Ännu kan man lita på Mikael Wiehe

Mikael Wiehe som broförespråkare. Mikael Wiehe utan politiska texter. Mikael Wiehe i kyrkan. Mikael Wiehe i italiensk märkeskavaj. Mikael Wiehe med åtta år kvar till pension. Mikael Wiehe med fet årslön. Mikael Wiehe anlitar Melodifestivalvärdinnan Pernilla Månsson som körsångerska.

Är det verkligen samme man som en gång stod på barrikaderna och skanderade: VEM I HELA VÄRLDEN KAN MAN LITA PÅ?
Här berättar Mikael Wiehe om Mikael Wiehe, 52 år.

Om Danmark:
- Jag bodde där under mina sex första uppväxtår. Pappa var dansk och jag kan danska. Wiehe kommer från farmor. Farfar hette Holt-Nielsen och morfar hette Nilsson.

Om Öresundsbron:
- Jag har varit bromotståndare, men nu när de gamla färjorna, som betyder livskvalitet för mig, är borta har jag blivit broförespråkare. Att åka på en sådan där flytande hamburgerbar som katamaranen är inget för mig. Bron är bra. Däremot retar jag mig på att man vill bygga ett hus som är en meter högre än Eiffeltornet.

Om kyrkan dit Mikael söker sig.
- Jag har spelat i en del kyrkor. Kyrkan är ett speciellt rum även om akustiken är knepig. I kyrkan hittar jag mycket av den solidaritet, den entusiasm och det engagemang som jag förr hittade inom vänstern. Men jag tycker att trosbekännelsen är fullständigt fel, det där med på tredje dagen återuppstånden är löjligt, precis som jag inte ställer upp på en annan trosbekännelse, nämligen den om proletariatets diktatur.
Människor har ett behov av andlighet och jag tror att alla människor i grund och botten vill varandra väl.

Om tron:
- Jag tror inte på Gud. Men jag tror att man kommer till himlen, visst. Jag läste nyligen om barns näradöden-upplevelser och inte tusan har de hittat på allting.

Om barnen:
- Jag har fyra barn i åldrarna 6-16 år. Jag har gjort mitt – inga fler, tack! Jag var 45 när jag blev pappa senast och när jag blir pensionär kommer min yngsta att vara tonåring.
Jo, barnen är intresserade av musik, men jag talar av princip inte om min familj. Det vet du. Den dagen de vill säga något får de sköta snacket själva.

Om att bli äldre:
- Jag fyller 52 nästa månad. Jag har bott på Rådmansgatan i Malmö i något som känns som en hel evighet. Där finns en vaktis som under de första åren sa till en om man gick på gräsmattan, men nu har det visat sig att vi är jämngamla och vi är som kompisar. Häromdagen sa han till mig att han hade åtta år kvar till pension. Jag blev alldeles paff eftersom jag inte tänkt så själv. Men så inser jag att tiden är begränsad och hur kul är det egentligen att turnera när man är 62 år? [Jättekul! M.W. 2010.]Ändå känns det som jag har en planering som sträcker sig tio år framåt. Jag har många plattor kvar att göra. Jag fick nyligen Evert Taubes stipendium och då fick jag veta att han inte skrev mer än 196 sånger, man tror ju att det handlar om 1 000. Jag är i faggorna med mina 175. Jag ska skriva lika många till.

Om att vara äldst i gänget:
- Min producent är 32 år, tjejen som sköter promotion är 22 och medelåldern på bandet är – fortfarande – 27 år. Så har det i stort sett alltid varit. Det är ju trevligt att det finns någon som fortfarande vill spela på, producera och sälja mina plattor.

Om filmen Titanic, som också är Wiehes mest kända låt:
- Det tog lång tid att göra den videon, brukar jag skoja. Nej, jag har inte sett filmen, men Titanic är ju en av vår tids största symboler.

Om kläder:
- Tja, den här kavajen är av fint italienskt märke och köpt på Göttrich i Stockholm. Men jag har aldrig velat vara modern eller popstjärna. Jag vill aldrig konkurrera på ett område där jag alltid kommer att komma till korta. Jag riskerar därför aldrig att vara förra årets modell. Jag klär mig enkelt och tryggt.
Fram tills för några år sedan var jag överhuvudtaget inte fåfäng. Jag har haft jeans på sommaren och manchesterbyxor på vintern och vita skjortor när jag ska vara snygg och rutiga till vardags. Jag har blivit mer medveten om mitt utseende när jag har blivit äldre. När man är ung kan man ha skitigt hår och håliga byxor, det är bara charmigt. Men det är det inte när man är 52.

Om återföreningen av Hoola Bandoola Band:
- På den personliga planet var det fantastiskt. Vi hade så kul. Och det var en succé, mycket folk. Och många unga. Men det blev ju inte revolution i Sverige och det var ett bakslag. Det blev istället för mycket nostalgi och det kunde man ju ha räknat ut på förhand. Jag blev för evigt ansedd som en 70-talsgestalt. Jag förnekar inte det, men jag är lika mycket en 80-talsfigur. Hemingwayland är en väl så modern skiva som Vem kan man lita på? var på sin tid Och nya Sevilla. Jag ligger inte i lä jämfört med Eagle Eye Cherry.

Om Di Leva:
- Vi har stött på varandra. Han är inte främmande för mig eftersom han har samma guru i Indien som min bror Thomas har. DiLeva är bra, han har något att säga och han säger det på ett roligt sätt. Hans medverkan skulle komma låten Vad bryr sig kärleken till godo. Det finns en kontrast till magister Wiehe i magiker DiLeva. Han kastar lite grus i maskineriet. Alla säger att det ska bli en hit. Den ligger på listan i Norge, så vem vet?

Om ekonomi:
- När jag spelar med ett band tjänar jag mindre. Jag tjänar mer på att spela solo. Jag kan till och med gå back när jag hyr in musiker till ett band. Och därför får jag ta pengar från mina soloframträdanden och lägga dem på spelningarna med band som inte alltid går ihop. Min lön är olika från gång till gång. Men jag gör det för att jag tycker att det är kul. Men någonstans i slutändan måste det gå runt.

Om sina affärer:
- Jag har ett aktiebolag. 1996 tjänade jag 700 000 kronor. 1995 300 000. Före skatt. Det går upp och ner.

Om jobbet som artist:
- Det är tufft, det är klart att det är tufft. Om det går dåligt så måste man jobba så in i helvete. Om det går bra måste man jobba ännu mer. Det är bara att hänga på. Men jag har tur. Jag är en lyckligt lottad kille. Jag kan spela ensam, med band, med kör. I Danmark, Norge, Sverige, Finland. Jag ger ut sångböcker. Andra artister sjunger in mina låtar. I fjol tjänade jag mest på Vem kan man lita på? eftersom även Uggla har sjungit in den.
Jag skriver direkt för andra artister, Rikard Wolff, Monica Zetterlund. Jag har översatt Mikis Theodorakis till Arja Saijonmaa.
Jag har översatt Bob Dylan-låtar. Jag har gjort barnböcker. Kommer du ihåg Paul Simons At the Zoo? Alltså! Jag gör mycket. Jag jobbar hårt. Hela tiden.

Om kreativitet:
- Jag blir kreativ när jag sätter mig vid skrivbordet med mina block. Jag sätter mig mellan tio och fyra med mina jävla block. Jag bläddrar i dem, hittar en mening som kanske kan bli en låt och så sätter jag igång och tråcklar. Musiken kommer av sig själv.

Om nya skivan Sevilla och dess tema:
- Första skivan på över tre år och min 22 platta. Det genomgående temat är livets föränderlighet, turbulensen som bara fortsätter. Man kommer aldrig fram dit där man kan slå sig till ro. Kompisar försvinner, morsor dör.

Om politiken:
- Jag tycker inte att den här plattan är politisk. Den här plattan rör sig i inre landskap.

Om kärleken:
- Den är aldrig enkel. Även i de bästa förhållanden trasslar det ibland. Det är väl det som titelspåret handlar om. Medan Så kom den åter, kärleken är lyckligare, som en del två till den sorgliga Sevilla. Jag utgår ju alltid från mig själv i mina texter och den här gången har jag varit lite extra personlig.

Om mors död:
- Hon dog för tre år sedan och det blev en sång om det. Jag började fundera på om jag inte skulle kunna göra en låt om det. Jag har ju gjort låtar om båtar som sjunker, om kråkor som dör, lindansare som faller ner och trollkarlar som inte kan trolla. Jag var helt svett när jag skulle framföra den här låten på Victoria i Malmö, men det kom fram fem personer efteråt och frågade efter skivan med den låten. Många i min ålder har varit med om morsor som dör.

Om Mikael Wiehes bästa låt:
- En sång till modet. Min stora livehit just nu. Den åkte ut från plattan helt enkel eftersom den inte blev bra. Fy fan vad jag hade ont i magen när vi lyfte ut den. Kommer på nästa platta.

Per Hägred, Kvällsposten, 3 april 1998