| | | | | |  
 
 

Det handlar om vreden mot kapitalismen

 Mikaels svar på Aron Modigs artikel i Svenska Dagbladet den 10 december
 
Jag vill börja med att tacka Aron Modig för hans uppskattande ord om mitt konstnärskap. Det värmer att få positiva omdömen på Svenska Dagbladets debattsajt (Brännpunkt 10/12).
 
Ett par av påståendena om mina politiska uppfattningar är jag också glad att få möjlighet att kommentera.
 
När Aron Modig citerar ur min sång ”Har banken ta’tt din villa” och kallar den för hatpropaganda, så tycker jag att det är att devalvera ett ord som brukar användas om högerextremisters angrepp på judar, men att han trots allt har förstått innebörden i sången. Den är verkligen ett försök från min sida att ge en bild av den misstro och den vrede som jag uppfattar finns mot kapitalismen i allmänhet och den nyliberala ideologin och dess förespråkare i synnerhet. En vrede som nu växer när kapitalismens misslyckanden hotar miljarder människor i världen med arbetslöshet, fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död. Jag ser denna vrede manifestera sig på gatorna inte bara i Tunis, Kairo, Sana och Manama, där folken reser sig mot de despoter som varit den västerländska kapitalismens lydiga redskap, utan också i Tel Aviv, Aten, London, Madrid, Lissabon och Paris, där framtiden för miljontals människor står på spel. Till och med i Imperiets centrum samlas folk i bland annat Oakland, Washington och New York för att protestera mot den nyliberala utplundringen.
 
Att påpeka detta är – som jag tycker mig ha sagt till leda – inte ett utslag av hat mot eller förakt för USA. (Hur skulle man för övrigt, som vulgärhögern påstår, överhuvudtaget kunna hata ett helt land eller ett folk?) Däremot är det förvisso ett utslag av misstro mot en utrikespolitik som till varje mänskligt, socialt och ekologiskt pris strävar efter att maximera vinsterna för aktieägarna i de stora amerikanska multinationella företagen.
 
Också när det gäller min inställning till Kuba är jag glad att få möjlighet att nyansera.
 
Jag anser inte att Kuba är en demokrati i västeuropeisk parlamentarisk mening. Men jag anser inte heller att Kuba är en diktatur jämförbar med Stalins Sovjetunionen, Mao Tse Tungs Kina, Karimovs Uzbekistan eller generalernas Burma. Jag tror att man snarare skulle kunna dra paralleller till en sorts upplyst envälde som till exempel i Sverige under Karl XI eller i Preussen under Fredrik den Store, uppblandat med försök till folkligt inflytande genom olika massorganisationer.
 
Jag är motståndare till caudillo-traditionen i Latinamerika, det vill säga de starka härskare som klamrar sig fast vid makten årtionde efter årtionde.
 
Med detta sagt vill jag också påpeka att Kuba, med alla sina brister har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten – som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.
Och detta trots den snart femtio år långa USA-ledda ekonomiska blockad som varje år fördöms av FN:s generalförsamling (och som varje år kan förlängas genom USA:s vetorätt i säkerhetsrådet).
 
Detta måste man se för att förstå den oerhörda lockelse som Kuba utgör för hundratals miljoner människor i Latinamerika och övriga delar av världen. För dem blir denna – relativa – välfärd som finns på Kuba en ouppnåelig dröm jämfört med deras egen tillvaro.
 
Mot detta står den av USA förespråkade ”demokratiseringen” av Kuba.
 
Människor har sett vad det har inneburit i Afghanistan. Människor har också sett vad det har inneburit i Irak. Människor i Latinamerika vet vad USA-stödd ”demokrati” betydde i Chile under Pinochet, Argentina under Videla, Haiti under Papa Doc, Dominikanska Republiken under Trujillo, Paraguay under Stroessner, Nicaragua under Somosadynastin, i Brasilien, Peru, Guatemala, Uruguay, El Salvador, med flera länder: hundratusentals mördade, miljoner torterade och ytterligare miljoner drivna i landsflykt. För att inte nämna dem som av den förda ekonomiska politiken förvisats till slum, fattigdom, sjukdomar och underutbildning.
 
Vi befinner oss i Sverige, och dessbättre inte i den starkt känslomässigt laddade situation som man gör i Latinamerika och Miami när det gäller Kuba. Vi borde alltså kunna diskutera frågan på ett någorlunda odramatiskt sätt. Och hade frågan verkligen bara gällt Kuba tror jag också att detta hade varit möjligt. Men som jag ser det gäller frågan egentligen något helt annat och mycket större. Nämligen motsättningen mellan de stora – oftast USA-ägda – multinationella bolagens krav på vinstmaximering för sina aktieägare och enskilda människors och nationers rätt till frihet, rättssäkerhet och välfärd.
 
Striden gäller i grunden frågan om den nyliberala världsordningens legitimitet! Inte minst märks detta i det nya Latinamerika som nu håller på att växa fram, där folkliga rörelser i land efter land har röstat fram olika former av progressiva regeringar som trots stora inbördes skillnader alla förenas i en stark önskan om ett minskat beroende av den mäktige grannen i norr.
 
Och det är här Kuba – eller kanske framför allt det som Kuba representerar och anses stå för – för dessa länder blir ett löfte och en inspirationskälla. För de transnationella företagen – och deras av dem tillsatta presidenter i USA – blir Kuba istället ett hot som måste oskadliggöras med alla tillgängliga medel inklusive handelsblockad, invasionsförsök, kemisk och biologisk krigföring samt mord.
 
Men jag ser ett samband mellan försvaret av Kubas rätt till självbestämmande och försvaret av de folkliga landvinningar som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen frikyrkorna med flera uppnått i Sverige. I båda fallen är motståndarna de anhängare till den liberala ideologi som ser möjligheten till personlig ekonomisk vinning som enda mått på ett lands framgångar. Och i båda fallen döljer de sin verkliga agenda bakom paroller om ”frihet” och ”demokrati”.
 
Jag anser att ett omedelbart och villkorslöst avbrytande av den olagliga blockaden mot Kuba är den enskilt viktigaste åtgärden för att skapa förbättringar för kubaner på båda sidor om Floridasundet och att Kubas framtid ska bestämmas på Kuba och inte i vare sig Miami eller Washington.

Mikael Wiehe,Brännpunkt, Svenska Dagbladet den 12 december 2011