker är viktiga med nån som inte är personligt inblandad - är dyrt… man bra (skratt).
Jag hade problem med närheten till andra människor. Om människorna kom för nära tyckte jag att det var jobbigt och reagerade på ett sätt jag inte tyckte om. Nu har jag kanske, om inte annat, slipat bort den värsta rädslan och de värsta kantigheterna."

Papparollen: Om jag varit en bra pappa vet jag inte riktigt. Jag har varit borta mycket. Jag vet att somliga av mina barn har saknat mig mycket, och saknar mig nu när jag är borta. Jag kan ibland, när jag är stressad, ha ett jävla humör. Det går ut över alla i min omgivning, inklusive mina barn. Jag har skilt mig en gång – det har drabbat några av mina barn. Så det finns naturligtvis saker att anklaga sig själv för eller där jag tycker att jag inte varit så bra som jag skulle velat vara. Jag arbetar mycket, men när jag arbetat färdig är jag där. Jag är inte borta i tankarna. Och jag tycker att mina barn visar mig stor kärlek och förståelse, och det är jag oerhört tacksam för."

Åldrande: "Jag kan ibland sakna att vara en del av ett gäng som har livet framför sig. Jag kan sakna att vara 25 och planera revolutionen. Jag kan tycka att min kropp blir äldre på ett sätt jag inte gillar men jag kan också njuta av att jag får ett större mentalt vardagsrum. Jag kan se vad som hänt under 30-40 år, och det kunde jag inte när jag var 22."

Mat: "Under en period av mitt liv upptäckte jag till min otroliga glädje och förvåning att jag kunde laga god mat, och det gjorde jag också. Men nu, måste jag erkänna, har jag överlåtit detta på min hustru därför att hon lagar ännu godare mat. För somliga människor är det inte viktigt vad de äter, men för mig är det viktigt att jag äter nåt jag tycker är gott, dricker nåt jag tycker är gott. Det tillhör det goda livet. Jag tycker om allt, från en tjock korv med bröd, bara det är gott lagat."

Sångerna: "I alla sånger måste man gå in i sig själv och leta efter en sorts resonansbotten – det som tar fram tårarna, glädjen eller förnedringen. Man måste söka sig till platser dit man egentligen inte riktigt vågar bege sig. Det är det som är utmaningen. När man känner att den här sången vet jag inte om jag egentligen har lust att skriva – det är då man verkligen måste skriva den."

Politiskt våld: "Jag är ingen våldsam människa. Jag använder inte våld, jag slår inte mina barn, jag slår inte heller min hustru och jag är rädd för att själv bli utsatt för våld. Men jag är inte pacifist. Jag anser att det finns situationer där våld kan rättfärdigas. Jag anser att de situationerna är ganska få och man ska vara otroligt försiktig med att släppa den anden ur flaskan för det kan vara väldigt svårt att få in den i flaska igen.
Jag tycker att våld mot oskyldiga människor är totalt oförsvarbart i alla lägen, oavsett om detta våld utövas av en stat, som Israel, eller en organisation, som Hammas, eller av enskilda individer. Jag tycker inte privat egendom är helig, men jag har ingen förståelse för att man slår sönder fönsterrutorna hos en skomakare på Avenyn i Göteborg.

Mikaels egomål:
1. Jag vill åka till månen.
2. Jag vill göra en världsomsegling under havet.
3. Jag vill åka jorden runt på 80 dagar.

Mikaels egodag:
08.00 Uppstigning, morgongymnastik, toalett.
08.30 Rask promenad i vackra omgivningar.
09.30 Dusch. Hurra!
10.00 Frukost. Hurra! Hotellets matsal är fortfarande öppen.
11.00 Avfärd mot nya djärva mål. Resan ägnas åt musik- och litteraturstudier.
13.00 Ny stad, nytt hotell! Hurra! Rummet är städat och tillgängligt. Nu vidtar intressanta meningsutbyten med kunniga företrädare för större och mindre lokala massmedia.
15.00 Lunch, dagens huvudmål. Hurra! Det finns en öppen restaurang i vilken man kan inta näringsriktig kost.
16.30 Rast, vila.
18.00 Soundcheck. Hurra! Flygeln är stämd, ljusanläggningen fungerar, ljuset är fördelaktigt, det finns ett backroom, arrangören har läst ridern, det finns kaffe med mera.
18.45 Uppsjungning enligt sångpedagogens instruktioner.
19.30 Konsert inför en fulltalig och entusiastisk publik.
21.30 Försäljning av skivor och sångböcker. Signering. Mottagning av lovord och beröm.
22.00 Återkomst till hotellet. Kontakt med hemmet. Litteraturstudier.
23.30 Vila. Hurra! En bred, härlig säng. Kudden är inte av syntetmaterial. Det är inte dans på hotellet.

Christer Olsson, Expressen, 28 mars 2004