Mikael Wiehe deltog i protesterna. ”Jag tycker att Manning, Snowden och Assange är hjältar. Det är hemskt att de ska tvingas gömma sig. Jag är emot kriget i Syrien. Jag tror inte på straffbombningar. Jag tycker inte att Obama har uppfyllt sina löften”, säger han.
 
Mikael Wiehes sång ljöd genom en usel förstärkare, Göran Greider höll tal och Jan Myrdal haltade runt.
På andra sidan Med­borgarplatsen försökte två syriska demonstrationer med motsatta budskap överrösta varandra under övervakning av poliser som stod och tittade på med armarna i kors.
 
Mikael Wiehe deltog i protesterna. ”Jag tycker att Manning, Snowden och Assange är hjältar. Det är hemskt att de ska tvingas gömma sig. Jag är emot kriget i Syrien. Jag tror inte på straffbombningar. Jag tycker inte att Obama har uppfyllt sina löften”, säger han.
Mikael Wiehe deltog i protesterna. ”Jag tycker att Manning, Snowden och Assange är hjältar. Det är hemskt att de ska tvingas gömma sig. Jag är emot kriget i Syrien. Jag tror inte på straffbombningar. Jag tycker inte att Obama har uppfyllt sina löften”, säger han.
Foto: ROBIN LORENTZ–ALLARD
Hur välbesökt var kvällens manifestation mot ­Barack Obama? 2000 personer? Rentav 3000? Polisen vågade sig inte på en uppskattning.
En polishelikopter hovrade några ­minuter, men tappade snart intresset och det nystartade 4 september-nätverket - Piratpartiet, några socialistiska organisationer, en och annan kommunistisk sekt - kämpade i sensommar­kvällen för att väcka något slags engagemang.
Allt var så annorlunda förra gången en amerikansk president var på ­besök.
 
Det Göteborg 2001 och George W Bush numera förknippas med är de mest omfattande kravallerna i Sverige på årtionden: 90 demonstranter och 53 poliser skadades, 530 unga män och kvinnor greps, över 80 åtalades.
Få minns att det även var tre stora fredliga demonstrationer som samlade över 50 000 personer samt ett par hundra seminarier.
Det protesterades dels mot EU, dels mot den storföretagsledda globaliseringen som på såväl goda som mindre goda grunder ansågs utarma fattiga delar av världen.
Vad har förändrats? Vad hände med denna folkrörelse?
Det är inte så att det saknas skäl att ha synpunkter. Guantanamo, global övervakning, Edward Snowden och Chelsea Manning ... och nog gjorde aktivisten och konstnären Dror Feiler sitt bästa för att skaka liv i åhörarna.
 
Journalisten Hanna Al-Khamri från Jemen, det land som har drabbats hårdast av ­Obamas drönare, ­talade. Oskyldiga har dött. Barn har dött.
Greider var arg. Vänsterpartiets riksdagsledamot Hans Linde dundrade.
Och på andra sidan torget kämpade de konkurrerande syriska grupperingarna på mot varandra. Obama har inget i Syrien att göra! Störta Assad!
Några röda fanor vajade i brisen, Wiehe sjöng sin gamla dänga ”Vem ska man lita på” med delvis ny text, Myrdal hälsade till höger och vänster på ­gamla vänsterpolare och en vilsen labrador lommade runt.
 
Ja, vad hände egentligen med proteströrelsen?
Motståndet mot globaliseringen knäcktes av 9/11. Då skyskraporna föll slutade folk att lyssna på kraven om rimliga handelsvillkor och begränsningar av spekulationskapitalismens frihet. Fokus flyttades till kampen mot terrorismen.
Poliser red förbi, barn skrattade, en äldre man dansade och log, syrierna gruffade med varandra.
Efter en timmes tal och sång tågade runt 1000 tappra demonstranterna upp för ­Göt­gats- backen, ner över Slussen och bort till Mynttorget och Riksdags­huset för ytter­ligare en mani­festation.
Lyssnade någon?