|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Wiehes vida vyer Bob Dylans år 1965 tillbringade Mikael Wiehe på unghögerns tedanser med clubblaser och saxofon. 1968, det heliga revoltåret för en hel generation och fler ändå, då spelade Mikael gatumusik i Paris, började meditera samt blev långvarigt och olyckligt kär. – Nej, avantgardet har jag aldrig tillhört, säger han. Men efter några år klev världen in över hans trösklar. Och han hann ifatt Bob Dylan. I september ger han ut en hel LP med Dylan-sånger. På skånska. Mikael Wiehe har översatt Dylans sånger i många år. Plockat in en här, en där i sin repertoar. Alltid fått lovord för sina tolkningar. Men nu har det blivit så många att det räcker till en LP, menar han. Fast han kallar dem inte gärna översättningar. Transponeringar hellre, transformeringar. Och han resonerar som en garvad bibelöversättare: – Man kan översätta på ett dokumenterande sätt – om man betraktar Dylan som en 60-talsfigur. Då måste man vara trogen originaltexten, leta efter 60-talsord. – Men vill man det ska funka idag måste man hitta nya. – Det som var roligt 1965 är inte roligt nu. Det som uttrycker skräck är inte skrämmande idag. Världen är ju mycket mer skrämmande nu. – 1965 var Bob Dylan själva sinnebilden för det respektlösa och mycket därför var han en sån älskad figur. Men det förbjudna då är mer än rumsrent idag. – Vill man behålla stinget från 1965 – då måste det omformas. Men mest nöjd är han med musiken. – Jag skulle bli förvånad om inte Bob Dylan ringer och ber mig producera hans nästa platta, säger han och garvar. Icke blott kärleken till Dylan har orsakat alla dessa transponeringar. Han har ett, som han säger, krassare motiv också: hela våren var han upptagen av barnaskötsel. – Och det är lättare att översätta andras sånger… Men om sitt nyvordna faderskap vill han inte tala. Något utrymme i hans egen diktning tror han inte att det får – han använder sällan det egna privatlivet i sina texter. Även om han tar avstamp i egna upplevelser för att skildra de stora sammanhangen. Där handlar det om solidaritet, förtryck och kamp – ett poetiskt format vänstermedvetande, tydligt utan att var larvenkelt. Hans politiska hemvist är vpk. Det har han aldrig dolt. Efter det totala politiska mörkret på tedanserna och det lika totala ointresset på gatorna i Paris påverkades han slutligen av engagerade kompisar. Han började läsa sociologi och en ny genomskådlig värld visade sig för honom. Och han slutade skriva texter på engelska. 1970 föddes Hoola Bandoola Band. – Och det som hänt hade sått så många frön att den progressiva musikdistributionen blev ett självklart val. Det hade väl satt sprätt på hjärnrötterna. Och sen kom tiden när Hoola Bandoola Band blev flaggskeppet i den progressiva musikrörelsen. Stundom gavs de en stämpel av vänsteragitatorer de själva förundrades över. – Vår musik var aldrig särskilt radikal, säger Mikael. Möjligen texterna i kraft av att de var på svenska och innehöll politik. Och stundom kallades Mikael Wiehe politisk aktivist på yttersta vänsterkanten. Numera omtalas han som en av samtidens inflytelserikaste poeter. Geniförklaras då och då. Så icke blott Dylan är numera rumsren. Betraktelser över Mikael Wiehes musik och poesi hittar man idag även på kultursidorna. I en sådan artikel placerades Wiehe, med många ismer och latinska låneord, härförleden i en tradition som dras från Almquist över Fröding, Dan Andersson, Nils Ferlin och Lars Forssell. En snygg linje. Det tycker Mikael också. – I den traditionen känner jag mig smickrad och hemma – att ha pretentionen att säga något i tillgänglig form. – Jag har ju gjort ideologi av att vara folklig, att vara sångbar till gitarr. Han sitter i sin soffa i HSB-lägenheten i Malmö centrum. Han ser ut precis som han alltid gjort – rundmagad, högväxt, kortklippt, runda brillor samt liten mustasch. Det har aldrig varit mycket av schablonens popidol över honom. Inte ens när långhårighet var anbefalld förföll han till modet. – Nåja, på vintern har jag faktiskt skägg. Och manchesterbyxor. – Det är en del av tryggheten i tillvaron att ha fasta mönster i vardagen, raljerar han. Och utifrån den fasta plattformen kan man kasta sig ut i livet. – Jag har modset inom mig. – Jag funderade faktiskt på att färga håret. Men jag fick resa bort istället så det sprack. Han räknar sig trots allt till 1968 års generation – den var så dominerande att den sög upp även upplagan efteråt. Men till skillnad från många där har han inte blivit desillusionerad. Och vägrar falla i nostalgiska tårar. – Men, säger han, vi som var vana att vara yngst, radikalast och de som hötte uppåt – plötsligt såg vi ett helt nytt gäng som stod därnere och hötte mot oss. – Det var en smärtsam upplevelse för 1968 års generation. Det radikala 60-talet – det håller inte Mikael Wiehe med om. Det var på 70-talet kulturvänstern kulminerade i Sverige, med musikfester, alternativa festivaler, allaktiviteter, storfamiljer. – Men sen svängde det igen. 1979 blev alltihop helute, karriären viktigast för de forna kämparna och det var så jävla längesen, det radikala. – En del tar också den nya revolten, punken, som intäkt för att den gamla var dålig. – Men man ville skapa en levande arbetarkultur, inte en borgerlig elitkultur. Och där fanns den internationella solidariteten, kampen för demokratin. – Dom målen är ju fullständigt riktiga. Idag, när solidariteten med tredje världen ersatts av uppgående i egot, när det globala perspektivet blivit till avskärmad privatism, är Mikael ändå inte desillusionerad: – Har man barn och jobb, krökt rygg av avbetalningar på det hus man tutats i att man skall ha då finns det inte mycket tid över för att gå på möten och demonstrationer. – Men det betyder inte att de har svikit i sitt inre. Själv demonstrerade Mikael senast den 11 september, årsdagen för kuppen i Chile. Han kan tänka sig att gå mot kärnvapen. Men inte i fredsmarschen. – Fredsrörelsen har naturligtvis mycket gott. Men jag är inte pacifist, inte för svensk nedrustning. Har aldrig varit. – Jag vill självklart ha fred på jorden, men inte till varje pris. Naturligtvis bör befrielserörelserna skjuta ner sina förtryckare. – Och att en fredsmarsch går till Minsk på sovjetiska villkor – en skam! – En fredsrörelse som inte befinner sig i opposition är inte värd namnet. Han är misstänksam mot Miljöpartiet också. Ser det som en frukt av linje 3-alliansen mellan centern-vpk i kärnkraftsfrågan. Koalitionen skulle spruckit av en diskussion om de politiska frågorna bakom kärnkraften. – Och Miljöpartiet förnekar klasskampen, säger han. Det är farligt för det blir korporativism. Man säger att kärnkraften är farlig utan att gå in på vem som tjänar på den, vem som har makten. Men i övrigt är Mikael Wiehe en nöjd person. – Det finns inget jag skulle vilja göra som jag inte gör. – Bara göra det jag gör bättre. – Jo, erinrar han sig. – Möjligen att jag skulle vilja göra ”Elden är lös” som balett… Det är en av Wiehes få mindre uppmärksammade plattor, med latinamerikansk musik i egen transponering. Enda egentliga problemet på hans skånska sommarhimmel är namnet på plattan med Dylan-sångerna. ”De ensligas allé” som är en låt ur albumet, eller ”Lånta fjädrar” som anger vad det handlar om. – Då skulle jag kunna kalla min nästa ”Efter egen näbb”, menar Mikael Wiehe
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
