Björn Afzelius & Mikael Wiehe

I höst har de turnerat tillsammans, Wiehe och Afzelius, för att samla in pengar för bl.a. gerillan i El Salvador. Det gör de i kraft av sin övertygelse att internationellt samförstånd fortfarande är gångbart och de gör det i kraft av att vara den svenska musikrörelsens största namn i dag.

De möttes i Malmö i övergångsåren mellan 60-och 70-talet. Då när studentrevolterna drog över världen.

1970 bildade de tillsammans med några andra likasinnade musiker "Hoola Bandoola Band", ett band som kom att gå i bräschen för den s.k. musikrörelsen som växte fram under början av sjuttiotalet och bl.a. fick till stånd skivbolag och skivdistributörer. Björn Afzelius och Mikael Wiehe har tillsammans med bl.a. Ulf Dageby bildat skivbolagen Amalthea och Transmission. Musikrörelsen hade också en egen tidning som inte längre finns kvar och de fick kanske framförallt svenska band att inse att man kan sjunga på svenska.

Hoola Bandoola Band höll ihop i sex år och hann med fyra LP-skivor. Sedan fanns inte samarbetsviljan kvar i tillräckligt stor omfattning längre och bandet upplöstes.

Wiehe och Afzelius gick varsin väg som soloartister. Wiehe bildade "Kabaréorkestern" och gav ut två LP-skivor av vilka speciellt "Sjömansvisor" och låten "Titanic" är omtalade än i dag. De senaste åren har Wiehes musik alltmer börjat ta intryck av de sound och rytmer som gäller i dag, något som fått en och annan att ifrågasätta honom. Speciellt efter hans synth-Dylan-tolkningar på "De ensligas allé". Inte desto mindre håller hans texter fortfarande samma höga klass.

Afzelius hade prövat på att göra en solo-LP redan under Hoola-tiden, men det var först efter -76, då han flyttat till Göteborg och släppt LP:n "För kung och fosterland" som han slog igenom som soloartist. Efter fyra LP:n upplöstes Björn Afzelius Band hösten -79 och Afzelius försvann för nästan ett år innan han återkom med bandet "The Globetrotters" och släppte en LP med samma namn: "Globetrotters". Sedermera har ytterligare två skivor utkommit. Den senaste en dubbel live-LP "Danska Nätter".

Och nu har de alltså åter stått på samma scen ett antal gånger under 1983 och spelat ihop bortåt en halv miljon svenska kronor till förmån för olika solidaritetsrörelser runtom i världen.

ÖP har träffat de båda förgrundsgestalterna inom den svenska musikrörelsen. Vi frågade bl.a. varför Mikael Wiehe sjunger på dialekt…

Hur hade Musiksverige sett ut utan er insats?

Wiehe: Det är en fråga som min blyghet förbjuder mig att svara på. Musikaliskt är både Björn och jag en produkt av musikrörelsen, eller vi var en del av den musikrörelse som kom fram 1970. Det som vi gör nu och som fick nån betydelse gjorde vi tillsammans med hundratals andra musiker och hundratusentals människor runtom i landet. Människor som arrangerade konserter, startade skivbolag, tidningar osv. Utan musikrörelsen hade Sverige förmodligen liknat de flesta andra europeiska länder. Men den svenska musikrörelsen medför att man som musiker kan välja ifall man vill spela in på ett icke-kommersiellt skivbolag eller inte.

Alltså kan man välja sin väg till framgång och att välja ett alternativt skivbolag är inte liktydigt med att välja ett liv i skymundan. De alternativa skivbolagen brukar ha 3-4 skivor bland de 20 mest sålda skivorna i Sverige. I Sverige kan man alltså välja var man vill ha framgång. Det kan man t.ex. inte i England där man är tvungen att ha manager och tvungen att spela in på de stora kommersiella skivbolagen.

Afzelius: Musikrörelsen har också bidragit till att artister från de kommersiella skivbolagen har börjat skriva mer meningsfulla texter och att de försökt spegla sin egen tid bättre. Vi har faktiskt höjt den kulturella nivån inom musiken, tycker jag.

En grupp som Ebba Grön hade varit omöjlig utan musikrörelsen. Hade de dykt upp för tio år sen hade de sjungit på engelska och spelat in sina skivor på CBS.

Nu har dom valmöjlighet och det är en av grejorna vi lämnar efter oss. Dels valmöjligheten och dels att vi står som politiska föredömen bland unga musiker.

Var det en medveten markering av dig, Mikael, när du började sjunga på skånska?

Wiehe: Det var så att vi gjorde en pjäs där en del av humorn i pjäsen byggde på att människor inte vågade behålla sin egen dialekt. Efter den pjäsen kändes det fullständigt idiotiskt att sjunga på en annan dialekt än den man pratade. Jag tycker att det är hemskt viktigt att man får uttrycka det man anser vara väsentligt på sitt eget språk.

Jag vet att det varit debatt kring Vasa-trakten om att sjunga på sitt språk. Jag blev t.o.m. ombedd att komma dit och hålla föredrag om att sjunga på sin egen dialekt.

Det är faktiskt oerhört viktigt för en människa att få säga "Jag älskar dig" på sin egen dialekt.

Hur ser ni på "sveket" inom den vänsterradikala rörelsen i slutet på sjuttiotalet?

Wiehe: Det fanns en period i Sveriges historia när vänsterradikala tankar och åsikter var viktigare och hade en stor betydelse och nådde en stor publik. Samtidigt startade man alternativa skivbolag, tidningar, orkestrar, teatergrupper m.m. Många av oss som var med då och jobbade inom den vänsterradikala kulturrörelsen var då i tjugoårsåldern. Nu har det gått 12-13 år och dom flesta som var med är nu i medelåldern. Jag själv är 37 år och Björn 36. De allra flesta av dem som var med har haft svårt att försörja sig. Björn och jag är privilegierade som har haft framgångar och som får fortsätta att göra det vi tycker är viktigt.

Men det är svårt att klandra dem som inte haft framgång och har övergått till att spela vanlig teater och att spela annan sorts musik.

Men det finns också problem för dem som har framgångar. Ett exempel är tidningen ETC som är den mest framgångsrika alternativa tidskriften i Sverige. Journalisterna lever på oerhört låga löner och arbetar oerhört hårt. De är fortfarande under 30 år. Men när en sån journalist blir 40 år och har tre barn måste han byta sida eller söka sig framgång inom andra områden för att kunna försörja sig och sin familj.

Det där är ett problem som man inte enbart kan förhålla sig föraktfull till. Det finns naturligtvis också vindflöjlar men också människor med övertygelse har tvingats göra saker som de helst inte skulle vilja göra. Man ska inte sätta sig till doms över dessa människor. Jag tycker att jag själv haft det förhållandevis lätt eftersom jag sålt mycket skivor.

Afzelius: Men om man nu t.ex. tar en grupp som Eldkvarn som gått över till Polar.

Eldkvarn består av vuxna människor som kommer från vänsterrörelsen och som varit med ända från början. De har nu gått över till ett bolag som gör grova aktiespekulationer och som friställer arbetare.

Eldkvarn förtränger alltså den information dom själva sitter på bara för att dom ska få tuffare och mera amerikanskt ljud i sina skivor. Det är det jag tycker är sveket. Att t.ex. en sån som Ulf Lundell kom direkt in i det kommersiella är förståeligt därför att han faktiskt blev refuserad av musikrörelsens bolag. För honom fanns inget val.

Han kommer inte heller ur en politisk intellektuell och politiskt medveten miljö som vi gör. Han var inte ens student. Men han gör mer nytta, tycker jag, liksom jag tycker att Bruce Springsteen och Bob Dylan gör det, genom att spela in på de stora kommersiella skivbolagen. Dylan, Springsteen och Lundell hade inga valmöjligheter. Men i Eldkvarns fall eller i mitt fall skulle det vara ett ohyggligt svek i fall man avskärmar sig från en stor del av musikmedvetenheten för att nå en kommersiell framgång.

Wiehe: Det har hela tiden funnits en diskussion inom musikrörelsen angående kvaliteten. Man har kanske tyckt att gitarrerna inte låter tillräckligt tuffa, att skivorna inte blir tillräckligt bra distribuerade osv. Men faktum är att det inte finns ett enda exempel på nån som lämnat musikrörelsens skivbolag och som det har gått bättre för efter bytet.

Afzelius: Det har visat sig att det som är bra inte alla gånger har med teknisk fulländning att göra. Ta t.ex. LP:n "Livet är en fest" med Nationalteatern. Den första stora rock-hiten i Sverige. Det är en skiva som är gjord av amatörer. Viken instrumentalist som helst kan lyssna till gitarristens, trummisens eller basistens spel och skratta. De är inte så erfarna sångare heller. Skivan är inspelad på 8-kanaler och ljudet låter för "djävligt" på sina håll. Men det är trots allt en av de bästa skivorna. Man kan rama in skivan! Den hänger ihop konstnärligt, innehållsmässigt och i attityden från första till sista ton. Den har också sålt i 100 000 ex.

Det finns folk som sitter i studion och betalar 700 kr/h för att skapa bra ljudkvalitet. Men man säljer aldrig enbart på bra ljud ifall man inte har nåt att ge konstnärligt. Tekniken kan hjälpa en bra idé att bli bättre paketerad men jag tror inte att man kan köpa sig framgång genom tekniken.

Vad anser ni om den tilltagande privatiseringen i åttiotalets samhälle?

Wiehe: Det finns perioder när parollerna och slagorden sammanfattar vad väldigt många människor känner och tycker. Parollerna blir medvetandegörande och förlösande och uppenbarar saker som väldigt många människor går och tänker på. I det ögonblick man har formulerat en paroll har man formulerat ett steg i utvecklingen. Men utvecklingen går vidare och jag tror också att det finns perioder i det politiska livet då man måste bryta ner parollerna i dess minsta beståndsdelar.

Perioder när man måste gå in i sig själv för att kolla vad man tycker, vad man känner, vad man tro. Efter det kommer man åter att bygga nya paroller.

Är konstnärer huvudsakliga plikt att formulera paroller?

Wiehe: Nej, jag tycker att konstnärens huvudsakliga plikt är att försöka förstå skeenden både inom sig, i relationen till sina närmaste, i sociala sammanhang och i internationella sammanhang. Konstnärens plikt är att försöka förstå och redovisa skeendena.

Vilka råd har ni att ge åt dem som skriver sångtexter?

Wiehe: Arbeta hårt och var hederlig! Det är samma sak inom alla yrken. Man måste vara sanningsenlig och man måste lära sig hantverket.

Afzelius: Så måste man vara tidsorienterad, samhällsorienterad, historiskt medveten. Man måste öppna ögonen utanför den lilla bit man lever själv för att förstå varför det ser ut som det gör där man själv bor.

Man måste alltså ta ansvar för omvärlden?

Wiehe: Det försöker vi göra men det tycker inte jag är ett absolut kriterium. Huvudsaken är att man är ärlig och man kan också vara ärlig på den lilla nivån.

Är ärlighet en politisk sak eller tycker ni att man också kan vara ärlig fastän man inte skriver under på allt vad socialismen representerar?

Wiehe: Ja, det kan man tänka sig.

Afzelius: Jo, man kan vara ärlig fastän man är ohederlig. Alltså om man förtränger vissa insikter eller medvetet inte intresserar sig för hur man själv fungerar psykologiskt, hur man är mot sin familj eller hur man fungerar i samhället och vad man tycker är rätt och orätt, osv.

Om man förtränger en massa såna saker kan man nog som cynisk kapitalist eller börsspekulant tycka att man är väldigt ärlig i sina uppsåt eller i sina metoder. Medvetenhet är en bra förutsättning för större ärlighet.

Wiehe: Jo, jo, men vi betraktar oss som ärliga. Vi känner också till saker där man skulle kunna säga att vi kunde uträtta mer eller göra andra saker än de vi gör – att vi skulle ta konsekvenserna av våra kunskaper på ett ännu mer aktivt sätt än vad vi gör. Jag tycker inte att ärlighet är nån absolut sak… En annan sak är att vi inte skriver under på allt som är socialism. Socialism är inget färdigt definierat begrepp. Socialismen är nåt som t.o.m. vi är med och definierar.

Vad tycker ni om dagens musikaliska utveckling?

Afzelius: Jag tyckte om den första punkmusiken – mest för attityden. Det var som att uppleva The Who igen. Jag inbillar mig att de som lyssnade på Sex Pistols fick samma kick och revoltlust mot det etablerade samhället som vi fick när The Who kom. Jag anser t.o.m. att The Who är den viktigaste engelska popgruppen fastän Beatles var skickligare. Numera tycker jag att musiken är kall, syntetisk, tillrättalagd, genomtänkt och strömlinjeformad. Dagens musik saknar det som är viktigt, nämligen kommunikation och värme.

Det finns i The Whos musik och det finns också i Sex Pistols musik.

Där finns ett dunkande hjärta som saknas i de flesta synthgrupper.

I dagens musik finns ett högdraget avståndstagande som inte är riktat mot makten utan det är enbart tänkt att lyssnaren ska stå i ett blinkande stroboskop-ljus och känna sig ensam. Jag tycker att det är bakåtsträvande och värdelöst "skit".

Med risk för att bli betraktad som reaktionär anser jag att melodierna, musiktyperna och experimenten under sextiotalet saknar motsvarighet idag.

För mig är musiken ett sätt att vara delaktig, att kunna nynna med och att kunna försätta sig i en gemensam stämning med andra människor. Jag tycker att den nya synth-musiken isolerar folk från varandra.

Varför har du, Mikael, använt synth på dina senaste plattor?

Wiehe: Därför att jag inte tycker om Björn (ha, ha!). Nää, men jag har läst nånstans att det kommer nya musikkickar ungefär vart sjunde år.

Vart sjunde år går musiken ner på källarplanet för att sen utvecklas och förfinas. När musiken blir för elegant och för dyr återvänder den till källarplanet.

I Sverige syns det där väldigt tydligt. 1977 var det punken, 1970 verkade musikrörelsen, 1963 spelade alla Beatles-misik, och 1956 var det Dixieland. Musiken återvänder hela tiden till det hanterbara planet.

Vi befinner oss nu ganska många år efter punkexplosionen. Nu blir musiken mer och mer show med vita damasker, smokingar och pomaderat hår, osv.

Inom de närmaste åren kommer de som nu är 14-15 år att börja spela en musik som de kan spela. En musik som är billig, effektiv och enkel. Det händer inom varje musikgeneration att man strävar efter att utrycka världen såsom världen ändrat sig.

De här försöken att formulera hur världen ser ut är ofta väldigt amatörmässiga och dåliga men det viktiga är att dom uttrycker nått nytt. Några i varje generation lyckas förfina dehär uttrycken. Men i samma ögonblick som musiken förfinas och poleras så har världen igen förändrats och det krävs åter ett nytt uttryck för att beskriva världen.

Därför är det viktigt att man inte stöts bort av det nya. Den äldre generationen måste vara "jävligt" vaksam på att inte sätta sig på dom yngre. Jag tycker t.ex. att syntetisatorerna och trummaskinerna har varit lika revolutionerande inom populärmusiken som elgitarren var när den kom. Synthen och trummaskinen är bara i början av sin utvecklingsbana ännu. Det krävs att hundratusentals människor arbetar med dem innan man lär sig behärska dem ordentligt. Jfr. t.ex. elgitarrens utveckling från Bill Haley till Jimi Hendrix. Jag använder syntetisator därför att det är ett fantastiskt instrument. Precis lika fantastiskt som kyrkorgeln måste ha varit 1500-talet.

Afzelius: Jag har inget principiellt emot synthmusik men jag kommer inte ihåg när jag sist skulle ha hört en ny bra låt.

Wiehe: Va' och ändå fick du min senaste skiva!? (ha, ha!). Nää, men det är bara det att du inte ger det nya en chans. Jag tycker att det är mental lathet. 1979 bestämde jag mig för att systematiskt lyssna på den nya musiken. Jag lånade hem 50 LP-skivor av en kompis. Då hade jag inte lyssnat på en enda ny låt sen 1972. Jag hade enbart lyssnat på Beatles, Bob Dylan, Neil Young dvs. såna som jag fick gratis när jag var i tjugofem årsåldern. Jag lyssnade på alla dehär lånta skivorna och tyckte att allt var skit utom en skiva med Rolling Stones och en skiva med Eldkvarn.

LP:n med Eldkvarn öppnade en ny värld för mig med nya musikaliska bekantskaper, t.ex. Bob Marley. Numera lyssnar jag på ca. 15 LP-skivor i månaden och 14 av dem tycker jag är dåliga. Men också av dåliga LP-skivor får man idéer.

På tal om idéer och skapande. Tror du att det går att skapa demokratisk konst?

Wiehe: Jag tror inte att man kan laborera med begrepp som demokrati i konstnärliga sammanhang. Man samarbetar av personliga och konstnärliga skäl – inte av politiska. Alltså kan man inte para ihop 7 personer och säga: "Nu ska ni göra konst och alla ska bestämma lika mycket". Resultatet blir inte bra.

Man kan inte skapa kollektivt ifall man vill ha med sig själv i sångtexterna; vilket jag alltid velat i mina sånger. Världen är inte objektiv. Världen ses från ett subjekt och det subjektet är jag och mina sånger. Det blir i såna fall svårt att skapa kollektivt därför att en annan människa ser världen på ett annat sätt och en tredje ser världen på ett tredje sätt osv. Ifall man gör en kompromiss av det hela blir skildringen ointressant.

Jag tror det var i en Schlager-intervju Mikael Wiehe sa att han ville vara ett gott exempel för andra – också som privatperson. Blir inte det jobbigt i längden att leva upp till sina förväntningar? Eller känner ni att ni har en speciell press på er?

Afzelius: Uppenbart. Dels väcker vi intresse av politiska orsaker och dels av rent nyhetsmässiga skäl i och med att vi är kända i Sverige.

Jag var inblandad i en "knarkskandal" för en tid sedan och det hade inte hänt om jag inte varit så känd som jag är. Det hela berodde på att en person uppfattade en sak jag sa felaktigt. Jag sa att jag skulle gå hem och ta mig lite booze, vilket betyder sprit.

Denhär människan trodde att det var narkotika. Men istället för att försöka hjälpa mig att bli avgiftad vilket man tycker skulle ha varit naturligt, ringer den här personen till radion som omedelbart gör ett program om mitt "knarkande". Historien togs också upp i tidningarna och fick groteska proportioner.

Det ligger kanske en större press på oss i och med att vi måste vara försiktigare med vad vi säger och hur vi bär oss åt.

Men efter den här episoden har jag beslutat att strunta i vad massmedia skriver om mig. Jag tänker inte splittra mig i två personer dvs. i privatpersonen Afzelius och musikern Afzelius. Musiken är en parentes i mitt liv men JAG är ingen parentes i mitt liv.

Wiehe: Jag har aldrig tänkt på det hela som en massmediaproblematik. För min egen del tycker jag att det handlar om att skapa nån sorts balans i sitt liv. Att det finns en överensstämmelse mellan vad man pratar om och vem man är. Jag tror att man ska akta sig för att ha så höga idealistiska mål att man t.ex. skulle känna sig som en dålig människa därför att man tjänar pengar på att sjunga om lidandet i världen.

Ifall man t.ex. spelat in 50 000 kr till Chilekommittéerna då är det klart att man kan gå ut och äta en god middag och dricka en flaska vin och ha kul.

Det vill säga ifall man inte är extremist och anser att varje minut man ägnat åt nåt annat kunde utnyttjas bättre genom att man skulle trycka stenciler t.ex.

Men jag tror inte att man klarar av leva enligt den extrema ståndpunkten mer än en kort period av sitt liv.

Jag har tänkt försöka leva länge och därför är jag också resonabel med mig själv.

Leif Sjöström, John Ahläng, Österbottniska Posten, våren 1983