Välgörenhet efter noter

Välgörenhet efter noter

Hiv-prevention, fiskevård, fred eller en begravning – det finns många ändamål för välgörenhetsprojekt inom musiken, och trenden växer sig starkare. I helgen samlar singer/songwritern Ane Brun den svenska popeliten för att uppmärksamma globala klimatförändringar, och Mikael Wiehe uppträder på en Mandelagala. Men har det någon effekt?

Hösten är välgörenhetsjipponas tid. Galor som Rosa bandet och Världens barn visas i tv och Måns Zelmerlöw och Amy Diamond uppträder. Men även utanför familjeunderhållningen sprider sig välgörenhetsandan.
År 1984 spelade Bob Geldof och Band Aid in Do they know it’s Christmas? Välgörenhets-singeln blev en succé, precis som konserten Live aid, och massor av liknande initiativ följde. Geldof, senare adlad, förvandlades nästan genast till hela världens teacher’s pet – killen alla tycker smörar för mycket. Men 2005 hade pendeln svängt igen och Geldofs Live 8 blev en tredje succé.

Nu ökar antalet stödkonserter och stödskivor åter i popvärlden, samtidigt som den allmänna skivförsäljningen motsägelsefullt nog sjunker. Kommer framtidens konsumenter betala för skivor enbart om överskottet går till en god sak? Och om välgörenhet är enda sättet att tjäna pengar på musik, blir musikerna då framtidens filantroper, som utan möjlighet att försörja sig själva fortfarande kan utnyttja sin unika förmåga till att kunna hjälpa andra?
Att döma av alla välgörenhetsprojekt i år verkar många artister vilja engagera sig.
Till förmån för The red hot organization som genom populärkultur informerar om hiv, släpptes i februari samlingsskivan Dark was the night där José González medverkar. Madonna spelade in en film om föräldralösa barn, och Bob Dylan lanserade sin Christmas in the heart, där intäkterna går till Feeding America, som skänker mat till behövande. Nu på lördag hålls två olika stödkonserter i Stockholm: norska singer/songwritern Ane Brun arrangerar No more lullabies på Södra Teatern och kampsångernas förgrundsfigur Mikael Wiehe spelar på Unik Mandelagala på Konserthuset.

För folkpopartisten Ane Brun, som har turnerat intensivt de senaste åren, fanns inget alternativ. Efter ett personligt uppvaknande i somras var hon tvungen att engagera sig mot klimatförändringarna. Tällberg foundation – som jobbar för långsiktig hållbarhet i en globaliserad värld – höll ett tredagars miljöforum och Brun fanns i publiken.
– Jag satt där med tårar i ögonen. Det var omtumlande. Minst sagt. Jag har, som många andra, hela tiden intellektuellt vetat att det finns en massa miljöproblem, men jag har liksom inte tagit in det. Där och då insåg jag att det här handlar om vår, och våra barns, framtid, säger hon.
I tre veckor höll chocken i sig, sen bestämde hon sig för att göra något konstruktivt. Hon började med att gå igenom sin verksamhet och sina turnéer. Hon blev tillfrågad att delta i nyinspelningen av låten Beds are burning, en del av Desmond Tutus TckTckTck-kampanj mot orättvisor skapade av klimatförändring, och tackade ja.

Höstens klimattoppmöte i Köpenhamn närmade sig och Brun kom på idén med No more lullabies, en kväll med 26 artister som ger varsin minikonsert. Överskottet blir litet, och investeras direkt i framtida initiativ.
Enligt henne är syftet med konsertkvällen att skapa debatt och få människor att närma sig frågor som rör miljö och klimatförändringar.
– Vi vill ta bort retoriken och politiken. Personligen brukade jag alltid känna mig underlägsen i de här frågorna, jag kände mig dålig och lite rädd, säger Ane Brun.

Vad leder arbetet till i ditt drömscenario?

– Vi människor är extremt effektiva och konstruktiva när vi väl ser ett tydligt hot framför oss. Som med svininfluensan, när hotet blir tydligt, då styr vi upp lösningar. Jag tror att handling kommer först efter att människor tar in den här informationen. Vi vill göra den mer tillgänglig.

På sajten looktothestars.com, listas nyheter och statistik om artisters sociala ansvar. U2:s sångare Bono är engagerad i 31 olika välgörenhetsorganisationer, medan Geldof stöder 14 och Beastie Boys är listade under fyra (däribland en som jobbar med att hitta adoptiv-ägare till hemlösa djur). Men vilka politiska risker tar artisterna egentligen i de här frågorna? Handlar det mest om att rida på en våg av engagemang och stryka den existerande opinionen medhårs?

Pia Hallonsten jobbar med yttrandefrihet och kulturbistånd på Sidas policyavdelning. Hon har lång erfarenhet av vad som gör ett lyckat välgörenhetsarbete, och förklarar att det finns två typer av bistånd: långsiktigt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd, samt att båda är viktiga. Geldofs insamling och Världens barn-galan är exempel på humanitärt bistånd. Sida är en av de organisationer som istället jobbar med långsiktig förändring, där man bland annat genom kulturbistånd tar hjälp av den lokala kulturens kraft, och dess förmåga att till exempel stärka människors identitet.

– I en förtryckande diktatur kan en pjäs vara ett effektivt sätt att skapa ett debattutrymme, säger hon.

Många aktuella stödskivor och konserter har som främsta syfte att skapa medvetenhet. Får ökad medvetenhet några konkreta effekter?

– Det är ju snarare en filosofisk fråga. Jag är övertygad om att ju mer medvetna vi i världen är om varandra desto bättre. Men i vissa länder, som i till exempel Burma efter att omvärlden uppmärksammat munkupproret, är det svårt att åtminstone utifrån se någon direkt förändring.

Pia Hallonsten nämner ett tredje sätt att arbeta med kultur och bistånd: kulturutbytet. Mikael Wiehe har varit med om många, och förklarar att hans engagemang sitter i blodet, i arvet.

– Jag blev också vuxen när engagemang var det hippaste som fanns. Och som Zappa sa: ”Vänstern har alltid de snyggaste tjejerna”. Det var en av de saker han faktiskt hade rätt i.

1985 arrangerade Wiehe ANC-galan, två kvällar, ett fullt Scandinavium och 12 miljoner insamlade kronor till det sydafrikanska partiet. Men diskussionerna innan galan var långa.

– Vi var motståndare till borgerlig välgörenhet, den där uppifrån-och-ner-mentaliteten. Det här var precis efter Geldofs insamling, och vi ville hellre stödja de som själva ville förändra sitt land. Vi gav pengarna direkt till ANC, de fick göra vad de tyckte var bäst med dem.

Hur sållar du bland förfrågningarna?

– Jag får 100–200 förfrågningar varje år och väljer utifrån samma kriterier som jag alltid gjort: att stödja revolutionära rörelser i världen. Jag gör inga cancergalor. Det är fint och bra, men det finns så många andra som kan göra det.

ANC-insamlingen kompletterades med ett kulturutbyte: Svenska musiker spelade i Sydafrika och sydafrikanska orkestrar besökte Sverige. Först var Wiehe skeptisk.

– Jag sjöng ju på svenska, ingen skulle fatta ett smack av vad jag sa. Jag borde sitta på mitt rum och skriva låtar för att förändra världen istället.

Sedan märkte han att resorna förändrade honom, han fick en känslomässig koppling till landet, och det är den som nu leder fram till Unique Mandela gala.

– När man fått den där kopplingen, då kommer man att vilja spela för gatubarn, även om det inte kommer vara de som förändrar landet.

För Ane Brun finns inte heller någon väg tillbaka.

– Jag har inget val. Jag gör det här arbetet som artist, för det är det jag är. Andra kanske gör det på sitt dagis, alla kan göra något på den plats där de är.

Elin Unnes, Svenska Dagbladet, 23 oktober 2009