Det auktoritära breder ut sig och dumheten ökar

"Det auktoritära breder ut sig och dumheten ökar"

Mikael Wiehe tycker att identitetspolitiken tagit fokus från viktigare frågor – och att det kanske krävs en revolution trots allt.

Mikael Wiehe blev känd för den breda publiken genom Hoola Bandoola Band som han bildade tillsammans med Björn Afzelius och Peter Clemmedson 1970.

Då hade hans band en utpräglad politisk inriktning, en typisk Hoola Bandoola-låt kunde heta Ingenting förändras av sig själv, texterna var fria från de grövsta politiska slagorden – men de var mycket vänsterinriktade.

I dag har Mikael Wiehes sånger andra namn: Jag vill bara vara en gammal man eller Leva tills jag dör, som valdes till årets bästa dansbandslåt – inspelad av Lasse Stefanz featuring Mikael Wiehe.

Vad har hänt?
– Jag kommer fram till ungefär samma svar som jag när jag var ung, säger Mikael Wiehe, men i dag är jag mer osäker på hur svaren ska omsättas i praktiken. När jag skriver Jag vill bara vara en gammal man betyder det inte att jag inte vill delta i "kampen", men jag, nyss fyllda 70, ska inte bära fanan. Det ska unga människor, de som kämpar i dag göra.

– Jag har alltid varit nyfiken, vill och velat göra nya saker. Min politiska ståndpunkt är så tydlig att jag kan göra det. Jag får nya erfarenheter när jag spelar in en skiva med Lasse Stefanz.

I dag ställer Mikael Wiehe frågan om hur han ska kunna omsätta sina erfarenheter konstruktivt.

– Jag vill arbeta tillsammans med unga människor och inte framstå som jag vet mer nu än när jag var 30. Vi som tillhörde vänstern på 70-talet hade möjligheten att få vår nyfikenhet bejakad, vår tid tillät ifrågasättande. I dag har de unga det betydligt svårare, de tvingas ta risker på ett sätt som vi inte behövde.

Politiskt är Mikael Wiehe minst lika radikal som tidigare.

– Jag kallar mig inte längre kommunist utan antikapitalist. Jag tror inte att kapitalismen stöder folkflertalet.
Huvudmotsättningen i samhället går fortfarande mellan arbete och kapital och det är viktigt att komma ihåg.

Läser Flamman och ETC

Men Mikael Wiehe menar att det är svårt att kunna få reda på vad som händer under ytan i världen.

– Mycket av det som är mest intressant läser jag i Flamman och i ETC. Johan Ehrenberg är en av få som skriver om energi och ekonomi på ett politiskt plan. Men i svenska medier i stort blir han och de andra alternativa journalisterna ensamma röster i öknen. Därför behövs ETC lika mycket som någonsin.

Men det är inte bara när det gäller media som samhället förändrats.

– Folk ägnar sig i dag åt mindre viktiga saker, menar Mikael Wiehe. Radikala diskuterar i dag saker som genus, homosexualitet och könstillhörighet – det blir en identitetspolitik istället för att syssla med de grundläggande frågorna.

– Det finns i dag lika många feminismer som det fanns kommunismer förr, men huvudmotsättningen i samhället går inte mellan män och kvinnor eller mellan homosexuella och hetero. Den är ekonomisk och handlar om arbete och kapital.

– Detta betyder inte att feministerna inte har rätt eller att jag inte önskar transpersoner all lycka och det tredje könet egna toaletter. Men detta är inte huvudfrågorna i samhället.

"Ingen ger ett ärligt svar"

Mycket av det Mikael Wiehe säger i dag gör honom minst lika hård politiskt som under 70-talet; hans tvekan till om Ryssland är mer aggressivt än Nato, att han misstänker att destabiliseringen av Venezuela, Honduras, Nicaragua och ödeläggandet av Irak, Libyen och Syrien är en del i en amerikansk strategi, att det finns en plan för detta.

– När jag läser om demonstrationerna mot regeringen i Venezuela tänker jag på åkeriägarnas strejker mot Allende i Chile före kuppen. Vår vetskap om vad som egentligen händer i dag är begränsad och ingen ger ett ärligt svar.

– På 70-talet hade vänstern tolkningsföreträde. Jag kunde tillåta mig att vara skeptisk och kritisk mot delar av det som fördes fram av vänstern. Då såg jag mig själv mer som observatör och förmedlare. I dag är det annorlunda, vänstern är tillbakaträngd och jag måste ta ett större ansvar för att försvara den vänster som finns.

"Förnuftet på tillbakagång"

Men det handlar inte bara om utrikespolitik. När det gäller situationen i Sverige och industriländerna menar Mikael Wiehe att inte mycket positivt skett.

– Nyliberalismen är inte en ideologi utan bara täckning för mer pengar i färre fickor. Det är en tapet, bakom den finns samma gamla vanliga kapitalism. Ekonomer som Piketty visar att vi när det gäller jämlikhet är tillbaka på samma nivå som för 100 år sedan – en procent äger 99 procent av tillgångarna.

– Det finns ekonomiska förklaringar till det mesta, och de handlar inte om religioner eller liknande. Varför smälter isarna till exempel? I dag är förnuftet på tillbakagång. Vi är inne i en period där det auktoritära breder ut sig och dumheten ökar. Vi kanske behöver en revolution, men i dag hoppas jag ändå mer på en utveckling utan våld.

Kombinerar det personliga och det politiska

Mikael Wiehes samhällssyn har naturligtvis påverkat hans musik och artistiska utveckling.

– Redan i Hoola Bandoola Band ville jag berätta något. Jag ville inte vara privat och skriva om mig själv, utan jag ville beskriva vad jag såg. Men det personliga och politiska går att kombinera; för nästan 30 år sedan spelade jag in Basin street blues, som var en förtäckt skilsmässoskiva, och så har det fortsatt – nu kan jag skriva om vad jag vill.

– Jag har spelat jazz, jag har gjort balett och skrivit musikaler, allt som en följd av min nyfikenhet. Jag har en personlig frihet men den baseras också på ideologi och att mina politiska ståndpunkter är tydliga.

Mikael Wiehe i allra högsta grad en turnerande musiker.

– Förra sommaren hade jag sommarlov, det var outhärdligt tråkigt. I år blir det färre spelningar än tidigare år, cirka 60 jämfört med normalt 80 till 100, så man kan väl säga att jag trappar ner lite, men jag är gynnad så jag kan ändå fylla konsertkvoten.

– Jag får också chansen att pröva nya saker. I sommar har jag rest med Plura Jonsson och Ebba Forsberg. I höst ska jag turnera med en stråkkvartett.

Turnerandet är också en ekonomisk nödvändighet för Mikael Wiehe. På spelningarna säljer han sina skivor själv – utan mellanhänder. Dessutom har han sparat alla stipendier och liknande på särskilda konton. Detta har givit honom en stor del av den ekonomiska trygghet han kan känna i dag.

Nackdelen med turnerandet är dock att han under långa perioder är osynlig för familjen.

– Jag har varit borta otroligt mycket och känner i dag ett växande behov av min familj. Familjen är en del av de saker som gör mig lycklig.

Men det var också en kris i familjen som gjorde att Mikael Wiehe faktiskt spelade in den skiva som är den mest privata han gjort; 2009 kom albumet Sånger från en inställd skilsmässa som skildrade den äktenskapskris han upplevt med sin fru.

– Hade inte skilsmässan blivit inställd och vi hittat tillbaka till varandra så vet jag inte om skivan någonsin hade blivit gjord. Jag gjorde också mitt bästa för att hålla tillbaka bitterheten i sångerna.

Texterna har alltid varit mycket viktiga för Mikael Wiehe, Han arbetar mycket med dem och putsar dem till att han känner att de är som han vill ha den. Det var en stor skillnad mellan honom och hans kollega och vän Björn Afzelius när de jobbade ihop. Björn Afzelius skrev sina texter direkt, oftast driven av passion och/eller vrede, medan Mikael Wiehe jobbade länge på formuleringarna.

Mikael Wiehe har fortsatt att skriva texter, nu gör han även översättningar av texter på uppdrag av en rad artister. Mest känt är hans samarbete med Ebba Forsberg med översättningarna av Bob Dylan och Leonard Cohen. Flera av dem är små mästerverk.

– För mig är det som att lösa korsord, det är en hobby. Jag är lite förvånad att det gått så lätt, men det ger inga pengar och knappt någon uppmärksamhet.

Förutom Bob Dylan och Leonard Cohen så har Mikael Wiehe också översatt Tom Waits, men det är inte lätt att få tillstånd av den som skrivit originaltexten.

– Tom Waits är en av de svåraste att få tillstånd och han ska också godkänna texten. Jag skulle gärna vilja översätta Bruce Springsteen, men han är omöjlig – ingen får översätta honom.

Mikael Wiehe är också stort fan av Spotify.

– Jag tycker att Spotify är fantastiskt. Tänk allt man kan hitta där, i sin mobiltelefon. Men det gäller nu att ändra penningströmmarna så att en större del går till upphovsmännen och artisterna – och inte till skivbolagen. Fysiska skivor ger inga pengar i dag, för att kunna leva på sin musik måste man få betalt av tjänster som Spotify.

Men det är i mycket och i grunden en positiv gammal man som ser tillbaka på sitt i högsta grad pågående liv.

– Jag har levt ett bra liv och jag är mycket tacksam för det. Jag är också glad för att jag alltid tillhört vänstern.

Gunnar Wesslén, ETC, 31 augusti 2016