Dagen då jag insåg att Wiehe blivit folkkär

Jag har väl haft det på känn ett tag, även om jag inte håller mig så à jour med 90-talet. Men det var först nyligen jag till fullo insåg det: Mikael Wiehe har blivit folkkär. Jag trotsade nämligen min fobi för kyrkor och min dåliga ekonomi och gick på "En kväll för Tibet" i Domkyrkan i Lund. För att få se den store hjälten på riktigt.

Publiken bestod till sådär 80 procent av kyrkliga pensionärer med hemska pälskappor. Resten var väl medelålders vuxna som möjligen såg ut att kunna gilla Mikael Wiehe. Och så jag då, tillsammans med en mer eller mindre medmutad kompis som halvdåsade sig genom kvällen. Själv satt jag upphöjd på två jackor för att se något från min plats på femte eller sjätte raden. Något malplacerad som den enda i kyrkan med palestinasjal och utsvängda byxor. Men så brukar det vara. Förväntansfullt sträckte jag halsen ur led när det annonserades att Mikael Wiehe skulle komma.

In på "scen" klev en medelålders gubbe med gitarr och en mindre ölmage. Men nog var det han – "the King" (som jag kallat honom några gånger om dagen den senaste veckan när jag entusiastiskt berättade för folk vem jag faktiskt skulle se med egna ögon). Så farligt gammal såg han ju inte ut. Och när han började sjunga och spela trollband han nog fler än mig, skulle jag tro.

Men redan efter ett par låtar var det slut på det roliga (något mycket orättvis med tanke på att kören fick hålla igång hur länge som helst tills alla låtarna, som kunde varit rätt skapliga i mindre mängd, flöt ihop och blev ett enda huvudvärksframkallande medel). Applåderna efter Wiehe var nog kvällens mest ihållande. Till och med pensionärerna såg nöjda ut.

Då insåg jag att han gått och blivit folkkär. Och antagligen varit det ett bra tag. En av allmänheten accepterad, omtyckt och beundrad person. En helsvensk kändis. Typ Evert Taube. Som dom vuxna börjar sjunga på midsommarafton, kräftskivor och diverse andra tillställningar när de fått sig ett par glas. "Det började som en skakning på nedre däck…" Skrän och skratt. Typiskt sånt som man har fördomar mot i min ålder. Jag tycker personligen inte att Evert Taube låter som det allra skojigaste, och hur många gör det…? Hm. Och nu har Mikael Wiehe också de associationerna hängande i bakhasorna. Det kanske man kan vara stolt över. På sätt och vis.

Men det plågar mig att se hur världen glömmer bort hans bästa sånger – de politiska! Han har en sån enorm begåvning för att skriva inlevelsefulla texter om förtryckta, fyndiga ironier om samhället och så vidare. De vuxna brukar se lite urskuldande ut när de hör de där låtarna. "Ja, ja, man var ung och röd" kanske de suckar och rättar till slipsknuten. Och ser ut som om de skäms.

Jag hoppas i alla fall att Mikael Wiehe själv inte skäms för sina första skivor tillsammans med Hoola Bandoola Band. Han skriver ju förresten politiska sånger fortfarande, även om de är lite mer allmänna, lite mer välborstade, lite mer acceptabla. De är mer mot såna orättvisor som de flesta kan instämma i, oavsett politisk inställning. Mot rasism till exempel. Och det är ju bra i sig Men det är något som till och med hör hemma i cd-ställen i de borgerliga snobbhemmen. Jag skulle vilja höra "1789+0" eller "Danslåt för yttrandefriheten" där…!

Snart, i april tror jag, kommer hans nya skiva ut. Den ska visst vara extra opolitisk. Det ska man väl inte klandra honom för egentligen. Han gör som han vill. Han kanske till och med är sosse nuförtiden. Han skriver fortfarande fantastiska sånger, vad de än handlar om.

Men jag får nog se till att ha de gamla LP-skivorna med Hoola Bandoola och Kabaréorkestern till hands att sticka emellan med under lyssningen av de nya låtarna. Lite "Huddinge, Huddinge", "När bolaget kom till byn" och "Keops Pyramid" emellan kärlekssångerna skadar aldrig. Glöm inte det.

Och folkkär eller inte, Mikael Wiehe är fortfarande "the King"

"Mårran", Postis, Sydsvenskan, 28 mars 1998