Ingen ska kunna stoppa mig

Mikael Wiehe: Ingen ska kunna stoppa mig

När Mikael Wiehe i september avslutar en lång avskedsturné är det slutet på en epok.   Frågan hur det politiska landskapet kan se ut när han för sista gången kliver av scenen är den enda som lämnar den siste proggaren svarslös.

Mikael Wiehes långa karriär började inte, som man kan tro, med musikrörelsen, eller proggen som den kallas. Som så många andra skolungdomar under det tidiga 1960-talet spelade Mikael Wiehe tradjazz. Hans instrument var altsaxofonen och sitt allra första offentliga framträdande gjorde han 1963 med Cooling's Traditional Jazzmen. Samma år skrev han sin första komposition, Up in Michigan, döpt efter en novell av Ernest Hemingway.
1963 var också året som The Beatles kom till Sverige för första gången. "Ja, det var det, fast jag lyssnade inte på dem då, men det gjorde jag igår och fy fan va bra det är!", säger Mikael Wiehe och skrattar nöjt.
Få artister är så förknippade med musik och politik, som Mikael Wiehe. "Jag växte upp med att musik och politik hänger ihop. Bob Dylan var en tydlig efterföljare till Woody Guthrie, som var en starkt politisk och samhällskommenterande sångare."
"Däremot finns det ett slags missförstånd när det gäller den epok som kallas proggrörelsen, att det skulle vara musiken som var progressiv. Så var det inte, man kan inte säga att Hoola Bandoola Band var speciellt experimenterande i sin musik. Det var själva rörelsen som var progressiv, den strävade efter en förändring av samhället i socialistisk riktning."

Hur ser du på dina sånger idag, har de åldrats väl?

"När jag blickar tillbaka så tycker jag inte att det är så många sånger som är direkt politiska, agitatoriska. Däremot har alltid pratat mycket politik på scenen, i mellansnacken. Och jag är en politisk människa, jag intresserar mig för världen och samhället, men jag intresserar mig också för mig själv och för mina mer eller mindre lyckade relationer till omvärlden."
"Folk kontaktar mig ibland för att de tror att de måste ha mitt tillstånd för att spela en sång vid något högtidligt tillfälle, på ett bröllop eller en begravning. Då frågar de efter mina kärleks- och sorgesånger. Det är inte så att de sjunger Stoppa matchen när de ska gifta sig."

Vilka sånger är det de vill ha ditt godkännande att framföra?

"Det kan vara Mitt hjärtas fågel, som är en ren kärlekssång, Den jag kunde va, som jag skrev när Björn Afzelius blev sjuk, eller En sång till modet, som är lite politiskt anstruken, det ska erkännas."

Fastän kvinnorörelsen frodades under 1970-talet var den radikala musikrörelsen mansdominerad. Det var männen som spelade alla instrument, till och med när kvinnorna sjöng Vi måste höja våra röster för att höras. Hur ser du på det i skenet av en nutida rörelse som #metoo?

"Under tiden med Hoola Bandoola Band fick vi det påpekat för oss väldigt tydligt. Eftersom vi gjorde konserter runt om i Sverige tillsammans med Södra Bergens Balalaikor, som bestod av hälften tjejer och hälften killar, så bjöd vi in tjejerna att vara med på vår nästa skiva."
"Det var ganska torftigt, men trots allt ett försök från vår sida. Jag skrev en sång som heter På väg och börjar Förtvivla inte systrar fastän vägen verkar lång, som jag fortfarande spelar och som jag tycker säger det jag vill säga i frågan."
"Genom #metoo har kvinnorösterna blivit flera och högre. Dagens feminism påminner på många sätt om 1970-talets vänster. Den är uppsplittrad i olika motstridiga fraktioner, det finns alltid några som vill gå längre, det där känner jag igen. Principiellt har kvinnorna idag exakt lika rätt som vänstern hade då, med alla våra fel och brister – och jag säger det utan ironi."

På vilket sätt hade vänstern rätt?

"Vi solidariserade oss med det kämpande folket i Vietnam, med de som levde under förtryck under apartheidregimen i Sydafrika, med motståndet mot de olika militärjuntorna i Grekland och Spanien, och för min del engagerade jag mig rätt mycket Latinamerika."
"När vi i den vänster som jag fortfarande anser mig vara en del av skulle förhålla oss till kuppen i Chile 1973, så kunde vi ju inte solidarisera oss med kuppmakaren och diktatorn Augusto Pinochet, men det fanns ju de som kunde det. Det fanns också de som kunde anmärka på att vi störde handelsförbindelserna med Sydafrika när vi gjorde konserter till stöd för ANC."
"Det fanns ett val och vi valde rätt enligt min humanistiska uppfattning.
Grundinställningen var att vi solidariserade oss med de svaga, de som befann sig i ett underläge, medan andra höll på de som var i ett överläge. Det är precis samma motsättningar som finns nu."

Våren 1976 upplöstes Hoola Bandoola Band. Samtidigt grundades Dagens industri, som blev kapitalismens husorgan. Samma år bröts också det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet och Sverige fick en borgerlig regering. Var det då som Sverige slog in på en annan kurs, ett ideologiskt skifte?

"Jag tror att det kanske började skaka lite på nedre däck då", säger Mikael Wiehe lite skämtsamt och syftar på öppningsraden i låten Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång) från hans första album efter tiden med Hoola Bandoola Band, Sjömansvisor från 1978.
"Men jag har nog för min del tänkt att de nya politiska tendenserna kom lite senare. Efter oss kom ju punkarna. Punken var visserligen mer en personlig vrede än ett analyserat politiskt motstånd, men det är ingen slump att Joakim Thåström sjungit in både Fred, tillsammans med Imperiet, och Keops pyramid som soloartist."
"Efter punkarna kom Lustans Lakejer och sådana band, alltså lite mer mondäna och ett flirtande med rikedomen och det dekadenta. Då tyckte jag att man tydligt såg att nu hade vinden vänt."
"Då sammankallade vi sveriges rockelit och gjorde ANC-galan i Göteborg. Där överbryggades några av de skiljelinjer som hade funnits mellan musikrörelsen och 'de inte godkända'. Vem hade väntat sig att Mikael Wiehe och Tomas Ledin skulle stå på samma scen?"

I titellåten på ditt nya album, Den siste mohikanen, sjunger du: "Världen som jag kände den finns inte längre kvar". Vad ser du när du går på Malmös gator?

"Att vi lever i ett tvåtredjedelssamhälle. De gamla industristäderna bygger för den nya medelklassen – nya konsertarenor, nya hotell, nya stadsdelar – och så glömmer man bort den sista tredjedelen, och det är de som skjuter ihjäl varandra i Rosengård och på andra ställen i Sverige. Det är en följd av den förda politiken."
"Internationellt sett fick den nya epoken sin början i och med militärkuppen i Chile den 11 september 1973. För mig var det en vattendelare, där ändrade historien sin gång. Pinochet gav den amerikanska nationalekonomen Milton Friedman och the Chicago Boys möjlighet att genomföra ett nyliberalt experiment, som innebar 6 000 döda, hundratusen torterade och ett par hundratusen i landsflykt, en av dem min blivande hustru."
"Det största och starkaste motståndet just nu är det som händer i Chile. Det är en historisk ironi att Chile, som ofta framställs som ett framgångsrikt land ekonomiskt sett, kan föda ett motstånd mot det ekonomiska system som blev så starkt."
"Även här i Sverige börjar man ifrågasätta nyliberala förändringar som privatägda skolor. Jag skulle gärna vilja säga att nyliberalismen är på tillbakagång, men jag är min själ inte säker."

Många som var vänster under 1970-talet har ändrat åsikt och förflyttat sig ideologiskt, inte sällan rätt långt högerut. Känner du att du varit trogen dina ideal?

"Jag anser mig fortfarande tillhöra den vänster som jag tillhörde på 1970-talet. Det finns naturligtvis en skadeglädje i att man kan peka på att somliga människor som minsann var vänster har blivit höger, till exempel ekonomen Klas Eklund, en gammal trotskist. Jag läser med intresse hans artiklar, han ser det ur ett annat perspektiv än vad jag gör. Jag tycker det är viktigt att läsa vad motsidan tycker för att försöka förstå vad de menar."
"Det är inte så konstigt att folk byter åsikt, det kan inte vara så att alla tycker exakt likadant som de gjorde för 50 år sedan. Det är klart att några måste ändra uppfattning av sina egna erfarenheter. Men jag tror inte att de som bytt sida, renegaterna, är så många."

Du har varit framgångsrik och försörjt dig som musiker sedan början av 1970-talet. Har du blivit rik på din musik?

"Ekonomiskt sett tillhör jag en välbärgad medelklass. Jag bor i en stor lägenhet, för periodvis var vi sju personer som bodde i den och varannan vecka var vi fem, så den behövde vara stor. Det är den fortfarande, men nu är det bara jag och min fru som bor kvar. Vart vi än skulle flytta så skulle det bli dyrare än där vi bott i 41 år."
"Jag kan åka på semester. Jag har en liten, men dock, lägenhet i staden Malaga i Spanien. Och jag har satt en ära i att äga mina produktionsmedel. Ingen ska kunna stoppa mig från att uttrycka det jag vill uttrycka, säga det jag vill säga, eller göra det jag vill göra. Därför har jag den här arbetslägenheten, som mitt bolag betalar. Flygeln är arvegods, den tillhörde min mamma."

Finns det någon låt som du är är särskilt stolt över att ha skrivit?

"Jag brukar slingra mig undan genom att svara, att liksom en mor älskar alla sina barn så älskar en låtskrivare alla sina sånger. Men jag tycker nog att de sånger där jag spänt bågen, där jag inte riktigt vetat vad jag gett mig in på, de sångerna ligger mig lite varmare om hjärtat."
"Flickan och kråkan till exempel var den tidens experimentella sång, som jag gjorde tillsammans med Greg Fitzpatrick som var syntdemon i Stockholm. Den första skivan med Bob Dylan-översättningar, De ensligas allé, var också ett experiment. På mitt senaste album samarbetar jag med Erik Hjärpe som är klaviaturspelare i Damn, det band som brukar kompa Timbuktu. Det var väldigt roligt och har tagit mig ut på nya områden."

I dag ges din musik ut av världens största skivbolag, Universal Music, som också äger musikrörelsens flaggskepp, skivbolaget MNW, med Hoola Bandoolas gamla inspelningar, liksom Abbas och Stikkan Andersons kataloger. Kan du se ironin i det?

"Ja, det kan jag definitivt. Och framför allt: Jag går från ett litet skivbolag i Göteborg, Border, till Universal. Samtidigt läser jag i tidningen att Tomas Ledin gått andra hållet, från Universal till lilla Playground. Jag var tvungen att ringa honom."

Under den kommande turnén fyller du 76 år. Du har sagt att det är din sista. Hur vet man när det är dags att lägga av?

"Man blir äldre, det märks. Plötsligt tar det tre sekunder innan poletten ramlar ned, där den brukade ramla ned direkt. Plötsligt får man ont på olika ställen. För min del är det mest akuta att jag börjar höra sämre. Än så länge kan jag parera det med hörapparat och bra monitorer på scenen, men det kommer inte att bli bättre."
"Det känns skräckinjagande att sluta turnera. Det är ju mitt liv att åka runt och träffa folk, spela och sjunga och få applåder på jobbet, det är beroendeframkallande. Jag har ingen aning om vad jag ska hitta på sedan."

Är det något du ångrar?

"Jag brukar säga jag ångrar ingenting, men nu tänker jag: Jo, jag ångrar att jag var emot bygget av Öresundsbron och motståndare till Turning Torso, för båda dessa har varit bra för den fläck på jorden där jag rör mig."

När du kliver av scenen för sista gången en vecka efter riksdagsvalet kan Sverige för första gången vara på väg att få en regering där Sverigedemokraterna har inflytande. Hur skulle det kännas?

"Jag… (lång tystnad). Jag har uppriktigt sagt svårt att föreställa mig hur det skulle kännas. Jag kan säkert hitta på något klatschigt att säga, men…(lång tystnad igen)." "De svaga människorna, de som sover på en madrass i källaren, kommer att drabbas. Kulturvänstern, som är ett av Sverigedemokraternas hatobjekt, kommer säkert att drabbas på olika sätt."
"Jag vet inte…jag…det är en högst reell möjlighet och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. Man får väl kämpa på."

Mikael Wiehe
Ålder: 75 år.
Bor: I lägenhet i Malmö, nära Triangeln.
Familj: Gift. Fem döttrar, två från ett tidigare förhållande, två med hustrun Maya och en bonusdotter. Nio barnbarn.
Karriär: Började spela tradjazz 1963, först i Colling's Traditional Jazzmen, därefter i Blunck's Lucky Seven. Bildade 1971 Hoola Bandoola Band tillsammans med bland andra Björn Afzelius. Efter bandets upplösning 1976 (de återförenades för en turné 1996) har Mikael Wiehe gett ut cirka 35 album i eget namn och genom olika artistsamarbeten. Han är också känd som översättare av Bob Dylans texter till svenska, vilket resulterat i både skivalbum och turnéer.
Aktuell: Med albumet Den siste mohikanen. Inleder sin sista turné den 23 mars i Luleå. Turnén går genom Sverige, Danmark och Norge, där den avlutas i mitten av september.

Göran Jonsson, Di Weekend/Dagens industri, den 18 mars 2022