| | | | | |  
 

”Bara du håller dig vid liv, ska jag nog f-n göra plattorna!”
 
Säger 72-åringen till 54-åringen.
Musiken förenar dem, Mikael Wiehe och Pelle Landén. Politiken likaså.
 
Pelle Landén tar tåget från Lund, där han säljer Faktum, och når Malmö Central en kvart senare. Därifrån återstår runt tvåhundra meter till Blå båten, nöjesskutan som är en nött motsats till allt stajlat som vuxit fram vid hamninloppet.
Shorts och munkjacka samt bara fötter i svarta sandaler passar dagens väder perfekt. Tio minuter återstår till det avtalade mötet och han sätter sig att vänta vid ett bord på däck.
 
Kort därpå närmar sig en lång, lätt böjd, herre längs kajen. Han bär en spräcklig mörk skjorta, blå jeans och läderskor med röda sömmar och lila skosnören. Precis vid landgången stannar han och plockar ut öronsnäckorna.
Två minuter senare sitter de tillbakalutade vid ett bord i skuggan. Pelle Landén kisar i juniljuset. Vart Mikael Wiehe tittar vet ingen, mörka solglasögon döljer blicken.
 
När tidningssäljaren mejlade sin musikeridol och bad om en intervju, citerade han några rader ur låten Leva tills jag dör. Nu tar han upp tråden.
– Den gick rakt in i mitt hjärta. Texten säger så mycket. Under alla åren som jag sålt gatutidning har jag träffat alltför många som ger upp.
Mikael Wiehe berättar att somliga låtar kommer av sig själva medan andra kräver långvarigt arbete.
– Leva tills jag dör kom av sig själv. Fast jag tyckte den lät som en cowboy-låt och la undan den i en låda. Så ringde Olle Jönsson i Lasse-Stefanz och undrade om jag hade något bra. Nä, sa jag först men kom sedan på att jag hade en.
 
Musikern minns hur kollegan Björn Afzelius ofta tipsade om vad som skulle spelas in.
– Affe hade ett öra för vad som skulle slå. Han ville att vi skulle spela in min Mitt hjärtas fågel, men jag tvekade. Då gjorde han det ensam i studion och vi fick en hit. Han gjorde ju även andras låtar, som Sång till friheten av kubanen…
Det blir tyst. Och fortsatt tyst.
– Silvio Rodriguez! Namn tar lite längre tid idag, urskuldar sig Mikael Wiehe.
– Samma här, hörs från andra sidan bordet.
 
Malmömusikern påpekar att låtar han skrivit ofta nått framgång med andra artister. Förutom de med Hoola Bandoola.
– Jag är originalare. Vem kan man lita på med Magnus Uggla var inte bra, säger Pelle Landén och undrar sedan över Titanic – den har väl ingen annan sjungit in?
– Jo, E-type gjorde en diskovariant i tv-programmet Så mycket bättre. Först tänkte jag: så kan den för f-n inte låta. Men det kunde den!
 
En turistbåt glider förbi på babords sida och guidens röst hörs över vattnet. Mikael Wiehe skiner upp.
– Va! Finns Paddan fortfarande? Jag har ett foto när jag som grabb sitter i en sådan med min mamma.
 
Tidningssäljaren sjunger med blygsam volym på låten han gillar så mycket: ”… om vi ska alla vandra den vägen och jag hoppas bli sist”…
– ”Om vi nu alla ska den vägen vandra, så kan jag gärna vandra sist”, rättar Mikael Wiehe vänligt.
– Just det. Jag vill ju bli gammal. Då gäller det att välja väg och se till att det blir så.
– Ja, så hur gör du? Har du ett ordentligt ställe att bo på, undrar Wiehe som har sin boning i kvarteren nära Triangeln.
Svaret blir ja.
– Har du haft det länge?
– I sju år och det funkar bra. Du vet, när du nått en viss ålder tar du inga risker längre.
– Hur gammal är du, undrar Mikael Wiehe.
– 54.
– Det är ingenting, jag är 72.
 
Pelle Landén har ett nymornat intresse för politik. Debatten om flyktingar och tiggare har väckt honom.
– Flickan med svavelstickorna tog mig hårt, kan inte vara lätt att skriva en sådan låt. Hur ska vi göra samhället bättre?
Mikael Wiehes svar blir långt:
– Dagens politiska debatt handlar om att slippa folk! Italien släpper inte in flyktingar och Sverige ”kan inte ta hand om hela världen”. Och när Malmös dagstidning skriver glädjerubriken ”Färre tiggare i Skåne” undrar jag om de som stoppats fått det bättre? Troligen inte. De som har problem med sprit, knark eller fattigdom, hur kan vi hjälpa dem? Numera prioriterar många hur vi ska bli av med skiten.
Faktums säljare nickar och Mikael Wiehe tillägger:
– Men det finns ju människor med hjärtat på rätta stället, även på våra myndigheter. Tjänstemän som ser till att du får en lägenhet.
– Precis. När det hände mig förändrades allt. Jag var inte längre ett kolli utan kände mig som en människa, resonerar Pelle Landén.
Musikern flinar brett och mumlar:
– Det skulle du aldrig sagt när du var 22, i den åldern vill man nita alla på socialkontoret!
Lundabon instämmer:
– På den tiden söp jag så in i helskotta. Dör jag så dör jag, tänkte jag då.
 
Så kommer tiggeriet på tapeten. Ett förbud är, enligt Pelle Landén, detsamma som att förbjuda fattigdom. Att vara fattig är inget du väljer, precis som hemlöshet.
– Jag blir aldrig hemlös hörde jag en kvinna yttra en gång, säger han.
– Det är möjligt hon har rätt och då ska hon vara oändligt tacksam. Till viss del kan ingen styra över sitt liv, men det finns de som haft det gott ställt och hamnar fel i alla fall. Och ändå har Sverige ett av de bästa skyddsnäten i världen, påpekar Mikael Wiehe som plötsligt stirrar föröver och höjer rösten:
– Där är en unge på väg åt helvete, han kommer att ramla i kanalen!
En liten kille 50 meter bort springer obekymrat i riktning mot vattnet, till synes ensam. Men samtidigt som de två herrarna reser sig till hälften, får barnet sällskap av sin pappa.
– Här kunde det hänt saker. Puh. Jag blir så nervös, säger en lättad Mikael Wiehe.
 
Proggaren röstar alltsedan premiären 1968 på ett och samma parti. Mannen mittemot med högerfoten i gips (svårläkt sår på grund av diabetes) har däremot mestadels skippat valurnorna, förutom i år.
– Det handlar nu om att hitta det som för människor samman, det som ger människor hopp och nu snackar jag inte om Vellingeborna i första hand, utan om de som hamnat utanför, säger Mikael Wiehe som i gatusorlet hört uppmaningen ”ge till mig för jag är svensk.”
 
Dystra tongångar härskar på däck och Pelle Landén undrar om världen hinner gå mot ljusare tider innan han lämnar in.
En grubblande Wiehe försöker lätta upp stämningen och konstaterar han i alla fall får applåder på jobbet.
– Jag både hörs och syns om jag får bra utrustning. Jag klagar inte.
– Men du har ändå en press på dig…
– Jag ser samma saker som du, Pelle, fast från ett annat håll. Vi står nära varandra.
 
Maria Dahmén, Faktum nr 193, oktober 2018. Bild: Mario Prhat
 
Mikael Wiehe är singersongwriter, progg- och rockmusiker. Inne på sjunde årtiondet som artist. Författare. Slog igenom på 70-talet med Hoola Bandoola Band. Fembarnsfar.
 
1946
Föds i Stockholm, bor första åren i Köpenhamn, därefter i Malmö.
 
1956
”Jag får min första egna gitarr av min far när jag fyller tio. Den kostar trettio kronor i en lumpebod på Kattsundsgatan i Malmö.” (Ur biografin på mikaelwiehe.se)
 
1962
”Jag hittar en altsaxofon på morbror Göstas vind och börjar öva på den.”
 
1970
Hoola Bandoola Band bildas.
 
1987
”Jag och Björn Afzelius framträder på Johanneshov ihop med Imperiet, Little Steven, Jackson Browne och Nicaraguas kulturminister Ernesto Cardenal. Konserten sänds via satellit i Nicaragua. Överskottet, en miljon kronor, går till renoveringen av Ruben Darío-teatern i Managua.
 
1999
”Jag hotas till livet av nazister. Skriver ’En hunnalort är en hunnalort’.”
 
2015
”Jag framför min sång Leva tills jag dör med Lasse Stefanz på Allsång på Skansen.”
 
2018
… har du sett världen. På Malmö Live tillsammans med Malmö Symfoniorkester, dirigent Marit Strindlund, Mikael Wiehe, Nour El Refai, Edda Magnason.
 
Gör jag en höstkväll i Malmö: Går på bio på Panora.
 
Aktuell musikartist jag gillar: Emil Jensen
 
Diskussion jag gärna deltar i: mänsklighetens framtida liv
 
Gör jag bra: formulerar mig
 
Gör jag mindre bra: tecknar/målar
 
Maria Dahmén, Faktum nr 193, oktober 2018.