Dålig jordmån för en ny Dylan

En biografi över sextiotalets kultfigur Bob Dylan finns nu i svensk översättning. Staffan Söderberg har samtalat med Mikael Wiehe om boken och fenomenet Bob Dylan. Wiehe har inte bara introducerat Dylan i Sverige, han har också emellanåt kallats Sveriges egen Dylan.

När 60-talets kulturhistoria ska skrivas finns det en gestalt som man inte kommer förbi: Robert Allen Zimmerman, född 1941 i Minnesota,USA, och mera känd under namnet Bob Dylan.

Få artister har haft en sådan genomslagskraft som han. Under några korta år på sextiotalet kan man nästan tro att det är han som leder och styr utvecklingen för en hel generation, den som numera brukar betecknas som "fyrtiotalisterna".
För tolv r sen utkom i USA en Dylanbiografi av journalister Anthony Scaduto. Nu föreligger den också på svenska, "Bob Dylan" (ca 175:-, Carlssons), i utmärkt översättning av Lars Åberg och aktualiserad med ett efterord som redovisar Dylans verksamhet från 1973 till idag. Boken har lite karaktär av helgonbiografi, en summering för de redan frälsta och införstådda. Men den är en klassiker i sitt slag.

När man talar om Dylan i Sverige finns det en person man inte kan komma förbi: Mikael Wiehe, född 1946 och bosatt i Malmö. Han har inte bara introducerat Dylan i Sverige, han har själv emellanåt kallats Sveriges Dylan.
Jag sökte upp Mikael Wiehe för at diskutera boken och fenomenet Dylan.

Scadutos bok är trots sina brister – en lite devot inställning till Dylan och en ganska snäv utblick över hans epok – fascinerande på det sättet att Dylans utveckling så nära sammanfaller med tidsandans utveckling: Han börjar i 50-talets rock och dess generationsklyfta, fortsätter över i folkmusiken och solidaritetsrörelser för olika samhällsgrupper, går vidare till ungdomsrevolten och ett fullständigt förkastande av det etablerade samhället för att slutligen hamna i religionen. Och allt detta sker i rasande takt under några få år på sextiotalet.

Boken uppehåller sig främst vid tiden från 1962-63 till 1968, då Dylan och utvecklingen på något sätt är ett. Han uttrycker det som mänga andra känner, men inte riktigt kan formulera, och han väcker nya känslor till liv. Det var också så att han var tidigt ute. På fyra år gick Dylan igenom en utveckling från det politiska till de religiösa som väldigt många andra har genomgått, men det har kanske tagit dem femton år i stället för fyra. Han hade en stubin som brann av snabbt. Om han hade portionerat ut de här skivorna med fyra års mellanrum hade han kanske legat i takt med tiden.

Han hade i varje fall varit i takt med t ex den svenska prosan som nu på 80-talet präglas av ett nytt intresse för det religiösa språket. Men i Dylans fall var den religiösa orienteringen mer än ett sökande, en allmän anknytning till det mystiska – ett tag var han t o m organiserad kristen och därefter engagerad i judendomen.
Upptakten till detta var uppenbarligen en direkt protest mot engagemangsvågens ytlighet och anonyma kollektivism redan innan den blommade ut på allvar i slutet av 60-talet.

Visst var det så. Det man uppfattade som så häpnadsväckande med Bob Dylan var att han bytte röst, utseende och sound mellan varje platta. Men det var hela tiden Bob Dylan, det fanns en revolt och ett ifrågasättande i allt, i själva formen.
Det är också så att den ungdomsrörelse som han då nästan förkroppsligade nu framställs som mycket mera enhetlig och renlärig än den faktiskt var. Även i Sverige, i slutet av 60-talet, var den rörelsen oerhört bred. Där fanns vegetarianer och indiska sökare, där fanns politik och människor som bara ville vara med. Först så småningom utsöndrades olika grenar: gröna vågen, politiken, meditationen. Men Dylan kunde ge något åt alla under de här åren, hans skivor var tillräckligt mångfasetterade och mångtydiga för att alla skulle få sin lilla bit.
Jag tyckte inte att folk förstod att "John Wesley Harding" 1968 var en religiös platta, hans första uttalat religiösa album. Då hade han redan gått från yttre ting till sådant som handlade om honom själv och från sin egen hud gick han till sin egen själ. Här, 1968, lämnade han själen och gick upp till himmeln för att söka Gud.
Jag tror att jag kan förstå Dylans utveckling under 60-talet. Man kan inte bara ställa sig i tjänst hos en rörelse; en konstnär kan inte vara taktisk som politikern, han måste uttrycka sig själv. Det var inte 60-talet omorienteringar som gjorde att Dylan förlorade sin position, det var hans texter och melodier på 70-talet som saknade utmaningar. Det blev banalt, entydigt och likgiltigt. Den uppstudsighet med vilken han hade attackerat föreställningen om en homogen amerikansk idyll var borta, han ställde in sig i ett led, blev devot, undergiven, till lags. Även om han gjorde en och annan bra låt kändes det mesta som innehållslösa brev från någon man ville höra av.

Det hektiska förloppet är ändå förbryllande: en sällsynt begåvad artist blir på några korta år fullständigt utbränd.

Populärkulturen är en särskild kultur, tiden går ofantligt fort i populärmusiken. Det som är spjutspets ett år är strax fullständigt passerat. Beatles var fruktansvärt provocerande när de kom fram, snart blev deras musik, frisyrer och klädsel allmängods. I dag kan de spelas i vilket föräldrahem som helst; de är inte bärare av tidens anda eller förhoppningar om framtiden, bara en nostalgisk påminnelse om hur trevlig den epoken var.

Detta gäller alla i populärkulturen; det är ytterst få förunnat att kunna hålla sin position under en längre tid. Presley, Beatles, Dylan, David Bowie, Rolling Stones – alla är de under en kort period bärare av tidens strömningar, och när de sen åker runt och upprepar detta blir det bara sorgligt och patetiskt. Dylan lever åtminstone upp till sin egen utveckling, han gör nya saker även om de är ur takt med tiden. Som mänsklig utveckling är det berömvärt även om det inte har varit särskilt stimulerande konstnärligt.

Populärkulturen är en industri på ett helt annat sätt än litteratur och konstmusik. Man kan satsa stora summor på en rockstjärna men pengarna ska komma tillbaka snabbt. Därför ser man allt i kort perspektiv. Därtill kommer den materiella utvecklingen av instrumenten och ljudet, populärmusiken är på ett helt annat sätt beroende av den tekniska utvecklingen. Symfoniorkestern har sett likadan ut sen 1800-talet, böcker har sett likadana ut i hundratals år. Det finns en möjlighet i dessa konstarter att förhålla sig till ett längre perspektiv. Man är inte beroende av affärsmännens krav på snabb räntabilitet, inte heller av samma tekniska apparat. Man är inte tvungen att kittla publiken på samma uppenbara sätt, man kan gå djupare, vara mera seriös.

Scaduto skriver att Dylan upphävde den skilsmässa mellan musik och poesi som det tryckta ordet medförde. Det är mycket påtagligt under 60-talet: ordet tycktes mindre kraftfullt, det var musiken och sångtexten som – i bokstavlig mening – kunde gripa de unga. Och de som tidigare kanske skulle ha försökt att utrycka sig i litterär form startade nu rockband.

Dylan var den förste som gjorde förhållandevis avancerad poesi till förhållandevis avancerad musik. Det blev nästan ett credo att det var i musiken man skulle uttrycka sig. Detta att från början fästa en dikt vid musik är mycket en följd av Dylan; det fanns ingen tidigare motsvarighet till hans poetiska utbrott på 10-12 minuter. Det faktum att det gick att göra så präglade fullständigt de åren.
Men poesin lät sig bara rubbas en kort tid och det tycker jag är bra. Bra poesi är hundra procent text. Bra musik är hundra procent musik. Bra sångtext kan aldrig vara femtio procent text och femtio procent musik – den måste vara hundra procent sångtext och musik. Det är skilda konstarter.

Det är frestande att jämföra detta med dagens videoexplosion. Den antas ibland – liksom på sin tid Dylan – hota det tryckta ordet.

Det ena utesluter inte det andra. Det finns naturligtvis dålig video på samma sätt som det finns dålig musik. Men jag tror att alla människor har ett behov av att uttrycka sig och att de möjligheterna växer med tekniken. Den kan skapa flera konstnärer, flera kulturutövare. Det breddar uttrycket.

Dagens svenska prosa tycks ha tappat åtminstone en generation, just de s k fyrtiotalisterna. De stora berättarna – Delblanc, Jersild, Lidman – är i övre medelåldern och ännu har det inte dykt upp några självklara arvtagare. Det finns många tänkbara skäl till detta. Ett är t ex TV:s genombrott som episk förmedlare. Men det skulle också kunna hänga ihop med Dylan och 60-talets klimat.

Sången är både äldre och folkligare än t ex filmen eller boken och på 60-talet fanns det möjligen en ideologisk push för sångtexten – kanske är det också lättare att skriva sångtexter.
Även många författare övergav då romanen för att skriva reportage. Nu är det mera klimat för konst för konstens egen skull.

I en diskussion i BLM nyligen karakteriserades den svenska litteraturen av idag så här: efter någonting och före något, men ingenting i sig självt. Ser du inom musiken ett klarare mönster, en ny Dylan?

Vi lever i postmodernismen, inte bara inom arkitekturen. Det plockas från olika håll och olika perioder, men det är inte sammanvägt till något eget. Det krävs sådana perioder då man söker nya konstnärliga uttryck, samlar pinnar i skogen. Men det finns inte något "dagens uttryck" såsom Bob Dylan var när han kom.

Staffan Söderberg, Sydsvenska Dagbladet, 1 december 1985