är du ett geni?

Är du ett geni?

- Nej, jag tror inte på genier. Att tro på genier tyder på klasstänkande. Det finns inga genier. Thomas Edison var exempelvis inte ensam om att uppfinna glödlampan.
Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band har seglat upp som det friskaste som hänt svensk popmusik på mycket länge. Malmögruppen senaste LP, "Vem kan man lita på?", har sålts i över 10 000 exemplar och Mikael, som gör all musik, har utnämnts till geni i många tidningar. Själv säger han sig inte ha märkt så mycket av framgångarna.

- Visst har skivan gått bra. Folk tycker om oss och vi får fin kritik, men det betyder ingen skillnad för oss. Vi har inte fått så värst många fler spelningar, säger Mikael.
Hoola Bandoola Band tillhör den nya vågen av politiskt medvetna popband. Men Mikael Wiehe har undgått den politiska popens fällor och detta faktum har säkert haft stor betydelse för gruppens framgångar.

Snackar politik

- Vi står för något politiskt. Vi vill snacka politik med publiken när vi spelar. Men jag vill inte påstå att just jag gör något speciellt märkligt eller väsentligt. Jag rättar in mig i ledet och drar mitt strå till stacken. Människor som Göran Palm, Jan Myrdal och Per Wästberg har influerat alla – även mig. Nu är det min tur att göra min uppgift, säger Mikael.
Hoola Bandoola Band har en klart uttalad socialistisk grund i sin musik, men Mikael Wiehe har inte alltid skrivit politiska texter. 1968 blev för honom, som för så många andra, en vändpunkt.

Brudar

- Samtidigt började jag läsa sociologi och det betydde ofantligt mycket för mig. När jag började skriva låtar, handlade de blott om mig och mitt förhållande till brudar. Så småningom förändrades mitt skrivsätt. Det handlade fortfarande om brudar, men inte så mycket om själva bruden eller mig, mera om förhållandet. Att ta steget till politiska texter var inte långt.
Precis som de andra i Hoola Bandoola Band tillhör Mikael musikveteranerna i Malmö. Han började spela piano som femåring [sjuåring, M.W.] och har sedan alltid spelat. Allt från jazz fram till pop med Moccers och nu Hoola Bandoola Band.

Komplex

- I Moccers lirade vi akustisk musik. Det var jag, min bror Thomas och Håkan Ripa. Jag hade väldiga komplex inför min bror. Jag tyckte att han var vida överlägsen mig själv.
Men det tycker jag inte längre. Han gör sin grej och jag min. Jag höll krampaktigt fast vid Moccers, eftersom jag inte trodde jag skulle ha någon chans på egen hand.
Men Moccers upplöstes och Mikael började så småningom spela på skoj tillsammans med Peter Clemmedson och Björn Afzelius. De blev ganska kända som trio och fick så småningom erbjudande från Musiknätet i Vaxholm att spela in en skiva.
I samma veva lade dom till Arne Franck på bas, Povel Randén på piano och Per-Ove Kellgren på trummor. I dag är Hoola Bandoola Band en etablerad grupp.

"Världsberömda"

- Vi har spelat i stort sett överallt. Vi är världsberömda i hela Sverige och nu måste vi göra något. Vi måste förändra strukturen. Populariteten ger oss en viss position och genom denna bör vi kunna påverka strukturen, ställa egna krav, arrangera egna konserter, slopa alla kostnadskrävande mellanhänder.
Hoola Bandoola Band har tillsammans med Södra Bergens Balalajkor och Kustbandet redan arrangerat en konsert i Stockholm. Inträdet var 12 kronor och de framträdande bjöd på tre timmars musik.
- Det blev succé. Vi har aldrig fått så stort gage någon gång och alla som bör tjäna på musik tjänade på det. Publiken betalade låg entréavgift, vi fick ett bra gage. För det är faktiskt så, att en konstnär inte kan leva enbart på skorpor.

Ny LP

Till våren ska Hoola Bandoola Band arrangera fyra liknande konserter i Skåne och det blir även då med Balalajkorna och Kustbandet.
- Jag har också lite tankar inför nya LP:n. Jag har redan skrivit fyra låtar och Björn en, som jag tror kommer att gå väldigt bra. Jag vill ha plattan enkel, nästan spartansk, vad gäller musiken. Texterna vill jag ha mer konkreta. De ska handla om speciella saker. Samtidigt vill jag ha lite tjejer med för att ge ökad mänsklighet åt plattan.
Mikael Wiehe är musiker, men har väldigt få skivor. De han har, lyssnar han sällan på. Däremot är bokhyllan fylld av böcker.

Bob Dylan

- Jag började med att köpa mycket jazz. Sedan blev det Beatles, Bob Dylan och i viss mån The Band. Jag tycker inte det har kommit något som är bättre sedan dess.
Man säger att Mikael har ett Bob Dylan-komplex, vilket han ivrigt förnekar, men det hindrar inte att han ständigt återkommer till Dylan i sitt resonemang.
- Det Dylan har gett mig är hans frapperande "go". Det finns inget fint eller välarrangerat kring honom. Han bara öser på och hans texter till "Blonde on Blonde"-LP:n var banbrytande. I dag försöker man omvärdera Bob Dylan, men man kan aldrig omvärdera hans texter. De står i särklass.

Schizofren

- Själv upplever jag mig som sönderhackad och schizofren. Detta försöker jag undertrycka med arbete och självdisciplin. I början var mina texter ett sätt att hitta mig själv – i dag är de annorlunda. Vi lever i en verklighet, jag är en personlighet och lever i ett historiskt sammanhang. Men människor ser annorlunda på verkligheten. Varje människa har en social tillhörighet och ett eget temperament.
- Vad gäller att skriva låtar, kommer influenserna för mig alltså utifrån, men ändå inifrån. Jag tror på en växelverkan mellan det lilla och det stora.

Mats Olsson, Arbetet, 22 januari 1973