En vän sade en gång att det enda han hatar mer än socialdemokrater är sossehatare. Mikael Wiehe skulle säkert inte uttrycka sig så, han hatar inte Socialdemokraterna. Däremot har han alltid varit kritisk mot socialdemokratin och hur den utvecklats. Men i tider då Sverige sitter med en borgerlig regering för andra mandatperioden i rad känner han sig ensam och ser inget annat än en jättevåg av nyliberal politik svepa in över landet. Då, åtminstone verkar det så, kan Socialdemokraternas tankar om folkrörelsesverige vara räddningen.

– Det är som en tsunami, berättar han där vi sitter på rum 700 någonting på ett hotell i centrala Stockholm.
– Jag bor faktiskt alltid i just det här rummet, säger Mikael Wiehe och rättar vant till gardinerna som hänger framför spegelväggen vid den välbäddade dubbelsängen.

Efter ett års arbete med att, som han själv säger, försöka välta den borgerliga regeringen har han just kommit hem från Spanien och en välbehövlig semester.

Året har varit hektiskt. Senaste skivan, Ta det tillbaka, kom i mars och för bara en dryg månad sedan släpptes boken och cd-boxen Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar.

– Den har faktiskt nästan uteslutande fått bra kritik så det är klart att jag känner mig glad. Vissa brukar påpeka att den väger över två kilo och undrar vem jag tror att jag är. Men det är faktiskt så, att jag har gjort och upplevt mycket och jag tycker en hel del. Då blir det en stor bok, säger han och skrattar.

Det märks tydligt att Mikael Wiehe är väl medveten om sin egen betydelse, vad man än tycker om hans åsikter så går det inte att komma ifrån att hans röst spelar roll. För många har hans texter förmodligen varit avgörande i många av livets skeden.

– Jag är en av 1900-talets stora sångskrivare om jag får säga det själv. Och det gör jag faktiskt. Mikael Wiehe skrattar igen och lutar sig fram i fåtöljen, samtidigt är han allvarlig. Rösten är skärpt och han gestikulerar stillsamt i ljuset av den karaktäristiskt dämpade hotellbelysningen.

– Jag säger inte att jag skrivit bäst låtar, och inte heller flest. Men jag har faktiskt skrivit några av de bästa sångerna, naturligtvis tillsammans med andra, såklart.

Rösten när han pratar är identisk med den på alla de otaliga skivor som spelats in genom åren.

Ta det tillbaka, som kom ett drygt halvår innan valet är inget undantag. Jag funderar ett tag på att jag ska fråga vad han tycker om att jag i en recension kallade den för ganska osexig, men frågar honom i stället vad det är vi ska ta tillbaka. Mikael Wiehe tittar på mig och blir tyst för några sekunder. Sen sträcker han ut benen under bordet och förklarar.

– Alltså, jag hade faktiskt en plan på att störta den borgerliga regeringen och det använde jag ett helt år åt. Jag började med plattan i september förra året och släppte den i mars och så spelade jag många av låtarna fram till valet och samlade ihop folk till en stor konsert på Rival här i Stockholm. Jag förlorade och de vann. Men jag försökte i alla fall och gjorde vad jag kunde. Det jag faktiskt menar är att vi ska ta tillbaka riktningen mot ett samhälle som bygger på rättvisa, jämlikhet, solidaritet och jämställdhet. Jag vill ha den riktningen på politiken, inte den motsatta som jag anser att det är nu.

Hade Sverige verkligen fått den inriktningen då, tror du, med Mona Sahlin och en rödgrön regering?
– Jag har hela tiden sagt att det är en sak vi hade fått tala om efter valet. Här låter Mikael Wiehe ett tag som en politiker, och han slutar att måla orden. Så blir han tyst igen, tittar ut över rummet och funderar. Som om min fråga vore dum, att det väl vore självklart med en rejäl dragning åt vänster med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vid makten.
Han harklar sig och säger till sist, som ett erkännande.

– Jag inser till fullo att det nyliberala fundamentet i den svenska politiken har byggts upp av Socialdemokraterna. Men jag vet också att inom den socialdemokratiska rörelsen, denna konstiga amöba, så finns det så jävla mycket bra människor. Hederliga och hårt arbetade människor med klara insikter om landets behov. Och det finns det faktiskt inte inom den borgerliga alliansen. Där hyllar de egoismen som ideal.

Jag inser där vi sitter mitt emot varandra att Mikael Wiehe är politik. Flera musiker är politiska i sina texter. Mikael Wiehe är en politisk musiker. Han lever inte i en dåtid av trädkramare och Vietnaminsamlingar, utan vill hela tiden se framåt och längtar efter det nya, trots att musiken i sig paradoxalt nog låter som den alltid har gjort.

– Den vänster jag tillhörde för 30 år sedan, och fortfarande känner mig hemma med, hade ju socialdemokratin som huvudfiende. Därför att vi i vår naiva jävla enfald trodde att borgerligheten var överspelad. Men det visade ju sig att vi hade grymt fel. Jag har kritiserat socialdemokratin i hela mitt liv, men jag anser att det finns grader i helvetet och att en socialdemokratisk regering hade varit ett betydligt bättre alternativ än det vi har nu.

Hur ser du tillbaka på din karriär, med Hoola Bandoola band och Björn Afzelius?
– Det är svårt. Vi började ju med Hoola när jag var 24 år och vi hade tur, för alla var redan bra musiker. Vi kunde spela och sen gick raketen och vi var Sveriges bästa band under ett par år. Så plattformen som det gav mig och Björn ska man vara jävligt tacksam för, å ena sidan.

Så tystnar han igen och ler fundersamt, som att han verkligen väger varje ord på tungan. Ändå blir det aldrig pinsamt tyst. Han tittar ner i golvet innan han rätar upp huvudet igen.

– Å andra sidan. Ju mer framgångsrik man är under en speciell tid ju mer förknippas man med det. Jag menar, Aldrig bli som ni heter ju boxjäveln därför att det varit en livslång kamp att slå sig fri från proggens 70-tal. Inte för att jag inte gillar det vi gjorde, utan för att jag är långt mer än det och har skrivit låtar som blivit framgångsrika långt efter också. 90 procent av det jag har gjort har jag faktiskt gjort efter Hoola.

När jag recenserade boken Aldrig bli som ni (se Arbetaren Zenit 42/2010) jämförde jag, ofrånkomligt, Mikael Wiehe med Björn Afzelius. Det var en rad om att Björn Afzelius var drömmaren och vänstervisionären medan Mikael Wiehe var lite torrare, mer praktisk. Något han själv väljer att ta upp när vi kommer in på deras långa samarbete och saknaden efter just vännen och musikerkollegan som dog i cancer vintern 1999.

– Jag tänkte faktiskt på det du skrev. Filmen om Björn hade nog blivit jävligt mycket roligare och mer spännande än filmen om mig. Men det var faktiskt jag som lärde honom att dricka vin, haha. Men vi lärde nog mycket av varandra.

Saknar du honom?
– Ja. Och vi har en pågående dialog, fast det är ju jag som snackar mest nu förtiden, och jag drömmer ofta om honom.

Mikael Wiehe har ingen brådska. Flyget tillbaka till Malmö går inte förrän om tre timmar och utanför är det minusgrader. Ju mer vi pratar desto mer intensiv blir tonen. Han brinner, och trots att han ser den där jättevågen av vad han beskriver som nyliberal politik är han trots allt optimistisk inför framtiden. Även om det kanske dröjer innan förändringens vindar börjar blåsa.

– Kapitalismen tar fram girigheten på andras bekostnad. Kommunismen hade en jävla tendens att ta fram en kallhamrad byråkrati där man inte alls såg människan. Men alltså, det kapitalistiska samhället som i dag är allenarådande i världen drabbar flertalet och gynnar bara en minoritet. Och så har vi den mutade medelklassen, som Reagan insåg och som Reinfeldt inser att om vi ger 500 spänn mer i månaden så håller de käften.

– Men, säger Mikael Wiehe och blir plötsligt väldigt allvarlig igen, huvudfrågan är klasskampen. Jag är ledsen om det låter gammaldags, och jag skiter i om det låter så, för klasskampen är vad det handlar om. Att om majoriteten tar makten över produktionsmedlen så har vi en chans att bygga ett samhälle som är rättvist, solidariskt, jämställt och med plats för sexuella minoriteter och hudfärger. Och det kan bara skapas underifrån. Inte med hjälp av stridsvagnar, och det ska inte heller delas ut några fördelar ovanifrån utan det är något man ska ta. Och där ligger hoppet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara, säger han bestämt.

Armarna är solbrända och vittnar om en solsemester. Mikael Wiehe säger att året har varit hektiskt och att han just nu inte har några planer. Låtar finns det massor av, många är skrivna men aldrig tonsatta eller framförda. Han ska ta det lugnt ett tag framöver. Men om knappt fyra år är det val igen, och lita på att Wiehe står där då också, med gitarren i hand på jakt efter borgerligheten och ett aldrig släckt hopp om kursändring. Med eller utan socialdemokrater.