Att skriva sånger är att hantera livet

Att skriva sånger är att hantera livet

Mikael Wiehe om nya skivan och sitt liv som artist och skåning

Den 61-årige protest- och vissångaren ger åter ut ett hyllningsalbum till sin store idol och inspiratör, Bob Dylan. Med sin omisskännliga skånska röst och sina egna tolkningar får sångerna Mikael Wiehes personliga signum.

Liksom för Bob Dylan är det låtskrivandet som främst engagerat Wiehe genom åren. Många har under hans långa artistkarriär placerat honom i olika fack, Protestsångare, proggare, rock och vissångare, Det senare kanske är mest träffande. Över 300 sånger har det blivit sedan han skrev sin första sång på svenska "Måndåren" 1969. Sedan dess har han stått på den svenska musikscenen och med sitt oefterhärmliga skånska tilltal uttryckt det som både upprört och berört honom. Inte sällan har det handlat om orättvisor i världen ofta med den lilla människans perspektiv. Likheterna med Bob Dylan är flera.

– Han är ju en av vår tids bästa låtskrivare, inga andra jämförelser, så vad kan vara mer lämpligt än att jag åter igen försöker mig på några egna tolkningar, säger Mikael Wiehe när vi träffas i samband med skivsläppet av senaste albumet, "Dylan på svenska", som han gör tillsammans med sångerskan Ebba Forsberg.

Det är några snygga och innerliga versioner av välkända Dylanlåtar med vassa texter av Wiehe, inte minst Masters of War som fått titeln "Ni som tjänar på krig" som presenteras på den nya skivan. De ibland slitna sångerna får nytt liv och ny mening i hans tolkningar och med Ebba Forsbergs sparsmakade röst. Återstår att se om det blir en lika stor framgång på listorna som förra gången.

.– Jag har alltid haft ett starkt uttrycksbehov, säger han. Jag kom fram i en tid där utrymmet fanns att få uttrycka sina åsikter via musiken. Världen och människorna har alltid intresserat mig. Scenen är min plattform. Den ständiga utmaningen som artist är att sparka låten över rampen, att lyckas beröra den som sitter i publiken ända ner till sista bänkraden. Det är själva essensen i ett liveframträdande och det är det som driver mig.

Han vill både roa och oroa. Mikael Wiehe är definitivt en av de artister som turnerar mest i landet. Det blir ofta ett hundratal konserter om året. När han nu, för vilken gång i ordningen är svårt att säga, till våren ger sig ut på turné igen är det som alltid med målsättningen att både roa och oroa sin publik.

– En bra föreställning innehåller både något vackert och något hemskt, något mycket roligt och samtidigt sorgligt, helst inte alltför mycket däremellan, säger han, lutar sig tillbaka på stolen och ser så där klurigt underfundig ut, gungar tillbaka igen och tillägger allvarligt:

– Både kärlekssånger och politiska sånger kräver att man lodar vissa djup inom och utom sig. Det måste vara den egna livserfarenheten parat med ett äkta tilltal som ger sångerna nerv och laddning, gärna kryddat med lite passion.

Att skriva låtar är för honom en överlevnadsstrategi.

- Genom att formulera mig i text och musik kan jag förstå det jag annars inte begriper. Jag tvingar mig helt enkelt att tänka efter och i bästa fall ger det i vissa stunder en sorts förståelse av livets mysterium både för mig själv och ibland också för andra.

De bästa sångerna är de sånger man inte vågar skriva men gör det ändå, menar Wiehe och berättar om sången han skrev om sin mammas begravning.

– De första gångerna jag framförde den rann svetten längs ryggraden. Den var oerhört personlig och jag trodde inte att publiken skulle orka höra den, men det blev precis tvärt om. Många kom fram efteråt och tackade, säger Mikael Wiehe. Ordet och musiken är förunderliga kommunikationsvägar. Det är inte så att jag tror att jag kan omvända en publik, men kanske kan jag träffa någon i djupet av deras hjärtan. Då är jag nöjd, säger Mikael Wiehe.

Livet efter detta. Trots att han inte är den artist som i första hand förknippas med andlighet, snarare tvärt om, finns det i hans sånger ett sökande stråk som inte tagit sig så konkreta uttryck som hos Bob Dylan, men som ändå tangerat frågorna om livets mysterium. Som i sången "Gud" där han efter diskotekbranden i Göteborg 1998 ställer följande frågor.

"Du i all din vishet
Du i all din makt
Du i all din härlighet
Du i all din prakt
Du som tänder stjärnorna
Och färgar himlen röd
Gud, hur kan du
låta barnen dö."

– Människan lever inte av bröd allena, säger Wiehe och dröjer lite med svaret. Vi har alla ett andligt behov, en strävan efter inre harmoni i tillvaron. Då är musiken en tillgång. Nästan alla i min generation har kyrkan eller frikyrkan i sin bakgrund. För min del var det morfar som stod för det andliga.

- Under åren som artist har han haft mycket med religiösa människor att göra. Det har blivit deltagande i gudstjänster i både radio och teve. Allt från Båstadprästen Ingemar Simonsson, en av hans förebilder, till Ernesto Cardinal, Desmund Tutu och biskop KG Hammar som han högaktar.

– Själv tar jag det nog från ett annat håll. Men när jag för en tid sedan läste om barns nära-döden-upplevelser fick jag mig en tankeställare, säger han. Barn inte hittar ju knappast på, men jag nöjer mig med att vänta och se vad som händer efter detta. Jag har en ganska krass och jordnära livssyn och i den ryms ingen Gud för tillfället. Men jag försöker ändå leva ett så hederligt och trovärdigt liv jag kan.

Dylans sånger blir Wiehelåtar. Flera Dylantolkningar har det blivit under åren även om inspirationen inte bara kommit från Dylan utan från en uppsjö musiker och låtskrivare som John Lennon, Paul Simon till den svenska vissångaren Olle Adolphson. Men att ge sig på att tolka ikonen Bob Dylan ytterligare en gång var inget lätt beslut.

– Det var först när Totta Näslund bad mig, som min motspänstighet gav med sig. Jag tyckte då att jag gjort min Bob Dylanskiva " "De ensligas allé" från 1982. Så blev det inte och nu är jag här med ett nytt Dylaninspirerat album, säger Mikael Wiehe och berättar att han är väldigt nöjd med skivan och samarbetet med Ebba Forsberg.

Den första skivan han köpte av Bob Dylan var Blond of Blond från 1966. Sedan dess har han funnits mer eller mindre närvarande hos honom . Den första tolkningen kom med "Boots of Spanish Leather", som i Wiehes händer blev Spanska Stövlar 1973.

Det går inte att göra raka översättningar. Den svenska texten måste få ett eget liv och hänga ihop på sina egna villkor, därför är jag ganska fri i mina tolkningar, säger Mikael Wiehe.

Han började också med att härma, precis som jag, och försökte efterlikna Woody Guthrie. Har man sedan tur, talang och är flitig och överlever så kan man komma närmare sig själv som konstnär mer och mer. Det tror jag gäller alla som vill uttrycka sig.

Ingen rebell som James Dean. Att bryta upp och skapa något nytt som Mikael Wiehe gjorde med Hoola Bandoola Band har många artister gjort före honom.

– Men någon fixstjärna för sin tid som Dylan var har jag knappast varit. Inte har jag heller odlat min myt på samma sätt som han, säger Wiehe. Jag lever ett väldigt enkelt och normalt familjeliv, har skjutsat mina fem barn till skola och dagis. Att vara som folk är mest, inte tränga sig före i kön, inte gå på kändisfester eller åka limousin bära svarta glasögon och dricka champagne på Stureplan är inget för mig. Och det trivs jag djävligt bra med.

Någon rebell a' la unge James Dean eller Marlon Brando ser han sig själv inte som.

– Jag är inte rebellisk till min person, men jag är kritisk till det många saker i vårt samhälle som till exempel det ekonomiska - och politiska system vi har idag. Vänsterextremisten lever kvar i mig om än i något förändrad form än under Hoola Bandoolatiden, säger Mikael Wiehe.

Att det pågår en proggrevival just nu tar han med en axelryckning.

– Allt har sin tid. I dag är det Hip Hop som är vår tids musik, men det är roligt att vissa låtar som Keops Pyramid och Titanic fortfarande håller att sjungas.

De skånska ränderna går aldrig ur. Sitt kärleksförhållande till hemtrakten Skåne sitter djupt hos artisten Wiehe.

– Jag Bor i Malmö och har ingen bil och inget sommarhus. Skånska är mitt språk, säger Mikael Wiehe. Jag är glad att jag kom fram under den tid då etablissemangets maktspråk ifrågasattes. I ifrågasättandet av hierarkierna på 60-70-talet ingick också detta att vara stolt över sin dialekt. Makten skulle komma nerifrån och dialekter gick från att ha blivit förlöjligade till att bli respekterade. Att hindra människor sitt tala sitt eget språk är ett gammalt beprövat sätt att hålla folk på plats och det är jag glad över att ha sluppit. Jag kan idag uppträda i ett stycke.

Att skånskan kan av vissa människor upplevas som dryg och lite otrevlig har han en viss förståelse för.

– Det finns en tyngd i den skånska dialekten, som ibland kan upplevas som dominant, aggressiv och lite auktoritär. Jag tänker inte själv på det, men mina barn påpekar det emellanåt.

Men vad som är genuint skånskt hos honom själv ställer han sig frågande inför.

– Mitt namn är tyskt, min far dansk, min fru chilenska och barnen en blandning av allt detta. Den skånska naturen har jag däremot ett gott förhållande till. Det öppna landskapet och ljuset är magiskt, men det är det också Provence eller i Skagen. Kanske är det Provence som är Frankrikes Österlen, säger han synbart nöjd med ordvändningen.

När han i somras efter en spelning på Viarps gård åkte genom den skånska sommarnatten var himlen över Österlen rent förtrollande.

– Jag var helt tagen. Hade inte Michael Saxell skrivit sången "Om himlen och Österlen" så hade jag gärna gjort det.

Istället fyrar Mikael Wiehe av en laddad version av Bob Dylans "Masters of War" som fått titeln "Ni som tjänar på krig". En bra föreställning, liksom en skiva, ska ju innehålla både något vackert och något hemskt, något som både oroa och roa.

Jörgen Ulvsgärd, Både 0ch, februari 2008