Afzelius i folkets hjärtan

Björn Afzelius var och förblir en av Sveriges mest folkkära artister. Folkkär som i älskad av folket. För det var inte en kärlek som delades av kultureliten. Den hånade honom ofta.
Afzelius var på många sätt unik. Han var enormt populär ute i stugorna, spelades flitigt i radio och sålde tonvis med skivor. Samtidigt var han uttalad socialist. Detta saknar motstycke i Sverige idag.

Afzelius började sin bana i det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, med bland andra Mikael Wiehe. Deras alster blev för många sinnebilden av den svenska proggen under första halvan av 1970-talet.
Även om Afzelius och Wiehe var tämligen olika som musiker, så stod de på samma politiska grund. Båda hade ett stort politiskt och socialt engagemang som manifesterade sig på olika sätt, till exempel genom stödgalor och solidaritetskonserter.
Afzelius gick vidare och släppte sin första soloskiva 1974. De följande 25 åren som soloartist och med bandet Globetrotters gav upphov till en musikskatt på över 150 låtar.
Låtarna var ofta lättillgängliga, med ett direkt tilltal. Oavsett om de var politiska eller personliga (det ena uteslöt inte alltid det andra), så var de lätta att ta till sig, lätta att sjunga med i.
De har covrats av många. Ett lite udda exempel (som samtidigt visar på Afzelius folklighet) är smörsångaren Stefan Borschs dansbandsversion av kampsången "Till min kära", med bibehållen text. I ett fantastiskt videoklipp kan man se en, gissningsvis inte särskilt politiskt intresserad, publik dansa tryckare till raderna "Människor slåss, kämpar i hela världen, se på Vietnam och se på Nicaragua!"

Afzelius turnerade flitigt och uppnådde även stor popularitet i Norge och Danmark, inte minst efter sin cover på danskan Anne Linnets popballad "Tusind stykker" ("Tusen bitar" på svenska).
1991 bjöds således den danska Grammypubliken på en ganska intressant blandning av nominerade artister i kategorin "Årets Udenlandske Sanger" – Phil Collins, George Michael och Björn Afzelius. Afzelius vann.
Men Afzelius musikaliska och politiska gärning spred sig långt utanför Norden.
De internationella frågorna var viktiga för Afzelius och Latinamerika låg honom särskilt nära hjärtat, även om hans förhållande till Kuba blev komplicerat med åren.
Sommaren 1986 gjorde han och Mikael Wiehe en serie solidaritetsspelningar för att samla ihop en miljon kronor till den progressiva Sandinistregeringen i Nicaragua. Detta var en procent av summan som Reagan skänkt till högergerillan Contras.
Året efter spelade Afzelius, Wiehe och flera andra artister in en liknande summa, som gick till ett kulturhus i Managua, Nicaraguas huvudstad. Där bedrivs verksamhet än idag.

1997 blev Afzelius diagnosticerad med lungcancer, men höll sjukdomen hemlig för många.
I en radiointervju i december 1998 dementerade han ryktet om sin hälsa och sa att han mådde bra.
– Det är en härlig dag i Göteborg. Solen skiner.
Intervjun blev hans sista. Några månader senare begravdes han på Västra kyrkogården i samma stad.

Björn Afzelius gamla vän och vapendragare Mikael Wiehe säger att Afzelius styrka som låtskrivare var samma slags styrka som präglade hela honom som människa: att han var passionerad.
– Han skrev när han var arg, när han var förälskad, när han var ledsen. Han var en känslomänniska och det genomsyrar hans sånger. Det är en av de saker som gjort att så väldigt många människor har tagit till sig dem. Om vi ska vara romantiska kan man säga att han talade "från hjärta till hjärta".
Afzelius ansågs också av många vara en fantastisk liveartist. Denna styrka menar Wiehe kom från att han hade "jävligt kul" på scen.
–Det märktes i sångprestationerna. Och mellansnacken var i mästarklass. Jag kan inte komma på någon annan än mig själv som ligger i närheten (skratt). Kanske Emil Jensen, som är fantastisk på detta.

Wiehe beskriver Afzelius förmåga att vara både folklig och radikal som att han kunde konsten att "tala med bönder på bönders vis, och de lärde på latin".
– Och jag menar detta på ett positivt sätt. Om han lirade i Trångsö och det var nån jävel som frågade om han skulle med och fiska, svarade han "klart som fan jag ska det!".
Afzelius och Wiehe hade under en lång tid liknande politiska uppfattningar, även om Afzelius blev, i Wiehes ord, lite av en "socialdemokratinostalgiker" mot slutet. Detta märks inte minst av i den sång Afzelius skrev tio år efter mordet på Olof Palme, "På mäster Olofs tid".

Afzelius beryktade förtegenhet förklarar Wiehe med att Afzelius, liksom han själv, kom från en tid och miljö där det var ett adelsmärke att hålla privatlivet och det offentliga livet åtskilt. En tid utan "hemma hos"-reportage, som han beskriver det.
–Nu är det väldigt mycket att privatlivet ska bedömas, exponeras och moraliseras över. Jag säger inte att det ena var bättre än det andra, men om jag ska välja mellan det sättet och det motsatta, att man vid minsta besvär med stämbandet går till närmaste veckotidning och får en stor artikel om det publicerad, så sympatiserar jag mer med Björns sätt att se på saken.
Mikael Wiehe var en av relativt få personer som kände till Afzelius sviktande hälsa. Sista gången de två vännerna talades vid var på telefon, två kontinenter ifrån varandra.
Wiehe stod på Robben Island, den sydafrikanska fängelseön som huserade politiska fångar, bl.a. Nelson Mandela, under apartheideran.
– Då sa han att vi tamejfan hade spelat från Nordkap till Godahoppsudden, och "det är det min själ inte många som har gjort". Vi sa hej då till varandra och det var det sista jag hörde från honom. Det var två dagar innan han dog.

Artur Szandrowski, Proletären nr 7, 2019