|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Ute ur mörkret |
Nu trotsar Mikael Wiehe den borgerliga uppfostran han – faktiskt – en gång fick, raserar påbudet att privatlivet ska helgas bakom stängda dörrar. I veckan kom skivan Sånger från en inställd skilsmässa, den som är hans tonsatta resa genom helvetet ut på andra sidan. Från den där höstdagen 2005 när hans hustru lämnade honom efter 15 års äktenskap fram tills hon kom tillbaka, stod där utanför dörren och frågade om de inte kunde försöka igen. Just detta han drömt om. Ändå blev det svårt, som att vända en atlantångare i Pildammarna, eftersom hans hjärta "var svart av hat". Jag var tvungen att skriva de här texterna för att överleva, säger han som den enklaste förklaringen till att skivan, över huvud taget, blev av. Han sitter ner nu, har fått kaffe och tid att dra andan efter flygresan upp från Malmö. Luften behövs för det är mycket han vill berätta och han måste göra det långsamt, som om han stakat ut en mental väg för kunna, eller uthärda, förklara detta som, enligt hans eget språkbruk, gjorde så in i helvete jävla pissont. Jag har ingen bra jämförelse. Utom att det var som att rycka ut vårtor med plattång. Då blöder det också mycket. Smärtan efter att hans hustru försvunnit var tillräcklig. Ett halvår senare, två dagar innan han skulle ha premiär på en nyårskabaré i Malmö, fick han veta att hon hade träffat en annan. – Att skriva blev mitt sätt att klamra mig fast vid verkligheten, som om jag ändå hade kvar ena foten på fast mark. Annars hade du gått sönder, försvunnit ut i universum? Nej, annars hade jag sjunkit ner i den gyttjegrop i vilken man under sina sömnlösa nätter brottas med svartsjukans demoner. […] Samtidigt gjorde jag allt det vanliga också. Jag jobbade och tog hand om barnen, lagade mat och grät, grät. Samtidigt var jag väldigt arg, det ingår i sorgpaketet. Blir man väldigt ledsen blir man också arg. Hans chock var total. Ändå medger han att äktenskapet inte var särskilt bra, före kraschen. Varför de inte reparerade skadorna i tid får den suckande, och klassiska, förklaringen att de väl jobbade för mycket, hade för många barn. – Nej, jag vet inte. Men min första reaktion när smällen kom var att det här skulle jag reda ut. Inte vi, utan jag. Det säger rätt mycket om mig. Rent teoretiskt hade det kunnat vara du som blivit passionerat kär i en annan? Det har hänt förr. Som när min fru och jag träffades, då bröt jag upp från mitt förhållande. Men just för att jag varit med om det en gång tror jag att jag djupast inom mig bestämt att aldrig mer ta till den nödutgången. Passioner är ingenting som bara drabbar en, inte om man är över 17. Att Mikael Wiehe höll tyst om sitt eget svek vid den första, genomförda, skilsmässan medan han nu sprider sin sorg som övergiven är inte sant. Nästan viskande påminner han att plattan Basin Street Blues, från 1988, rymmer hela den där första historien, åtminstone i förtäckta ordalag. Han ser sig definitivt inte som bättre, eller godare, än sin hustru. Hon har inte gjort något som inte jag gjort, mycket värre. Kanske inte i vårt förhållande men tidigare. Min platta är ingen hämnd på henne, ingen anklagelse. Den är bara ett ärligt försök att skildra hur fasansfullt ledsen man kan bli. Som i låten "Om jag ska klara av det här": Och jag måste ta på mig mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Mitt i eländet fanns en vändpunkt. Hans vänner gav den namnet Fonda-effekten, efter den berömde Jane. Plötsligt uppiggad berättar Mikael Wiehe om när han uppträdde i samma finska tv-program som sin idol Jane Fonda. Först sjöng han en sång, sedan blev hon intervjuad med så fåniga, devota frågor att han försiktigt började stämma sin gitarr, i ren och generad nervositet. Ändå blev Fonda störd och undrade vad det var för oväsen. Han tystnade, tills hon på frågan vad hon trots all rikedom och berömmelse ändå saknar svarade "kärlek" och tvärs över studiogolvet frågade om han, den skäggige sångaren, månne var singel? Jag kunde, alldeles sanningsenligt, säga att min hustru just lämnat mig. Jane Fonda gjorde en gest att jag skulle sätta mig bredvid henne. Sedan tog hon min hand, satt där i minst åtta minuter samtidigt som hon berättade om det kapitel i sin bok som jag borde läsa. Visst, det var boken som hon gjorde reklam för. Men hon höll min hand, just hon av alla människor såg mig i all min uselhet. - Efteråt tog någon en bild på oss tillsammans. Den ligger på min hemsida. Vad är det du säger, att skilsmässan var värd mötet med Jane Fonda? Nej, nej. Men det var jävligt kul. Att hans hustru återvände berättas utan romantiskt skimmer på plattan. Orden är krassa: Jaha, nu vill hon komma tillbaka. När älskaren har lämnat henne, när hon är fattig, trött och sjuk. Till en början bodde hon i en egen lägenhet, våren 2007 flyttade hon hem igen. - Det var ju det vi ville. Båda två. Mikael Wiehe jämför med en gammal stickning som måste repas upp. – Man får riva upp allt och börja om från början, sticka den på ett nytt sätt. - Jag har inte sagt att det är enkelt. Jag har inte sagt att det går fort. Men vi har båda en beundransvärd ambition att det ska bli bra. Dessutom har vi hjälp av en jävligt bra psykoterapeut. Om skilsmässan genomförts – nej, då hade det aldrig blivit någon platta. Det hade varit för trist, för banalt. Den inställda skilsmässan ger något nytt att berätta. Mikael Wiehe flinar till, påminner att han alltid beskyllts för att vifta med pekpinnar men nu är det inte den gamle proggaren som pekar mot vänsterkanten utan en luttrad äkta man som vill berätta att det går att få fyr också i den kärleksglöd som gömt sig under ruinerna. Recensionerna i veckan var överlag positiva, även om någon, SvD:s Dan Backman, tröttnade efter några genomlyssningar och DN:s Nils Hansson ängsligt undrade hur Wiehe ska kunna åka ut och turnera med de här sångerna? Han har själv ställt sig samma fråga. – Men jag får väl hoppa över mellansnacket. Bara sjunga, rätt upp och ner. Själv undrar jag om han blivit äktenskapets nye beskyddare? – Jag har tänkt på det, att det kan uppfattas så. Fast det är inte sant. Det finns äktenskap som är döda som träd, dem finns ingen anledning att strida för. Men om man fortfarande tycker om varandra, då kan man kämpa. För det är ett jobb, det måste man vara inställd på. Det räcker inte att tycka att den andra är snygg eller trevlig. Mikael Wiehes hustru har gett sitt godkännande till att han nu sjunger ut om deras kris. Om inte? Ja, då vet han ärligt talat inte hur han skulle ha gjort. Eftersom det, också, handlar om hans frihet och integritet som konstnär. – Men jag har, i princip, tagit bort allt som vänder sig mot henne. Allt som kan uppfattas som slängar, eller ironi. Den enklaste förklaringen till att kristexterna inte gömdes undan i en skrivbordslåda är hans övertygelse att de är bra. Han säger det utan att dölja glädjen: Efter att ha hållit på med det här sedan jag var 17 år kan jag säga, wow, här är något nytt – som jag är stolt över. Det är denna strävan som rent konstnärligt hållit honom vid liv genom alla år: Att han inte gitter göra en låt som han redan har gjort. Det är inte kul att skriva Kapitalismen är kass för tusende gången. Det blir för trist, för både mig själv och min publik. Därför måste jag göra det jag aldrig gjort, om det sedan är afrikansk musik, en balett eller något som ska spelas av en symfoniorkester. Nja, några gamla spår lär han väl aldrig överge. Som Bob Dylans musik. Men det är kanske en annan historia. Nu betonar han att likheten mellan skilsmässoplattan och alla års politiska texter är just upptäckarglädjen, berusningen i att hitta något nytt. När Mikael Wiehe började med Hoola Bandoola Band, då på 70-talet, framstod plötsligt många politiska samband som glasklara – vilket han omedelbart ville förmedla till sin publik. – Det var så skitspännande. Samma gäller nu. Jag har upptäckt saker i mig själv som jag tror att andra kan känna igen. Och i bästa fall ha lite nytta av. Du menar att skivan borde ligga hos varenda familjeterapeut? - Jag tror inte den kan rädda andras äktenskap, lika lite som jag trott mig kunna förändra världen genom mina politiska sånger. Så enkelt är det inte. Däremot är jag fullständigt övertygad om att några i en stor publik, låt oss säga tre, kan drabbas av en sång. Att den i just det ögonblicket är den rätta och kan påverka dem, på något sätt. Att Mikael Wiehe själv drabbades så ödesdigert av sin äktenskapskris kan, förstås, hänga samman med hans egna tidiga erfarenheter. Hans svenska mamma och danska pappa skilde sig när han var sex år. Familjen bodde då i Köpenhamn, när han kom hem efter ett besök i Sverige var pappan borta. Liksom chokladen Mikael gömt. Det sista minns han nästan bäst. Jag är övertygad om att farsan snott den. Hur som helst flyttade brorsan och jag tillbaka till Malmö med mamma. Som vuxen fick jag bra kontakt med pappa, jag har aldrig sett mig som ett olyckligt skilsmässobarn. Ändå har jag gått runt med en ständig skräck för den stora katastrofen. Katastrofen, vad är det? - Jag tror det är att bli övergiven. När min hustru lämnade mig materialiserades denna min värsta mardröm. Att skilsmässan, den inställda, skulle ha förändrat honom är han förstås inte säker på. En skilsmässa är ingen nyckel till ett nytt liv. Jag tror inte människors förändras särskilt mycket, av någonting. Däremot kan man, i bästa fall, få ökade insikter genom en kris. Man kanske förstår sig själv lite bättre, om man vågar se. Hans politiskt engagemang, det vi bara nuddat vid, är äkta och påtagligt. Däremot protesterar Mikael Wiehe inför påståendet att han skulle vara en uteslutande politisk sångskrivare. De rent agitatoriska sångerna är få. Max två. Mina mest omtyckta texter sjunger man för nyfödda barn, för döda föräldrar och kompisar – och för folk som gifter sig. Nu på ålderns höst, när äktenskapen börjar knaka i fogarna, ska man också kunna hålla Mikael Wiehe i handen. Frågan om han, efter att ha sjungit ut om sin inställda skilsmässa, känner kravet att förbli lycklig, får honom att fnissa till, av ren häpnad. Jag har ansvar för mig själv. Och för min hustru. Men jag har inget ansvar för själva framtiden, förutom det där med att hantera mina sopor. Mikael Wiehe: Född: Den 10 april 1946. Bor: Lägenhet i Malmö Failj: Hustru. Fem döttrar.Tre barnbarn. Har inte: Bil eller sommarhus. Bakgrund: Började som musiker och sångskrivare redan som 17-åring. Bildade Hoola Bandoola Band sommaren 1970. Har genom åren gjort mer än 300 (ÄR DET RÄTT???? JA.) egna texter. Är en av de svenska artister som turnerat mest. Är också: Fil kand, efter studier vid Lunds universitet. Står politiskt: Till vänster, fortfarande. Har förvisso förändrats genom åren, eftersom man måste "ändra åsikt för att kunna behålla sin ståndpunkt". Aktuell: Med albumet Sånger från en inställd skilsmässa (Metronome/Warner). Startar inom kort en turné i både Norge och Sverige. Styrka: Min okuvlighet. Svaghet: Min konfliktkrädsla. Jag kör gärna över folk med pansarvagn, sen böjer jag mig ner och ber om ursäkt. Ovana: Sparar tandpetare som jag kan använda en gång till. Oanad talang: Kan göra 75 armhävningar, målet är 100. Stolt över: Min musik. Rädd för: Ensamheten. Och att hamna i situationer där jag tvingas svika mig själv och det jag tror på. Ångrar: Jag ångrar, djupt, alla gånger jag tappat fattningen och höjt rösten mot mina barn. Äter: Helst mat från Medelhavsländerna, med en och annan löjromstoast och renfilé inpetad. Dricker helst: Rödvin över 200-kronorsklassen. Men under 300. Skäms för: Att jag kan såra människor i min rädsla för vara förutsägbar. Kan säga något som blir helt jävla fel. Bara för att vara originell. Längtar efter: Mer kärlek. Mer pengar. Mer beundran. Att jag ska vara vackrare, starkare. Bör väl tillägga att det inte får ske på någon annans bekostnad. Insett: Att jag bekämpar kaos genom att påtvinga mig själv och andra min egen ordning. I allt från världens tillstånd till hur man placerar tallrikarna i diskmaskinen. Det ger mig trygghet. Jag vet bäst för att jag inte vet något.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
