Namn: Mikael Wiehe
Ålder: 62
Familj: Hustru och fem döttrar

Foto: Malin Lauterbach

Var och hur bor du nu? Lägenhet vid världens centrum, Triangelen i Malmö.

Känner du att du har hittat hem? Jag reste aldrig bort.

Varför har du valt att inte bo i Stockholm? För att jag hellre hade bott i Berlin, London, Kapstaden eller Buenos Aires men av olika anledningar aldrig kom iväg.

Har du testat på det någon gång? (Om ja, varför drog du igen?) Jag bodde på Södermalm ett tag för ett par år sen men tyckte det var ett öfvre medelklass-getto med färgat tjänstefolk i källarvåningarna, där döttrarna trashade ner sig och mammorna försökte se ut som sina döttrar. Fäderna såg jag inte till. Trivdes bättre i Malmö.

När du hör ordet Stockholm, vad är det första du tänker på? Vatten.

Hur går snacket om Stockholm där du bor? Är det något man pratar om? Stockholm är långt borta. Från allt.

Minns du första gången du var i Stockholm? Spelade på Gazell Club på Öster Långgatan. Bodde hos ”Lappen” i Gamla Stan. Åkte hem på morgonen. Sju man och en kontrabas i en folkabuss.

Är det ”dumt” rent karriärmässigt att inte bo i Stockholm? Huvudstaden är den scen på vilken man bör visa upp sig för att få vara med i leken. Goya flyttade till Madrid av samma anledning. Jag bodde kvar i Malmö.

Vad är den största skillnaden mellan orten där du bor och Stockholm i allmänhet? Storleken och utbudet är större i Stockholm än i Malmö. Men Stockholm är mera provinsiellt än Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors.

Vad borde stockholmare lära sig av folket där du bor, och vice versa? Att vi alla talar dialekt.

Hur ser en typisk dag ut när du är i Stockholm? Anlända till Bromma, checka in på hotellet, äta lunch, spela nånstans, sova, åka vidare.

Hur brukar du bo när du är i stan? På hotell i mitt favoritrum.

Vad missar du absolut inte när du är i Stockholm? Vad det är för väder.

Bästa Stockholmsupplevelsen? (berätta gärna utförligare) När jag bodde i min kusins ateljé på Mosebacke Torg en vecka våren 1971. I väntan på att Stikkan Andersson eller MNW skulle meddela om de ville spela in Hoola Bandoola Band promenerade jag från arla morgonstund till sen skymning i det vackraste Stockholm jag någonsin har sett. Allt jag kan om Stockholms geografi lärde jag mig de dagarna.

Värsta Stockholmsupplevelsen? (berätta gärna utförligare) I december 1984 blev jag tillfrågad om jag ville spela i Mariakyrkan i Ystad till förmån för de svältande i Etiopien. Det blev också Olle Adolphson. Vi tackade ja båda. Jag med extra stor glädje eftersom jag alltid varit en stor Olle Adolphson-fan och vi aldrig hade träffats tidigare.
När Olle Adolphson förstod att vi skulle spela ihop ringde han mig och frågade om jag eventuellt hade vägarna förbi Stockholm innan konserten så att vi kunde ses och lära känna varandra lite. Det hade jag. Vi sågs på restaurang på Östermalm. Olle Adolphson kom i hundtandsmönstrad kostym med väst, ljusblå skjorta och slips. Fan vet om han inte hade damasker också. Vi åt. Han pratade. Jag lyssnade. Adepten vid mästarens fötter. Helt OK. Han hade många (och bra) historier. En av dem handlade om när han hade ersatt ”en kollega” som blivit sjuk, på en visafton på restaurang i Stockholm. Han berättade med åskådliggörande avsmak om hur den alltmer berusade publiken hade lyssnat alltmer okoncentrerat och hur det hela hade kulminerat i att en av gästerna, som hela kvällen hade tjatat om att han skulle spela Kväsarevalsen, till sist hade kommit fram till honom, grabbat tag i hans slips och sagt ”nu spelar du Kväsarevalsen din jävel annars får du på käften”. Olle Adolphson rös av obehag när han berättade. Aldrig mer spela på krogen!
Vi åt upp och jag följde Olle Adolphson hemåt i stockholmskvällen. När vi går över Östermalms torg och närmar oss Hedvig Eleonoras kyrka ser jag på Storgatan en ensam man som uppenbarligen starkt berusad försöker ta sig fram till Östermalms torg från motsatt håll. Han raglar fram längs Storgatan, han vacklar från husen på ena sidan till staketet längs kyrkogården på den andra. När han försöker stödja sig mot staketet missar han och faller med huvudet rakt mot järnspjälorna. Man hör dunsen. Han reser sig med blodet rinnande från pannan och fortsätter sin färd rakt mot oss. Till sist står vi på var sin sida av övergångsstället vid Sibyllegatan, han, gungande, på trottoaren på kyrkogårdssidan, jag och Olle Adolphson, småpratande, på själva torget. Det är rött ljus. Vi väntar på grönt.
Jag vet inte hur det gick till men den berusade mannen måste ha tagit ett tigersprång rakt över gatan för plötsligt hänger han i Olle Adolphsons slips, tittar med vädjande ögon upp och sluddrar ”Olle för fan, det är ju du Olle!” Olle Adolphson ser skräckslagen på mig. Jag rusar fram och försöker lossa fyllots hand om slipsen. (Jag har ju under kvällen förstått att Olle Adolphson inte gillar att folk drar i hans slips.) Då får fyllot syn på mig, spärrar upp ögonen och ropar ”Micke, Micke, känner du inte igen mig?” Och långt där inne, bakom plufsiga kinder, blodig panna, vattniga ögon och darrande, dreglande läppar känner jag igen B. Och jag kastas tjugofem år tillbaka i tiden.
Jag är runt femton år gammal och varje lördag när skolan är slut ses vi på Pilgården för att höra var det är ”möte” på kvällen. Vi går runt med var sin papperslapp och skriver upp adresser där det är fest. Vissa är ”bjude”, där kommer bara de in som är bjudna. Men de flesta är det bara att gå till och ringa på dörren och om det inte är fullt kommer man in. Just den här kvällen är det ”möte” hos en tjej, Y., som vi känner mycket flyktigt. Det är visserligen ”bjude” men hon bor i stor villa så man kanske kan komma in ändå. Vi kommer dit vid niotiden på kvällen. Det står ungefär tvåhundra personer utanför huset i en nertrampad trädgård: lerig gräsmatta, avbrutna grenar från träd och buskar, uppryckta blommor, spyor och tomflaskor. Vi går fram och ringer på dörren. Det är en (annan) tjej vi känner som öppnar. Hon släpper in oss. Därinne pågår festen. Det är ungefär hundra personer. Ytterkläderna täcker golven. Alla är fulla. Nån har brutit upp föräldrarnas barskåp och kastat ut flaskorna till dem som fortfarande är så pass nyktra att de kan ta emot. Det kan inte alla. Några av flaskorna har fallit mot golvet och gått i sönder. Alla röker. När askfaten har blivit fulla har man fimpat på golvet eller på nåt armstöd, nåt bord eller mot bokhyllan. Just när vi kommer in har två killar plockat ner en enormt stor tavla från väggen och en tredje kille hoppar rakt igenom den, typ lejon genom en ring på cirkus. Värdinnan är försvunnen, ingen vet vart hon har tagit vägen. Vi går omkring och beskådar ruinerna av ett borgerligt hem. Det är då vi stöter på B. Han är fullast av alla och har precis spytt i soffan i vardagsrummet. Han har svårt för att stå upp. Han behöver hjälp. Vi tar upp honom till badrummet på andra våningen, sätter honom i badkaret och spolar kallt vatten på honom för att han ska nyktra till. Vi har tagit av honom de flesta kläderna. Vi håller på ganska länge. Vi lägger inte märke till att det blir tystare och tystare i huset. Vi märker ingenting alls förrän det plötsligt står en smal, kortvuxen man i mörk kostym, blanka svarta skor och hatt med smala 60-talsbrätten i dörren till badrummet och med låg men mycket tydlig röst säger: ”Festen är slut, ni kan gå nu.” Han är inte hotfull, bara väldigt bestämd och vi förstår att det är dags att ge oss av.
Vi drar upp B. ur badkaret, sätter på honom kläderna, leder honom förbi den kostymklädde mannen, ner för trappan genom det demolerade huset, ut genom den skövlade trädgården, ner för gatan. Vi ser inte en människa. Efter ett par hundra meter blir det för jobbigt att kånka på B. Vi ställer honom vid en tjock häck och säger: ”Stå nu här, rör dig inte. Vi ska bara gå och fixa en taxi så att du kan ta dig hem.” Vi fixar en taxi. När vi kommer tillbaka är B. försvunnen. Jag har inte sett honom sen dess.
Det har nu gått tjugofem år. Jag har lossat B:s grepp om Olle Adolphsons slips och han har tacksamt flytt fältet. Jag går tillbaka över Sibyllegatan med B., lutar honom mot staketet till kyrkogården, säger: ”Stå nu här, rör dig inte, så ska jag bara gå och fixa en taxi så du kan ta dig hem.” När jag kommer tillbaka är B. försvunnen. Jag har inte sett honom sen dess…

Alt. Svar: När jag räddade Olle Adolphson från att bli dragen i slipsen av gravt berusad beundrare på Östermalms torg.

Vad längtar du hem till som du inte finner här? Du menar där? Hemstaden!

Finns det något som är unikt för Stockholm, som du saknar där hemma? Den arkitektoniska variationen.

Hur upplever du den typiska stockholmaren? Inflyttad. Trevlig.

Vem personifierar stockholmaren för dig? Kristina Lugn.

Vad har du för känsla i magen när ditt tåg rullar in på Stockholm central? Lättnad över hur nära det är från Arlanda Express till mitt hotell.

Och avslutningsvis några snabba frågor (om Stockholm)

Favoritgata: Drottninggatan.

Favoritstadsdel: Gamla Stan.

Bästa promenaden: Norr Mälarstrand.

Bästa bar: Dålig på barer.

Favoritrestaurang: Nalen.

Favoritkafé: Hinner inte.

Bästa hotellet: Det jag bor på.

Favoritkulturinstitution(er) (museum, galleri, konsertscener etc): Södra Teatern.

Här hamnar jag alltid: Götgatan.

Värsta turistfällan: Har klarat mig hittills.

Min senaste Stockholmsupptäckt: Observatorielunden.

Raggningsreplik som bara funkar i Stockholm: Har aldrig behövt nån.

Användbar pryl i Stockholm: Klippkort på tunnelbanan.