| | | | | | | | | | | |
Andra chansen för Werup och Wiehe Sommaren 1970 gjorde de sitt första försök till samarbete. Det sprack efter tre veckor. 38 år senare gör Mikael Wiehe och Jacques Werup ett andra försök. "Det var ofrånkomligt", säger Werup. |
Foto: Adam Haglund |
En rymlig soffa på Victoriateatern i Malmö. I ena hörnet sitter Mikael Wiehe med korslagda ben och forskande blick. I andra hörnet har Jacques Werup hasat ner till nästan liggande ställning. För andra gången i karriären har de båda ordkonstnärerna och musikerna bestämt sig för att göra ett samarbete. En serie framträdanden, dels på Victoriateatern, dels på Ystads teater. I Ystad spelas den i morgon söndag 20 januari och på onsdag 23 januari. – Alla säger, har inte de två gjort fler saker tillsammans, säger Mikael Wiehe och skakar på huvudet. För även om de är goda vänner var det 38 år sedan sist de spelade tillsammans. Då, sommaren 1970, låg löftet om ett antal spelningar i potten. Så Jacques Werup, Björn Afzelius, Peter Clemmedson och en handfull andra lovande Malmömusiker samlades under namnet Spridda Skurar i en ABF-lokal vid S:t Petri kyrka i Malmö. Ambitionen var att förena musik och poesi. Det gick sådär. – Vi hade så otroligt olika stil och smak. Så namnet är välfunnet, för det spretade åt alla håll, säger Jacques. – Det skvätte överallt, lägger Wiehe till. Mikael Wiehe ringdes in som repetitionsledare med uppgift att få fason på bandet. Men efter tre veckor gick det inte längre. – Till slut gick jag, Affe och Peter och satte oss i köket och sjöng Crosby, Stills and Nash. I det köket bildades trion som lade grunden för Hoola Bandoola Band, säger Wiehe. Och jag försökte spela tenorsax som Archie Shepp, säger Jacques Werup och skrattar. Spridda Skurar lades ner. Werup bildade ensemblen Storm och drogs mot den experimentella jazzen. Wiehe bildade Hoola Bandoola Band med Björn Afzelius och Peter Clemmedson och blev efterhand en förgrundsgestalt inom vänsterrörelsen. – Vi gick skilda vägar politiskt. Medan jag marscherade från Drottningtorget till Möllevångstorget satt Jacques uppe i sin sjurumslägenhet bakom gardiner av tyll och funderade på livets förgänglighet, säger Wiehe och ger Werup en utmanande blick. Werup svarar med ett bullrigt skratt. Men bakom Wiehes drift med kollegan finns ett visst allvar. För just Werups smak för frijazz föll inte i god jord inom vänsterrörelsen. På vissa håll blev han anklagad för att vara en borgarbracka. – Men det är du ju, utbrister Wiehe. – Fast det är kanske jag också, lägger han till lite tystare. Werup funderar lite, innan han sätter sig upp i soffan. – Redan när det var som mest politiskt polariserat så spelade jag frijazz. Och inom vänsterrörelsen upplevdes det ibland som en provokation, en salongskultur, även om det var modernistiskt. Mikael var en hård och tuff man, men du var aldrig för snabb att döma estetiska uttryck, säger Werup och vänder sig till Wiehe. – I varje rörelse och varje grupp finns det de som vill vara värst. Men personligen har jag alltid tyckt att den personliga vänskapen går först. Sen kan man ha olika politiska åsikter. Och hur skulle jag kunna fördöma någon jag haft så roligt med och skrattat läppen av mig åt. Vi rymdes i alla fall alltid på samma fester, svarar Wiehe. De båda har också förblivit vänner och följt varandra genom karriären. Men först nu, när de båda passerat 60, samarbetar de igen. Just åldern har gjort det lättare att jobba tillsammans, enligt Wiehe. – Vi är bägge så vana vid att allt kretsar kring oss själva. Men så är det ju, i en period av ens liv är det väldigt viktigt att uttrycka sig själv och göra det på sitt eget sätt. Med åren blir det enklare att göra saker med andra, att kompromissa. Det är lättare att samarbeta när man har fått sina behov av egotrippar tillfredsställda i fyrtio år, säger Wiehe. Och nu är projektet i full gång. Det blir en föreställning med dikter och musik av Wiehe och Werup, samt några Werup-dikter som Michael Saxell tonsatt. Med sig på scen har de Wiehes mångårige pianist Christer Karlsson samt cellisten Karin Sandén-Berg. Sedan i höstas har Wiehe och Werup valt och sållat i sina digra kataloger. Ett omfattande arbete. – Till min förvåning var Mikael mycket självkritisk. Det är en lite ny sida av honom, säger Werup. – Se där, grymtar Wiehe förvånat. – Jag menar, du var inte alls rädd för att saka material, utan dödade dina älsklingar frimodigt, säger Werup. – Och blodigt, svarar Wiehe lite syrligt. Samtalet är fullt av dessa små tjuvnyp. Men också varma minnen och ömsesidig respekt. – Vi har med stor vänskaplighet följt varandras karriärer genom åren. Men det blir aldrig riktigt på djupet förrän man gör ett sånt här samarbete. Det har varit väldigt kul att botanisera i varandras arkiv, och upptäcka vilka pärlor som döljs där, säger Werup. Wiehe håller med. – Vi möts i en motvillig ömsesidig beundran. En känsla av att fan, den jäveln kunde ju också, säger han. Botaniserandet har också lett till att Wiehe återupptäckt gamla låttexter, som nu kommer att framföras live för första gången. – Jag har letat i lådorna efter texter jag skrivit som aldrig blev tonsatta. Det är Jacques förtjänst. Utan det här projektet hade de texterna aldrig kommit upp ur lådorna igen. Så jag kommer själv läsa några texter från scenen, hur nu det kommer att gå, säger Wiehe och låter nästan lite nervös. – Så ska man ljuga lite kan man säga att Jacques sjunger låtar och jag läser poesi, säger han.
|
| | | | | | | | | | | |