Malmös mittpunkt ligger på Ystadgatan 22. Inte på Gustav Adolfs torg, Stortorget eller Triangeln. Sätt passarnålen på kartan, dra en cirkel och se. Ett stenkast från Möllevångstorget. Torget där handlarna sedan årtionden har slagit upp sina frukt- och grönsaksstånd. Där arbetarrörelsen traditionsenligt varje år inför första majdemonstrationerna samlas vid Axel Ebbes staty ”Arbetets ära”.
Idag är Möllan snart det enda området med en blandad befolkningssammansättning, i en stad och ett land som annars blir mer och mer segregerad. Här samsas studenter, arbetare och invandrare med de gamla paren som bott här hela sitt liv, unga, inflyttade, kulturpersoner och kreativa människor. En smältdegel av nationaliteter, färger, dofter. Men också med sin beskärda del av alkisar och narkomaner.
Fast segregationen är inget nytt fenomen. Det har sedan länge gått en osynlig ”skiljelinje” genom Malmö stad. Från Centralstationen, Hamngatan, Södergatan, Södra Förstadsgatan. På den högra, västra sidan ligger de ”fina” kvarteren. Slottsstaden, Västra Hamnen, Gamla Väster … Till vänster, österut, har du Värnhem, Möllevången, Dalaplan …

Restaurang Tempo ligger nästan precis mitt emellan min bostad och Möllevångstorget. Här har jag mitt stambord, i en hörna vid ett fönster. Härifrån har jag koll på vad som händer utanför och vilka som kommer in. Här träffar jag människor jag känner mig bekväm med och här kan man för en rimlig peng få en god middag och dryck. Och menyn varieras regelbundet. Skulle man komma lite sent så brukar det fixa sig ändå. En gång kom jag hit efter en lång turné. Det var en sen söndagskväll och jag fick veta att köket precis hade stängt. Efter lite övertalning lovade de försöka fixa något att äta. Medan jag väntade beställde jag in en flaska av deras finaste rödvin – tyckte jag kunde unna mig det. När maten sedan kom var det en silltallrik. Men det gick alldeles utmärkt att kombinera.
Att sitta här. Bordet dukat, tallrik, bestick och glas prydligt placerade framför mig. Och så vetskapen om att jag kan beställa vad jag känner för och dricka precis hur mycket jag vill – det är frihet.

Malmö är en lagom stor stad. Lätt ta sig fram i, både med cykel och till fots. Så gott som varje dag när jag är hemma går jag en lång runda, ofta i någon av de många parkerna. Favoriten är nog Öresundsparken, nere vid Ribersborg. Gärna en tur i västra Hamnen också. Jag är kritiskt till en hel del där men rent stadsbyggnadsmässigt är det jätte-intressant och ett lyft för hela området. Till skillnad från en del andra arkitektoniska bottennapp runt om i staden.

För mig är Malmö och hela regionen minst lika intressant som till exempel Stockholm. Här finns ett brett och varierat kulturutbud, och Malmöborna har en mer avspänd inställning till livet. De är inte så imponerade av saker och ting. De har över lag ett vänligt sinnelag och är lätta att få kontakt med. Jag har svårt att tänka mig att bo någon annanstans, det skulle i så fall vara för ett bättre och skönare klimat. Fast för en del år sen fick jag för mig att prova på att leva i huvudstaden. Hade läst en biografi över den spanske konstnären Francisco Goya och om hur han flyttade från sin hemstad till Madrid för att kunna vara i händelsernas centrum och bli mer kreativ. Trodde väl att det samma skulle gälla mig. Bodde ett tag på söder, men det var inte min grej. Medelålders mammor som försökte se ut som sina döttrar, frånvarande pappor i slips och kavaj, trashade tonåringar. Och alla färgade invandrare som skulle tacka och bocka för sina underbetalda jobb som de egentligen var alldeles för kvalificerade för. Och så fanns där ju inget Tempo. Så nej tack– det blev tillbaka till Malmö igen.