Den 11 september i år är det tio år sedan Anna Lindh mördades. Årsdagen kommer att högtidlighållas i Kungsträdgården i Stockholm. I juni kontaktades jag av arrangören, som på uppdrag av Anna Lindhs minnesfond frågade om de fick använda min "En sång till modet" under ceremonin.
Jag träffade Anna Lindh ett par gånger. Första gången på ett SSU-lager i Bohuslän på 1980-talet när hon var ung, nervös ordförande. Sista gången i Sydafrika när vi bägge var där på en konferens i slutet av 1990-talet . Hon var mycket charmerande och jag kände mig hedrad över att en av mina sånger skulle sjungas på 10-årsdagen av hennes död.
I slutet av juli läste jag en artikel av den danske journalisten och författaren Carsten Jensen om den nu 75-åriga danska läkaren Inge Genefke. Hon har ägnat sitt liv åt att bekämpa användandet av tortyr och Carsten Jensen förslog att hon skulle nomineras till Nobels fredspris 2014.
Efter attackerna mot Pentagon och World Trade Center i New York den 11 september 2001 förklarade USA:s dåvarande president George W Bush krig mot terrorismen. Krigsförklaringen innebar bland annat att Presidenten sanktionerade bruket av tortyr. Guantánamofängelset öppnades och hemliga tortyrcentraler inrättades på amerikanska örlogsfartyg och i olika länder i världen.
Alla imperiers makt har alltid - oavsett ideologi - i sista hand vilat på tortyrkammaren, på styrkan, på våldet, på skräcken och plågan: från det romerska över de spanska, brittiska, ryska och sovjetiska, Hitlertyska och kinesiska imperierna till det amerikanska. Men från att ha varit en skamlig hemlighet som man helst dolde och ogärna pratade om blev tortyren under president Bush officiell USA-politik. "Enom till straff, androm till varnagel" - den ene till straff, den andre till varning - som det hette i medeltida svensk lag. Och man krävde stöd från sina allierade. "Den som inte är med oss är mot oss" blev en del av krigsförklaringen.
Detta krav på att acceptera tortyren ställde humanister och demokrater, de som bekände sig till mänskliga rättigheter och "västerländska värderingar", inför ett svårt val, ett val som krävde ett ställningstagande, valet mellan torteraren och den torterade, valet mellan bödeln och offret. Ett val som i värsta fall kunde kosta livet, i andra fall åtminstone inkomster, rykte och karriär. Valet ställde människor inför alternativen att böja sig eller att knäckas. Ett val som de flesta av oss gudskelov slapp att ställas inför.
Anna Lindh slapp inte.
Hösten 2001 krävde USA att få tillgång till två i Sverige boende egyptierna, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery. Den 18 december fördes de två till Bromma flygplats där ett CIA-plan väntade. De fängslades, drogades och fördes till ett egyptiskt fängelse där de torterades. Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh var den som signerade utvisningsbeslutet. Anna Lindh lät sig inte knäckas. Hon böjde sig. Oavsett vad man i övrigt kan säga om hennes handlande i denna fråga så kan man i alla fall inte påstå att det dikterades av mod.
Jag vill därför inte att "En sång till modet" används vid minnesceremonin för Anna Lindh den 11 september. Istället föreslår jag en annan sång som jag har skrivit. Den har använts av Amnesty International i en kampanj mot tortyr och heter "Just i den här sekunden". Texten lyder som följer: