Det tog 30 år att försonas med far

Mikael Wiehe:

Far och son. Den ene liberal, den andre radikal. Mikael Wiehe och hans far Adam har inte fått sin vänskap gratis. De har kämpat sig igenom år av besvikelser. Vändpunkten kom vid en mycket dramatisk lunch.

Mikael Wiehe har funderat mycket på förhållandet till sin far.
Under många år dominerades deras förhållande av missförstånd och försummade kontakter.
Det var egentligen först när Mikael Wiehe som 30-åring slog igenom med Hoola Bandoola Band som han kände sin fars fulla stöd.
- Det tyckte pappa var tufft och bra. Men hela tiden fanns distansen. Vi träffades visserligen. Men det var inget far-son-förhållande. Han var mer en jämlike än en far. När Mikael var fem år skildes hans föräldrar. Han flyttade till ett hyreshus i Slottsstaden i Malmö med sin mor och sin bror Thomas. Hans far, som är dansk, bodde kvar i Köpenhamn. De träffades en gång i månaden och två veckor under sommaren. - När jag var barn var min far min hjälte, bland annat för att han hade varit med i danska motståndsrörelsen och suttit i fängelse under ockupationen. Han är liberal i ordets goda bemärkelse, aldrig moraliserande.
Adam Wiehe sitter och lyssnar avspänt tillbakalutad i en röd plyschstol i Mikaels vardagsrum. När han får höra att han var Mikaels hjälte slår han ifrån sig.
- Oj, oj, du får inte lägga någon vikt vid det. Jag var endast knuten till motståndsrörelsen. Men jag är ingen hjälte, absolut inte. Jag har aldrig deltagit i sabotage eller något sådant. Jag satt i fängelse i tre veckor, det var otäckt men det var "en lille ting". Mikael har fått alldeles fel intryck, troligen från sin mor som förhärligade mig.
Tonårens somrar tillbringade han på vägarna, liftade runt i Europa med gitarren över axeln och med böcker av Salinger och Hemingway i ryggsäcken. London, Paris – kaféer, billiga hotellrum – världen måste undersökas.
I tonåren blev Mikaels kontakt med sin far allt sämre.
- Det ingick i hans attityd att inte tvinga sig på. Samtidigt uppmuntrade han till kontakt, gav mig brev där inledningen redan var ifylld, "Käre far, nu ska du få höra något roligt…" Jag avskydde de där breven.
- Fars liberalism var på både gott och ont. Han tyckte inte det var förfärligt när det gick dåligt för mig i skolan. Han sa inget när jag började röka, brydde sig inte om hur jag var klädd. Han la sig aldrig i. Jag uppfattade det som om far inte brydde sig om mig.
Jag minns när jag i tonåren hade klätt upp mig i pepitarutiga byxor, vit nylonskjorta, röd v-ringad tröja och ljusbrun mockajacka. Det var på modet just då och jag kände mig oerhört fin. När far sa: "Du ser ju ut som alla andra", sårade det mig djupt. Jag tyckte inte han hade någon rätt att anmärka. Han hade ju avsagt sig min uppfostran.
- Far höll alltid en ironisk distans. Jag uppfattade det som kritik.
Adam känner igen sitt sätt att ironisera.
- Det har kostat mig många vänner. Men ironin är ett slags skydd som man tar till när man känner sig generad.
När Mikael var 32 år kom urladdningen.
- Far var i Malmö och vi åt lunch tillsammans. Då framförde han en hälsning från sin fru till "tjockisen", det vill säga till mig. Jag blev djävligt sur, gick hem och skrev ett brev där jag bad honom dra åt helvete.
Adam skrev först ett svarsbrev där han häcklade Mikael för att denne inte kunde ta ett skämt. Nästa dag skrev han om det och Mikael reste till sin far på Nordsjälland.
- Vi satt en hel natt och pratade. Jag öste ur mig allt, grät och höll ett jävla liv. Far lyssnade, försökte förstå och förklara. Det blev början till en helt ny kontakt. I dag vet jag att man måste visa vem man är, vara ärlig, först då blir man tydlig för andra.
Också för Adam är lunchen då Mikael blev så upprörd, avgörande för deras förhållande. Att kalla Mikael tjockis var just en sådan där ironisk kommentar som var kärleksfullt menad. Numera har jag lärt mig att inte göra på det sättet.
- När Mikaels bror var liten brukade han säga "Hej, tjockis" till mig, på skoj. Jag uppfattade det som en kär beteckning. Jag sa det till Mikael helt och hållet i den betydelsen. Men Mikael reste sig från bordet och sa att nu fick det vara slut. Han var alldeles röd i ansiktet. Det tog ett halvår innan vi pratade med varandra igen.
- Nu är Mikael en av de bästa vänner jag har. Vi är mycket förtroliga med varandra och har så varit de senaste åren. Om jag är ledsen kan jag ringa Mikael och om han är ledsen ringer han mig.
Adam har varit gift fyra gånger. Mikael är gift för första gången men lever i sitt andra förhållande.
Han bor i Malmö med sin chilenskfödda hustru Maya och är pappa till fem flickor.

- Jag har ett mer kvinnligt än manligt förhållande till kvinnor, förmodligen för att jag saknade manlig förebild under barndomen och hade ett nära förhållande till min mor.
- Samtidigt var mors kärlek förknippad med krav. Hon ställde naturligtvist kraven av kärlek, men mig skrämde det.
- Jag har aldrig varit någon riktig kille, spelat fotboll, klättrat i träd och så. Jag har sysslat med lyrik, musik och tänkt. Jag är icke "macho - man", vilket jag försöker kompensera genom att vara bäst inom mitt område, skriva bäst låtar och så vidare.
Mikael tror inte att han och Adam har samma kvinnosyn.
- Min far såg oerhört bra ut. Jag har aldrig känt mig attraktiv på det sättet som jag upplevde att far var. Han har alltid varit en kvinnornas man, ofta förälskad, vilket han prioriterade framför sina äktenskap.
Adam blir inte smickrad över sin sons påstående att han är en kvinnokarl. Han bekräftar det visserligen, men beklagar det samtidigt.
- Ja, jag är kvinnornas man – i alltför hög grad. Det har jag betalat ett högt pris för, mer än vad jag vill prata om. Men jag har haft ett gott liv som journalist, ett spännande liv fullt av dumheter.
Adam har arbetat på Politiken, Berlingske Tidende och Associated Press. De sista 25 åren av sitt yrkesliv arbetade han inom dansk veckopress.
Musiken var tidigt viktig för Mikael men det var inte i första hand gitarren som gällde utan saxofonen. På den här tiden handlade det om jazz. I början av 60-talet bildade han sitt eget band, Blunks Lucky Seven. Tonårsflickor trånade på träbänkarna nedanför scenen på Lorensborgs ungdomsgård och Logens jazzklubb i Malmö.
Så småningom ändrades Mikaels musikintresse. Sommaren 1971 hölls den första stora folkfesten i Malmö i ekot av Woodstock. Nu gällde det att ta ställning för världens förtryckta, om att kämpa mot kapitalismen och orättvisorna i samhället. Mikael bytte saxofonen mot gitarren. Solidaritet var nyckelordet.
Genombrottet kom 1973 med Hoola Bandoola Band, följd av Kabaréorkesterns Sjömansvisor men den älskade visan "Titanic" om Europas undergång.
Mikael menar att Adam har påverkat honom politiskt.
- Tidigare tyckte jag att mitt politiska engagemang inte alls hade med far att göra. Nu har jag ändrat mig!
Adam har aldrig varit lika politiskt aktiv som Mikael.
- Mikael brukar säga att jag är en humanist, en som menar det rätta, men inte gör något. Det är helt riktigt. Jag har aldrig engagerat mig som Mikael och jag beundrar honom för det han gör.
I år fyller Mikael 49 år. En av låtarna på hans senaste CD heter "Förändringen":
"Det hände mig nå't konstigt härom året. Det hände mej en all'es vanlig dag. Det börja' som en missfärgning av håret. Jag kunde inte fatta vad det var", lyder första versen.
Mikael vet att han inte är 25 år längre, att mycket har förändrats. Men han fortsätter att fylla sitt kollegieblock med texter om världen runt omkring.
Han försöker hela tiden att inte svika sina ideal. Han bor i en vanlig HSB-lägenhet och vägrar att inordna sig i den kommersiella musikvärlden.
I dag har han ett bra förhållande till sin far. Fast så värst lika tror han inte att de är. - Vi är åtminstone skenbar olika. Men vi har samma gester, samma sätt att röra oss.
Adam säger samma sak:
- Vi är inte lika varandra. Men när Mikael har varit på TV ringer vännerna och säger att vi har samma uttryckssätt. Jag ser det inte själv, men kanske är det så.
Mikaels farsarv yttrar sig också på ett helt annat sätt:
- Jag har samma sätt att distansera mig och vara ironisk, säga något som jag tycker är kul men som gör den andra ledsen, avslöjar han. Alltså precis det som sårat mig mest i fars sätt mot mig. Men det är ju som det måste vara – fädernas synder intill sjunde led…

Jane Betts, Viva nr 4, april 1995