|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
– Jag tycker inte skillnaden är så stor, säger han. Han tar emot i sin arbetslägenhet, säger sig må strålande, på väg att tillfriskna efter en envis hosta och gläds åt att intresset från publiken verkar vara riktigt stort inför turnéstarten den 1 februari. Under tre månader ska ett 50-tal spelningar klaras av, näst efter en turné med Hoola Bandoola 1974 den största turné han gjort på så kort tid. Intresset för hans musik är stort efter hans medverkan i ”Så mycket bättre”. – Det är nog så att det blivit utsålt lite fortare och det kommer nog en ny publik, men här i Malmö och södra Sverige tar vi det lugnt. Det händer att folk kommer fram på gatan, säger ”bra program, Wiehe” och det är ett högt betyg i den här stan, men mer än så är det inte. Om den nya publiken ställt in sig på att få höra Wiehes uppskattade tolkningar av de andra ”Så mycket bättre”-artisterna får de tänka om. – Det blir nog i väldigt begränsad omfattning. Jag spelar mitt, har valt låtar efter vad som passar i denna tid och med denna sättning. Det blir lite nytt, lite gammalt, lite vackert och lite skrämmande. En musikalisk och textmässig bild av mig själv. För hans del är det mest positiva med tv-programmet att han fått möjlighet att strukturera upp sitt liv lite bättre. Att han kan tacka nej till spelningar för att istället göra en stor turné och sedan unna sig lite ledighet. – Jag ska ha semester senare i år. Det kan jag tacka ”Så mycket bättre” för, säger han och ler nöjt. Tror du att programmet också medverkat till att publiken fått en annan bild av dig? – Det är klart att det gav mig en möjlighet att visa andra sidor av mig själv. Jag har ju ”politisk trubadur” stämplat i pannan, vilket jag ju i och för sig är, men jag är ju så mycket annat, säger han. Han jämför med Mikis Theodorakis och andra artister som kommit att förknippas med sitt politiska engagemang snarare än med sina musikaliska bedrifter. – Även om jag skriver om sjunkande skepp, döende kråkor, lindansare eller kärlekssånger tolkas det politiskt. Trots att Mikael Wiehe varit aktuell i över 40 år är han fortsatt produktiv. 2009 släppte han skivan ”Sånger från en inställd skilsmässa”, året därpå kom ”Ta det tillbaka” och hans stora sammanfattning av karriären så här långt, boken och boxen ”Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar”. I dagarna släpptes samlingsplattan ”Alla dessa minnen” och i byrålådan ligger 25 nyskrivna sånger som han planerar att ge ut nästa år. När man skrivit så mycket som du gjort, och låtar som närmast blivit ikoniska – är det inte lätt att man har dem som måttstock när man ska skriva nytt och därmed ställer för höga krav på sig själv? – Flickan och kråkan har aldrig varit en hit, har aldrig legat högt på några topplistor. Detsamma gäller Titanic. Och en låt som Keops pyramid som vi alltid spelade med Hoola lade jag ner 1976 och spelade inte igen på 20 år. När Björn (Afzelius, reds. anm.) dog valde Thåström att sjunga den på de två minneskonserter vi gjorde och då blev den plötsligt stor. Nu sjunger Jason (Timbuktu, reds. anm.) Flickan och kråkan och då får den nytt liv. Det handlar om en kemi mellan artisten, låten, arrangemanget och att den hamnar rätt i tiden. Då tar det ibland 30 år. – Men man är hela tiden med om nya saker, som en inställd skilsmässa eller att man vill störta en borgerlig regering. Jag tänker, hur ska jag på bästa sätt vidareförmedla det som är viktigt i just den här sången? Vare sig det handlar om hur glad jag är eller hur förbannad. Vad gör dig förbannad just nu? – Det som är problemet är finanskapitalets härjningar. Då pratar jag inte om den gamla sortens fabriksägare utan om dem som tjänar pengar på pengar. Deras härjningar är till stor skada för väldigt många och leder till en väldig överkonsumtion som inte är bra för vår jord. Och på hemmaplan? – Den svenska politiska scenen är ytterligt intressant att titta på. Det har sällan varit så intressant som just nu, och sorgligt. Jag har spelat för alla svenska S-ledare från Erlander och framåt utom Håkan Juholt, för det hann jag inte… Planerna på att trappa ner gick alltså om intet och några tankar på att gå i pension har han inte. – Så länge rösten håller och naglarna inte spricker fortsätter jag.
|
|||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
