|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| De som kräver min avbön kan kyssa mitt otorkade arsle | |
| Mikael Wiehes liv och musik har haft en tydlig röd tråd: han har velat förändra samhället. Nu ger han sig ut på en sista turné innan han lägger gitarren på hyllan. Po Tidholm har mött artisten och vänsterikonen för ett samtal om dödshjälp, rädslan för kvinnor, och att åldras som aktivist i en värld som på många sätt bara blivit sämre. Fyrtiotalisterna vinkar ett långsamt farväl. Rent tekniskt blev de pensionärer redan för tio år sedan, alla de där som föddes kring andra världskrigets slut, de som vaknade politiskt i slutet av sextiotalet och som har präglat Sverige sedan dess. De som blev politiker, bibliotekarier, socialarbetare, författare, akademiker och artister. Som Mikael Christian Wiehe, född den 10 april 1946, nästan på dagen 11 månader efter Tysklands kapitulation. I februari är det dags för Mikael Wiehes allra sista turné. Sedan ska han lägga ifrån sig gitarren, är det tänkt. Mikael Wiehe började spela jazz i de sena tonåren och så småningom Beatlesinspirerad popmusik innan han 1970 var med och grundade Hoola Bandola Band och blev en av den politiska svenska proggmusikens stora stjärnor. Åtminstone sedan dess har han velat förändra världen. Han har stått till vänster, ibland långt ut till vänster. Han har rest, läst, pratat, spelat, skrivit. Alltid med ett syfte. Hoola Bandola Band 1972. Från vänster syns Per-Ove Kellgren, Mikael Wiehe, Arne Franck, Peter Clemmedson, Povel Randén och Björn Afzelius. När han nu ska pensionera sig från scenen undrar jag hur det känns. Att acceptera sin ålderdom, kanske förlora greppet om tolkningsföreträdet i samhällsdebatten och lämna en värld som på många sätt är i sämre skick än den han föddes till och växte upp i med efterkrigstidens optimism och engagemanget i den gryende kampen för människors lika rättigheter och inkludering, studentrevolten, befrielsekrigen i Afrika, USA:s nederlag i Sydostasien, de europeiska diktaturernas fall, Centralamerikas folkuppror, ANC, miljörörelsen och daghem åt alla. Så många orsaker till optimism. Och nu: en värld på väg mot klimatkollaps, höjd konfliktnivå i alla delar av samhället, skenande ojämlikhet, privatiseringar, pandemi, politisk polarisering och högernationalismens återkomst. Det här är saker jag egentligen skulle vilja fråga mina föräldrar om. Men jag är inte säker på att jag vågar höra deras svar. Jag vill nog faktiskt inte veta om de är ledsna. – Det är ett samtal som är väl värt att ha. Jag kan vara din ställföreträdande pappa, säger Mikael Wiehe. Du är femtio år, jag är sjuttiofem. Du hade kunnat vara min son. Vi sitter i var sin fåtölj i hans lägenhet vid Triangeln i Malmö och pratar om vad som format honom. I ett hus byggt på femtiotalet, i ett rum fullt av böcker. På hyllan ovanför mig står Jan Myrdals samlade produktion. Mikael Wiehe växte upp en bit bort, i Ribersborg, och på andra sidan sundet. Hans pappa var en dansk journalist med höga ideal. Han åkte till Finland för att slåss mot ryssarna men skickades hem med lunginflammation, anslöt sig till det danska motståndet mot nazisterna och sattes i Vestre Fængsel under den tyska ockupationen. Han fick med sig något slags övertygelse från honom, men också något slags borgerlig altruism från morfadern, den fattiga fiskaren som blev disponent på ett cementföretag i Limhamn. Wiehe formades också av sin mormor som återvände från USA med fyra döttrar som lärde sig självständighet, och av sin mamma som blev ensamstående efter skilsmässan från den danska fadern. Sin första saxofon fick han av sin morbror, den konservativa läkaren. – Och sedan så småningom, eftersom vi hade Hoola Bandola Band, eftersom tiden var som den var, så blev det ju också politiskt. Jag hade inte FNL-märke förrän 1973, efter kuppen i Chile. Varför dröjde det så länge? – Jag påverkades av mina äldre vänner, men det tog sin tid. – Första plattan med Hoola gjorde vi 1971. Och någon morgon där, på väg ut till studion i Vaxholm, måste jag ha bommat striden om almarna precis. Den hade varit kvällen innan eller var kvällen efter. Men jag var inte med där. Så under det sena 60-talet eller tidiga 70-talet så var du inte uttalat politisk? – Jo, men inte direkt. Sedan fanns det ju många olika vänsterrörelser att välja mellan. KPML-r:arna i Göteborg som var stalinister, Sveriges kommunistiska parti, maoisterna, som var starkast i Stockholm, Trotskisterna uppe i Umeå och så Förbundet kommunist som var starkast i Malmö-Lund och som jag sympatiserade med. – Jag hängde på när det startades folkfester i Malmö, eftersom vänstern – som Frank Zappa sade – hade de sötaste tjejerna. Sedan ockuperade vi Victoriabiografen ihop och blev förstanyhet på Ekot och det fanns många diskussioner om hur detta skulle gå till. Maoisterna och Folket i bild-människorna ville att vi skulle klä ut oss till vanliga människor. Och det tyckte vi andra var … Vilken rolig idé! – Mm. Hur som helst. 1973 var ett jävligt viktigt år för då slutade jag att arbeta som invandrarlärare som jag hade gjort då i tre år, dels övervägde jag att bli proffsmusiker, dels hände kuppen i Chile, och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Det här är inte sant. Detta var ju förr i världen, att det var så här." Det var nog min väckarklocka. För många falnade det mest brinnande engagemanget snabbt, andra tog med sig idealen till lärarhögskolan eller socionomutbildningen. Men många av vänsterrörelsens profiler har också gått till höger. – Man kan ju inte stå stilla. En människa som säger samma sak när hon är 75 som när hon var 25 är ju en död människa. "Hellre höra den sträng som brast än att aldrig spänna en båge." Och det är som Jan Myrdal säger: Man måste byta åsikt för att behålla en ståndpunkt. Men det gäller ju inte renegaterna. Som journalisten och programledaren Göran Skytte, din gamla barndomsvän, som gick från Förbundet Kommunist till Svenska Dagbladets ledarsida och Pingströrelsen? – Vi hade en period när vi inte pratades vid. Nu pratas vi vid, men vi talar inte politik. Vi pratar inte ekonomi. Vi pratar familj, krämpor … och tv-serier. Jag har känt Göran sedan jag var 12 år, och man gör sig inte av med gamla vänner på det sättet. Myrdal hade gjort det, men jag gör inte det. Har han känt ett behov av att ta avstånd från dig tror du? – Han har varit kritisk. Och vi har varit oeniga, för det var naturligtvis jag som hade rätt. Men då tycker jag att "hellre höra den sträng som brast". Att jag beundrar honom för att han är en i högsta grad levande människa, och han tar in synpunkter, och han avger yttranden. Sedan är jag inte alltid enig med honom. Men han har inte fått dig att tänka: Det kanske är jag som har fel? – Jo, en gång. Faktiskt. Faktiskt. Därför att jag väldigt länge kallade mig för kommunist. Jag hade långa samtal med Göran om detta. Och han sa att om du ser hur kommunismen utvecklades i Sovjetunionen, då kan du väl inte ställa dig bakom den? Klart jag inte kan. Så nu kallar jag mig för antikapitalist. Men socialist då, kan du kalla dig för det? – Ja, det är jag ju. Men jag tycker nog att socialist, det är lite jämntjockt. Jag tycker att antikapitalist är bättre. Jag har aldrig varit en klimat-natur-kille, men plötsligt är ju klimatfrågan en ny frontlinje som jag kan solidarisera mig med under titeln antikapitalist. För det är ju kapitalismen i dess nyliberala skepnad som är orsak till världens tillstånd. När kuppen kom i Chile den 11 september 1973 var det första Pinochet gjorde att ringa till Chicago Boys med Milton Friedman i spetsen, och ge dem fria händer. Det är den nyliberalismen som har spridit sig över världen, och det är ödets ironi att det nu är i Chile som demonstrationerna kräver en ny författning som inte är nyliberal. Det finns alltid något att hoppas på, hoppet är det sista som dör! Nyliberalismen kanske överlever i Sverige? – Inte om jag får vara med och bestämma. Men då är vi tillbaka i den där frågeställningen, för jag kan ju känna mig lite orolig för din generation, att ni ska gå i graven olyckliga. – När Hoola återuppstod 20 år efter sin upplösning 1996 så var det en dansk journalist i ett tv-program som frågade: "Är det lönt att hålla på så som ni har gjort?" Och då svarade jag att: "Nä, men det hade varit ännu värre om inte en jäkla massa människor hade gjort motstånd." – Men alltså, vad jag menar är att man är ansvarig för att ta ställning i sin tid, och i de spänningsfält som då finns. För det är klart, vi gjorde rätt i stunden! De som kräver min avbön, de kan kyssa mig i mitt otorkade arsle, är mitt svar. Något mer du undrar? Haha, jo. Jag undrar kanske mer om de känslomässiga konsekvenserna av det som går fel. – Jag gav ju ut en ny skiva före jul, och när jag lyssnar på den så tänker jag att det är ingen munter sak. Jag tänkte att, jag måste ju skriva utifrån mig själv och där jag nu står, och när det gäller klimatet eller när det gäller kvinnofrågan, för att uttrycka mig fyrkantigt, så finns det saker där jag känner mig främmande, eller utanför eller akterseglad. Har jag något att komma med här? – Men det är inte en uppgivenhetens sorgmodighet jag känner, utan kanske mer en irritation över att jag inte själv begriper var de nya frontlinjerna går, eller om jag ens är enig med de nya kartorna som ritas upp. Jag känner en otålighet. Det har funnits perioder förr, två gånger i mitt liv, då jag plötsligt har känt att jag inte hade något att säga. Där är jag lite grann nu. Jag har försökt att förstå vad det är som händer när världen förändrar sig. Det är min uppgift att försöka begripa det. – Men alltså du, jag har ju följt dig på avstånd men vi har aldrig setts. Och jag har ju känt att ni i er generation var antitesen till oss. Det fanns ett stänk av antikommunism, antisocialism och jag vet inte … Den apolitiska generationen. – "Hör jag Wiehe säga Nicaragua en gång till så spyr jag!" Haha ja, och jag måste nog säga att jag kände så också. Att du har stängt dörren till Latinamerika för mig på något sätt. – Alltså, en revolt mot revolten. I ett rum invid köket finns barnbarnens leksaker. Mikael Wiehe har fem döttrar, två från ett tidigare äktenskap och två från sitt nuvarande med hustrun Maya som dessutom hade en dotter sedan tidigare. Fem barn varannan vecka, tre varannan. Nu är den yngsta trettio och kontakten med dem "går lite upp och ner och hit och dit". Är de arga på dig för något? – Jag vet inte riktigt. Min yngsta dotter läste genusvetenskap. Vi hade en del diskussioner om det, när hon sa: "Alla män är potentiella våldtäktsmän." Inte jag! Där måste du lyfta dig från sociologin till psykologin. Om du tror att jag är en potentiell våldtäktsman så kan vi diskutera det, men om du säger att alla män är våldtäktsmän så kan jag inte hålla med. Och det gjorde att vi hade svårt för att prata med varandra på ett år eller så. Det här var fem år sedan. Nu säger hon att hon var rätt jobbig just då. Men var inte du jobbig då? – Det är inte det hon säger. Hon säger om sig själv att "jag var nog rätt jobbig under den perioden". Hon säger inte att jag är det. Du berättade om din släkt förut, full av dådstarka män med många kvinnohistorier. Men själv har du – trots alla år i rockband – inget sådant rykte om dig. Inte som jag hört i alla fall. – Alltså, jag har haft tre mammor. Min mor. Min moster – som födde ett dött barn fem månader innan jag föddes och som flyttade över all sin kärlek på mig. Min fars andra fru, judinnan som flydde till Stockholm under kriget. Tre mammor! Det har fan ta mig inte alla! Och så har jag ju fem döttrar. – Men väldigt få manliga förebilder. Det har jag saknat. Jag fick inte veta hur en man ska vara mot kvinnor, jag var bara rädd för dem. Och jag upptäckte ganska fort, i början på min karriär som rockidol, att i den mån kvinnor var intresserade av mig så var det rockidolen de var intresserade av, och det var inte jag. Men det är ju många i denna bransch som utnyttjar det förhållandet för att få bekräftelse och sex. – För mig har moderskärlek varit på moderns villkor: "Jag älskar dig om du gör som jag säger." Därför har jag inte varit så lättflörtad, jag har mest blivit rädd. Jag har inte haft så många förhållanden. Det låter också lite som att du hade dåligt självförtroende? – Ja, det är möjligt. Min far var en kvinnornas man, och många av mina gamla vänner också, så jag har varit omgiven av män med ett väldigt gott självförtroende, medan jag har varit lite mer försiktig. – Jag gick i terapi i 15 år. Min terapeut dog för några veckor sedan förresten – och vi hade inte setts på länge, men jag skickade ändå en blomma till hennes begravning, och en tacksam tanke. Ni pratade just om kvinnor i terapin? – Ja, det var efter en dröm jag hade precis efter jag träffat Maya. Jag var i Nicaragua tillsammans med Imperiet. Jag drömde att jag satt instängd inuti en ostkupa, men det var lite räfflat glas, så när min blivande hustrus ansikte tittade på mig genom glaset så blev hennes ansikte alldeles deformerat, förstår du? Och sedan vaknade jag, och tänkte att så här vill jag fan inte ha det längre. Och så åkte jag hem, och började gå i terapi. – Men terapin hade alltså inget med kommunismens fall att göra, eller mina föräldrars skilsmässa, utan det var strikt inriktat på min rädsla för kvinnor. Jag kan inte säga att den har gått över, men jag känner igen den när den kommer. Mikael Wiehe beskriver den påtvingade hemmavaron under pandemin som plågsam och långtråkig. Men nu ska han äntligen ut och turnera igen. Den 8 februari inleder han sin sista turné någonsin i Bergen, Norge. Under året kommer han spela sig genom hela Norden. Men det hörs ändå på honom att det inte är över för det. Varför inte bara sätta sig bekvämt framför teven och slappna av? – Därför att en stor del av mig är och har varit och är framdeles det här försöket att förstå saker. Och det tar sig i uttryck i sångskrivandet. Att stänga ned butiken och nöja sig med att ligga i en behaglig hängmatta nere i södra Spanien och läsa deckare, det är att ge upp det som är jag, det är att inte finnas. Jag läser deckare ibland, så det är inte det, och jag lyssnar på alla möjliga sorters musik, men att liksom slå sig till ro, det finns inte i mitt lexikon. Det är att dö, inte bara en smula, utan det är att kola vippen. Ja, jävlar, att bli ett levande lik. Ja men du är ju också en vanlig gubbe liksom … – Det är jag inte! … och make, och pappa, och … – … morfar. Jag har nio barnbarn. Jag var på barnkalas i går, en och en halv timme är precis lagom. De flesta kan ju nöja sig med det. Och du har en massa böcker att läsa, och filmer att se. – Ja, det där har jag att tugga i mig. Ja jag vet inte. För mig känns det som en uppgivenhet. Så hur blir det då, när din sista turné är över, din kropp kanske inte orkar? Du kan inte göra mer. Och du sitter här och funderar … – … om jag ska åka till en klinik i Schweiz. Som Jan Myrdal också var inne på? – Jag har ett dokument i mitt kassaskåp. Det är en utväg för dig? – Ja, helst vill jag dö utan att ha ont, i kretsen av min familj. Men om det nu är så att jag ligger och dreglar och inte kan prata så vill jag inte leva längre. Och det har jag förberett. Det där var ju smaskigt. – Du har rubriken klar. Ja, och då kommer vi tillbaka till det här som jag ändå undrar. – Kommer jag att dö lycklig? Är det din fråga? Ja, det kanske är min fråga. Eller vi kan skippa döden. Men när du har gjort din turné, och valet nästa höst har ägt rum, en nationalkonservativ regering tillträder… – Det får vi inte! … som tillskapar en återvandringsmyndighet, monterar ned kulturpolitiken och stryper public service. – I did what I fucking could! Det är mitt svar alltså. Jag gjorde vad jag kunde. Jag är stolt över vad jag gjort. – Och jag kommer göra 100 spelningar i år, det är typ 50 på våren och sedan ska jag spela på sommaren och sedan ska jag spela på hösten, och då är det val, och då ska jag SPELA SOM FAN! – Jag har levt ett liv som jag tycker att … jag menar, det är lite jobbigt att behöva påpeka det själv, men jag kan åtminstone säga att jag har gjort vad jag har kunnat, och jag har gjort det med hjärtat. Och även om allt är åt helvete så har jag åtminstone inte varit med och sparkat bollen i fel riktning. Jag tror, när det gäller min och dina föräldrars generation, att motståndet gjorde oss levande. Mikael Wiehe Född: 1946 i Stockholm. Växte upp i Köpenhamn och Malmö. Bakgrund: Tog pianolektioner och lärde sig själv spela gitarr och saxofon som ung. Började spela i jazzorkestrar och band som tonåring. 1970 bildade han Hoola Bandoola Band tillsammans med bland andra Björn Afzelius. Efter bandets upplösning bildade han Kabaréorkestern och andra grupper och samarbeten, och började också ge ut soloskivor. Har tolkat andra artister, främst Bob Dylan. Aktuell: Med albumet "Den siste mohikanen" och en stor avskedsturné som börjar 8/2 i Norge och fortsätter i Sverige under februari, mars och april. |
|
| Po Tidholm, Dagens Nyheter/Kultur den 8 januari 2022 | |
|
|
|
