Jag har börjat nosa på döden

Namn: Mikael Christian Wiehe Ålder: 75 år Familj: Hustru, fem döttrar, nio barnbarn Yrke: Musiker, sångskrivare Uppvuxen: Köpenhamn, Malmö Bor: Malmö

Efter mer än 60 år på scenen ger sig Mikael Wiehe ut på sin allra sista, stora turné. Söndag har träffat den svenska proggens mest kända profil, för ett samtal om att åldras i musiken och samtidigt fortsätta utvecklas.

För många år sedan, troligtvis år 1854, höll en man som kallades hövding Seattle ett tal. Han var en betydelsefull ledare i det nordamerikanska urfolk som levde på den plats som vi i dag känner som delstaten Washington. Talet var ett svar på den begäran som skickats från den amerikanska regeringen om att staten ville köpa det landområde där han och hans stammar levde.

"Hur kan någon köpa eller sälja skyn över oss, markens värme?", frågade hövding Seattle.
"Om vi inte äger luftens friskhet och vattnets skimmer, hur kan du då köpa det av oss?"

Man kan fråga sig vad nästan 200 år gamla ord har att göra med att Aftonbladet Söndag en vintereftermiddag har bestämt träff med Mikael Wiehe. Mer än man kan tänka sig, ska det visa sig. När en av den svenska politiska musikens främsta aktörer de senaste sex decennierna nu ger sig ut på sin sista turné har han nämligen hämtat stor inspiration just från det amerikanska urfolket.

- Jag hade hövding Seattles tal framför mig när jag skrev "Den siste mohikanen", säger han om titelspåret till det album som han gav ut tidigare under vintern.
- Den vite mannen förstår inte att han är en del av naturen, menade hövdingen. Han förstår inte att floderna är hans systrar och att skogarna är hans bröder. Jag tyckte att det var så jävla mitt i prick med hur delar av mänskligheten förhåller sig till jorden även i vår tid.

I Mikael Wiehes text sitter den åldrade hövdingen vid strandkanten. "Bufflarna är borta. Hjorten är på flykt. Prärien ligger öde. Allt är tomt och tyst". Man kan läsa textens skildring av naturens tillbakadragande som en ballad över en döende planet. Men man kan också förstå den som en snart 76-årig sångares beskrivning av det egna åldrandet.

- Man blir äldre. Man blir lite ensammare. Man känner sig inte längre riktigt stå mitt i tidens flod. Man är lite närmare strandkanten, svarar han när jag frågar på vilken plats han befann sig när just den texten blev till.
- Med tiden förändras ens omgivning ju så konkret. Kroppen kan höra av sig på olika vis, små skavanker kan skava. Många av ens vänner försvinner in i glömskans töcken. Jag tycker mig ha förstått att en del av mitt låtskrivande handlar om att jag vill undersöka saker, nosa på dem. Där jag befinner mig nu har jag börjat nosa lite på döden.

Mikael Wiehe föddes i april 1946 i Stockholm. De första åren av livet tillbringade han i Köpenhamn. Hans pappa var dansk, journalist men också motståndsman som slogs mot nazisterna och även fängslades under ockupationen av Danmark. Mamma var svensk, och när äktenskapet kraschade tog hon Mikael och hans lillebror med sig över sundet. Mikael var bara sex år, men rötterna i Malmö växte fort. Än i dag har han aldrig bott någon annan stans än i den skånska huvudstaden.

Musiken kom in i hans liv tidigt. Han lärde sig spela flera instrument redan som barn. Som tonåring var han saxofonist i ett jazzband. Det var först i 20-årsåldern som hans parallella intresse för politiken växte samman med musicerandet. Under det sena 1960-talets vänstervåg fick han precis som så många andra svenska ungdomar upp ögonen för frågor om jämlikhet, solidaritet och alla människors lika värde. Han, som då arbetade som svensklärare för invandrare, bildade tillsammans med Björn Afzelius och Peter Clemmedson Hoola Bandoola band. Med hits som "Vem kan man lita på?" och "Keops pyramid" skulle de komma att skriva in sig i den svenska musikhistorien, som en av proggerans mest inflytelserika och populära grupper.

- Vi undersökte saker när vi skrev låtar då också, säger han i dag om de tidiga åren av karriären.
- Då kunde det handla om något i stil med att: "vet ni vad, det finns något som heter kapitalism och det innebär att de rika tar våra pengar!". Det måste vi så klart skriva en låt om. Jag tycker fortfarande att till exempel "Keops pyramid" är fantastisk. Jag spelar den gärna på mina konserter.

Du säger att du undersökt döden på den här nya skivan. Vad mer har du undersökt?

- Mitt 15-åriga barnbarn presenterade mig för en hiphopartist som hette Lil Peep. Jag tyckte till min stora förvåning att han var skitbra. Det gjorde att jag tyckte att det var så himla kul att spela in den här skivan, för jag gav mig - tillsammans med Erik Järpe från bandet Damn - ut på marker som jag inte hade varit inne på tidigare. Jag har förstås inte gjort en hiphopskiva. Men en del av inspirationen kommer därifrån.

Att söka efter nya musikaliska miljöer är ett arbetssätt som Mikael Wiehe använt sig av under hela sin karriär. Om det så har handlat om att hämta inspiration från musik från andra delar av världen, använda sig av tidigare oprövade instrument från Sydamerika eller Afrika eller att söka sig till nya samarbetspartners har en vilja att utvecklas varit en konstant. Hans katalog är i dag tack vare detta en av svensk musikhistorias allra rikaste, med över 40 fullängdsalbum i olika konstellationer och solo. Några av låtarna han skrivit tillhör landets absolut mest välkända, som "Titanic", "Flickan och kråkan" och "En sång till modet".

- För många år sedan brukade jag kalla mig själv för nederlagets besjungare, säger han.
- Jag skrev om skepp som sjönk, om lindansare som ramlade, om trollkarlar som inte kunde trolla och om kråkor som dog. Så tänkte jag att jag måste göra något annat, mer hoppfullt. Då skrev jag bland annat "En sång till modet". Den fick mig att inse att jag inte måste sjunga om nederlag. Jag kan styra vad låtarna handlar om, i alla fall lite.

Vad har känts som viktiga teman att styra låtarna emot på senare tid?

- Jag har ju aldrig varit en kille som sjungit om klimatet. Inom den frågan har jag fortfarande mycket att lära. Men på den nya skivan finns en sådan låt. Jag beundrar verkligen de unga människor som under ledning av Greta Thunberg demonstrerar för klimatet. Jag tycker att "Fridays for future" är ett fantastiskt initiativ.

Ja, för lika centralt som sökandet efter nya ljud att klä melodierna i varit för hans skapande, lika viktig är förstås politiken. Han skojar om att han tidigare i veckan beskrivit för en journalist att hans profil i offentligheten har rört sig "från vänsterextremist till kulturknutte". Under karriären har han deltagit i, och ofta även dragit igång, en rad politiska aktioner med musiken som redskap.

Med start på 1970-talet var han med och anordnade den årliga folkfesten i Malmö, en skånsk motsvarighet till den för proggrörelsen så inflytelserika Gärdesfesten i Stockholm. 1985 tog han initiativ till den stora ANC-galan på Scandinavium i Göteborg. Tomas Ledin var också med då, och 2001 återförenades de båda för en tv-sänd, antinazistisk konsert på Globen i Stockholm. Han säger att han absolut vill ut och spela så mycket som möjligt inför höstens viktiga riksdagsval, och att kraften i den unga generationens protester fyller honom med hopp.

- På väg till en konsert hemma i Malmö mötte jag en demonstration för Black lives matter, berättar han.
- Flera tusen ungdomar mellan 15 och 25. Äntligen har de ställt sig upp från sina skärmar och datorer och gör något som jag känner igen, tänkte jag. En demonstration för lika rättigheter för människor oavsett hur de ser ut, fantastiskt! Jag blev så djupt berörd. På samma sätt som jag blir djupt berörd av klimatprotesterna.

Hur ser du på dagens unga, politiskt engagerade generation jämfört med den som du kommer ifrån?

- Man ska inte försköna det förflutna. Vänstern på 1970-talet var otroligt splittrad. Men ibland kan jag bli nedslagen av att tänka på att alla som var aktiva när jag var ung har försvunnit. Då försöker jag tänka på att det dyker upp nya hela tiden! Som Nina Björk och Kajsa Ekis Ekman, som fick Leninpriset i höstas. Jag läser alla deras böcker och tycker "fan, vad bra de är!".

Att ta ställning är nästan alltid förenat med att också möta motstånd. Mikael Wiehes frispråkighet har med jämna mellanrum irriterat oliktänkande. I perioder har han även levt under hot. Trots detta har han fortsatt att göra drastiska uttalanden. Bara dagar innan den här artikeln publiceras gör Dagens Nyheter rubrik av vad han just sagt till tidningens reporter: "De som kräver min avbön kan kyssa mitt otorkade arsle".

- Jag samlar på sådana där, säger han och skrattar när jag frågar om varifrån hans citatvänliga formuleringar kommer.
- Jag har mina A4-block som jag antecknar i, när jag kommer på sådant som jag vill säga i ett mellansnack eller i en låttext. Där finns uttryck som jag fortfarande inte känner att jag fått användning för, så vänta bara!

Men när man säger saker som att "Det är för få självmord i svenskt näringsliv" eller kallar danskarna för "pölsefascister" så tar man ändå stora risker. Vad är det som gör att du vågar?

- Jag har varit nervös ibland. Men vissa saker måste man bara göra ändå. Det är som Ronja säger, att hon tränar sitt mod genom att hoppa över helvetesgapet. Trots att hon är rädd.

När har du varit rädd?

- Jag har varit rädd flera gånger. En jag minns särskilt är när jag och Joakim Thåströms band Imperiet spelade i Costa Rica, som gränsar till Nicaragua. Plötsligt stormade fascisterna universitetsområdet. De var beväpnade med järnrör och började slå publiken. Blod och tänder sprutade. Jag visste så klart inte vad jag skulle göra. Men det kändes som att vi bara hade ett val. Vi fortsatte spela, trots att vilt slagsmål pågick framför scenen.

Kalabalik av den om fattningen kommer sannolikt inte att uppstå när Mikael Wiehe nu ger sig ut för att turnera med musiken från den nya skivan. Han, som alltid har satt stort pris på att möta sin publik så ofta som möjligt, ska nu åka på sin allra sista turné. Konsert- och kulturhus i Sverige och Norge är bokade under hela våren för "Den sista turnén". Egentligen skulle han slutat redan när han fyllde 75. Men pandemin kom i vägen.

- Jag har spelat så otroligt mycket genom åren, i perioder närmare 100 konserter per år, säger han om att lämna livet på scenen.
- Därför känns det så viktigt att göra en sista, stor turné. Medan jag fortfarande kan det här. Jag tror ju att de här skavankerna som jag redan har kommer att bli sämre. Jag kommer att höra sämre, minnas sämre, stå sämre. Jag tror helt enkelt inte att jag kommer att palla så mycket längre till.

Men vad ska du göra med all tid som blir över?

- Jag har inte sagt att jag ska sluta skriva låtar! Att göra en sista turné blir ett experiment och ett sätt att utvecklas. Om låtskrivande handlar om att undersöka saker så bär jag nu en förhoppning att detta nya sätt att leva på ska försätta mig på en annan plats. Som kan inspirera till fler, nya låtar.

Sara Martinsson, Aftonbladet, Söndag den 30 januari 2022