Dylan gömde sig..

Mikael Wiehe: "Dylan gömde sig under en filt"

Ett år efter Totta & Wiehe – nu är Mikael Wiehe tillbaka med ännu en platta med svenska Dylan-tolkningar.
Denna gång tillsammans med sångerskan Ebba Forsberg.

- Vafan, nu tror ju alla att jag bara jobbar med att översätta Dylan, säger Wiehe.

Så är inte fallet, poängterar den 61-årige sångaren och låtskrivaren. Han lutar sig fram ur sitt favorithörn av soffan, som står i arbetslägenheten i Malmö.

- Nästa projekt kommer inte bli Dylan, om jag säger så. Fast i och för sig, det beror ju på vem som frågar, säger Wiehe och kliar sig på hakan. Samarbetet med Ebba växte ur en tanke att spela låtarna från Totta & Wiehe på scen. Totta Näslund förlorade kampen mot cancern innan skivan var klar, så skulle det bli en turné fick det bli med någon annan. Då dök Ebba Forsberg upp.

- Ebba sa att hon ville sjunga Dylan med mig. Så då tänkte jag att hon och jag kanske kunde göra den turné, som Totta och jag av naturliga skäl aldrig hann göra.

Innan de kom ut på vägen hade projektet växt i omfång.

- Ebba ville ha några egna låtar att sjunga. Så då fick jag sätta mig ner och göra några färska översättningar, säger Wiehe.

I maj i år gav de sig ut på en turné i Sverige. Det är liveupptagningar från denna turné, inspelade på Nalen i Stockholm, som nu ligger i skivdiskarna. Han har mycket positivt att säga om samarbetet.

- Ebba Forsberg är en av de stora svenska sångerskorna. Hon har en röst som ger tyngd, allvar och trovärdighet åt texterna. Dessutom är hon mycket yngre än jag och har en helt annan infallsvinkel på texterna. Jag tror att det tillför något till tolkningarna.

Om skivköparna håller med, så är det mycket möjligt att det blir en ny turné nästa sommar.

- Går skivan bra, så hoppas jag att jag och Ebba kan göra 10-15 festivalspelningar till sommaren. Det hade varit mysigt.

Ebba är inte heller någon ny bekantskap. Hon körade redan på Wiehes skiva Trollkarlen från 1994. En skiva, vars titelspår visar prov på Wiehes långt ifrån okritiska förhållande till Dylan.

- Den låten skrev jag efter att jag spelat på samma ställe som Dylan. Jag stod bakom scenen och tittade när han spelade. Där stod han och smålog i ett ganska dåligt band. Då skrev jag Trollkarlen, om en trollkarl som inte längre kan trolla. Fast sen visade ju sig att han fortfarande hade ett par ess i rockärmen, som exempelvis Time out of Mind, säger Wiehe.

Oavsett om Dylan är en trött trollkarl eller inte, så har Wiehe en försvarlig mängd Dylan-tolkningar på sitt samvete. Den första var Boots of Spanish Leather, som i Wiehes händer blev Spanska Stövlar 1973. Sedan dess har det blivit tre skivor med Dylan-översättningar. Och allt började med en gåva.

- Jag fick för många år sedan en fet bok med Dylan-texter på engelska. Där kryssade jag för vilka låtar som jag ville översätta. Jag tittade faktiskt i den härom dagen. Jag har översatt de flesta nu.

Så vad är det då som gör Dylan värd att slita på?

- För det första, så är han en av vår tids stora låtskrivare. Det finns fler, som Leonard Cohen, Joni Mitchell och Paul Simon, för att bara nämna några av de engelska. Men jag tycker det är kul att klä Dylan i svensk skrud.

Wiehe och Dylan har aldrig träffats, men det har varit nära flera gånger. Wiehes ögon lyser upp när han minns en sån episod.

- Vid ett tillfälle spelade vi på samma festival i Norge, runt 1991-92. Efteråt samlades alla musikerna i baren. Alla utom Dylan. Han brukade alltid springa direkt ut till en väntande limousine och dra iväg. Det gjorde han även denna gång. Så vi såg Bob Dylan kasta sig in i bilen. Problemet var att chauffören inte satt i bilen. Då tog Dylan upp en filt som han hittade i baksätet och gömde sig under den. Sen satt han där med filten över huvudet, tills chauffören kom. Då var det liksom inte riktigt läge att gå fram och knacka på filten, säger Wiehe och skrattar hjärtligt.

Mikael Wiehe är inte heller så övertygad om att ett möte skulle bli lyckat.

- Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag skulle säga. Det skulle väl bli "hej, jag tycker att du skrev 300 bra låtar på 60-talet." Och sen då? Hur fortsätter man efter det? Jag tycker att Dylan verkar rätt så flummig. Jag är inte så flummig. Dessutom verkar han väldigt skygg. Men det kanske inte är så konstigt, när han varit jagad av en hel generation som tror att de är hans personliga kompis.

Wiehe funderar en stund innan han fortsätter.

- Jag tror inte att han är utåtriktad och kul att ta en öl med. Bruce Springsteen skulle man nog kunna ta en pilsner med. Och med Leonard Cohen kan man nog diskutera låtskrivande. Och Pete Seeger skulle säkert vara kul att lira med. Men Dylan, nej, tror jag inte han är särskilt rolig.

Allt är inte heller Dylan i Wiehe-land. Våren är fullbokad med olika projekt. Närmast väntar föreställningar med Jacques Werup, som ska sättas upp både på Ystads teater och Victoriateatern Malmö i januari.

- Den kommer att handlar om livet, kärleken, döden, politiken och tidens gång. Vi försöker att avgränsa det och hålla det smalt, säger Wiehe och brister ut i skratt.

Sedan väntar ett trettiotal spelningar tillsammans med den norska musikern Åge Aleksandersen i februari och mars. I april går Wiehe in i studion för att spela in en ny skiva. En händelserik vår alltså. Och någonstans där i bakgrunden lurar rykten om en sammanställning av karriären så här långt. Rykten som Wiehe bekräftar.

- Jag har en box klar, med elva skivor och 150 låtar. Det är allt möjligt skit, från 1966 fram till i dag. Det är klart att de mest kända låtarna finns med. Sen är runt en tredjedel outgivet material.

Men något releasedatum är inte satt.

- Den skulle ju ha kommit när jag fyllde 60. Nu blir den väl ett par år försenad. Men vadå då, jag kan väl släppa den nästa år, när jag fyller 45 år som artist. 45 är väl en siffra så god som någon, säger Wiehe.

Emil Sandgren, Trelleborgs Allehanda, 1 december 2007