Mikael Wiehe - Årets hederspristagare.

Han fyllde 65 i år. Man skulle därför kunna få för sig att Mikael Wiehe förbereder sig för att trappa ned en smula. Den villfarelsen kan vi snabbt ta oss förbi.
   Årets mottagare av Musikförläggarnas Hederspris har massor av drömprojekt och idéer som han vill förverkliga och hans brinnande engagemang i humana frågor lyser med oförminskad styrka i hans musikskapande.

Det är 40 år sedan Hoola Bandoola Band släppte sitt första album och de gjorde i somras sin avskedsturné. Och förra hösten släpptes Aldrig bli som ni – Sånger och synvinklar, en gigantisk box med en inbunden coffee table-bok av låttexter, reflektioner, intervjuer, kommentarer och essäer samt 16 CD-album. Totalt har han publicerat runt 350 sånger. Ett imponerande livsverk. Om han nu hade ansett sig vara klar.

– Jag läste i en recension att jag summerade – och insåg plötsligt att det stämde. Men det vill jag fan inte alls! skrattar Wiehe. Jag har massor av drömprojekt och har 1 500 mer eller mindre färdiga låtar liggande. Svenska valser och schottisar – jag är avundsjuk på Benny Andersson och hans BAO-projekt! Jag har inte gjort någon barnskiva eller fått ut mina jazzlåtar. Jag har inte gjort instrumentalskivor. Jag har massor av tangolåtar.

   SMFF:s hederspris avser i första hand hans livsverk som upphovsman.
– Ja och det är jag extremt stolt för! Det är sångskrivare jag kallar mig för. För mig har mina sånger alltid varit långt viktigare än jag själv. Att stå på scen är förstås belönande: man får applåder, man får spela med folk man gillar och åka runt. Men jag ser mig mer som en sorts hjälpreda för att se till att sångerna ska klara sig ut i världen, konstaterar han.

Som upphovsman har han alltid betonat vikten av samspelet mellan ord och musik – att det måste bli något slags synergieffekt.
– En bra sång är en bra sång, och då hänger text och melodi ihop. Ibland kan en text bli sämre av att man tonsätter den. För skriver man en dikt är det meningen att orden ska uttrycka allt. På samma sätt kan en instrumentallåt förlora på att textsättas.
   Några tecken på avmattning märks som sagt inte. Wiehe kan just nu ses på TV i serien Så mycket bättre. Ta det tillbaka, hans senaste studioalbum med eget material, drivs av helig ilska och en intensitet som överträffar det mesta han gjort. Ursinnet i texterna lämnar föga plats för feltolkningar. Redan på 1980-talet översatte Mikael Wiehe en sång som han kallade ”Det räcker nu”. Om titeln inte redan hade använts, hade det lätt kunnat vara samlingsnamnet för dessa låtar.
   Han har precis börjat fundera på nästa platta. Inriktningen finns inte än, han säger att han måste hitta något som ”håller ihop sångerna”.
– Musiken kommer ofta som från ingenstans. Jag fångar den på min bandspelare eller iPhone. Senare börjar jag utveckla och sammanställa det. Lägga till ett stick eller c-tema.

Många artister med långa och fungerande karriärer är omgivna av människor de känt länge och litar på. Det gäller även Wiehe.
– Anders Larsson är min manager, sätter spelningar, har hand om förlagsfrågor och finns där för mig i största allmänhet. Jag har jobbat med honom i snart 30 år. Tyvärr har två av mina mest nära och långvariga samarbetspartners försvunnit. Björn Afzelius gick ju bort redan 1999 och lämnade ett stort tomrum efter sig. Lars-Åke Hjort, som skötte ekonomin för både Hoola Bandoola Band och mig, dog förra året. Men jag tycker om kontinuitet, återvänder ofta till samma musiker. Och de anställda på United Stage är helt fantastiska.
   Mikael Wiehe sjunger, spelar och talar på scen. Han har med åren utvecklat fängslande mellansnack, där han obehindrat rör sig mellan högt och lågt, vrede och självdistans. Det hela bottnar i en enorm rutin.

Mikael Wiehe föddes 1946 och växte upp i Danmark. Pappan var från Danmark, mamman från Sverige. Det började med jazzen. Den unge Mikael tog pianolektioner men är självlärd på saxofon och sedermera gitarr.
– Jag började som altsaxofonist i ett jazzband. Om jag förlorar rösten kommer jag ändå att kunna göra min musik. Journalisten Håkan Lahger konstaterade en gång att många framstående proggare har börjat som klarinettister eller saxofonister! skrattar han.

Liksom för så många andra i hans generation väcktes låtskrivaren i honom av de brittiska popbanden, med The Beatles i spetsen, och amerikanen Bob Dylan. John Lennon, med sin orädda blandning av det politiska och det privata, blev en stor inspirationskälla. Den virtuose versmakaren Dylan visade i sin tur på de oerhörda form- och associationsmässiga möjligheter som fanns för en textförfattare som ville utforska sitt språk. Fast modersmålet var det ännu inte: Wiehe skrev som alla andra i sin generation på engelska i sina tidiga band, exempelvis Moccers. Det var när han med Hoola Bandoola Band började skriva på svenska som något hände.
   Det berörde både honom och publiken på ett helt annat sätt. Det blev på riktigt.
   I viss mån kan de flesta av hans sånger sedan dess med fog beskrivas som inspirerande underlag för fortsatta diskussioner. Många av de samhällsfrågor han skrivit om har dessutom visat sig vara exempel på mer tidlösa frågeställningar och problem. Det kan handla om människans korkade kortsiktighet, egoism, förtryck eller intolerans mot folk som har annan hudfärg, ett annat ursprung eller en annan religion. Så fort vi slappnar av letar missnöjespartier syndabockar i andra kulturer.
   Wiehe står på motsatt sida. Han var initiativtagare till 1985 års ANC-gala och ledde 2001-11 stiftelsen Hela Sverige – artister mot nazister.
   Likaså har Wiehe ofta kritiserat den västerländska civilisationens tro på den fria marknadens förmåga till självsanering. Ofta, men inte alltid, har han lyckats påvisa missförhållanden med bibehållen poetisk stringens, utan att använda pekpinnar. Ibland har han medvetet eftersträvat att vara tydlig.

Den som bara har gjort enstaka nedslag i Wiehes omfattande sångskatt kan kanske få för sig att han gjort ungefär samma typ av musik hela tiden. Detta stämmer inte. Han har förvisso skrivit ganska många till formen enkla folksånger. Relativt få ackord och tydliga versmått, men nästan alltid med minnesvärda melodier. Men han har också klätt Dylan i synthesizers och trummaskiner. Han har varit delaktig i mer episka verk, exempelvis Kabaréorkesterns Elden är lös från 1979. Med Ale Möller som en av flera viktiga medlemmar kan musiken närmast beskrivas som en mix av tidig world music och progressive rock (ej att förväxla med svensk progg), komplett med taktartsbyten och intrikata instrumentalpartier.
   Wiehe har också samarbetat med körer, spelat i duo och rockkvartett, och gjort experimentell konstrock i samma anda som Peter Gabriels tidiga 1980-tal och My Life In the Bush of Ghosts av David Byrne och Brian Eno.
   Han har influerats av hiphop och latinamerikansk musik. Inspirationen har också kommit från litteraturen. Det är exempelvis knappast någon slump att ett album heter Hemingwayland.
   På senare år har Wiehe bland annat tolkat Dylan (igen) och återvänt till det avskalade, bluesiga och ruffiga.

Många i hans skrå känner efter en färdigställd sång en tillfällig känsla av genialitet. ”Fasen vad bra jag är!” Wiehe är inget undantag.
– I stort sett varje gång jag har skrivit en ny låt känner jag att det är ett av världshistoriens mest fulländade verk. Tyvärr svalnar den känslan ofta redan nästa dag. Men jag drabbas av en akut lyckokänsla, hybris och omnipotens. Jag menar att konstnärer, oavsett konstform, tar sig rätten att säga: ”Så här är livet, så här är du, så här är verkligheten”.
   Han erkänner att det kan vara problematiskt. Det är inte alltid kul för döttrar och hustru att leva med någon som periodvis går och tycker att han är genialisk.
– Att vara barn till konstnärliga föräldrar påminner nog ibland om att ha föräldrar som är psykotiska. Jag är en ordentlig person och är glad att jag kom fram i den perioden då man inte skulle tro att man var något. Men jag måste också vårda de utflippade sidorna, för där kommer låtarna.

En av de saker alla förknippar Mikael Wiehe med är hans politiska engagemang, både i texter och agerande.
   Ensam eller tillsammans med vännen och kollegan Björn Afzelius har han samlat in miljontals kronor till stöd för olika ändamål. Han protesterar dock mot ordet välgörenhet och påpekar att det finns en nyansskillnad.
– Välgörenhet, det är för mig ”uppifrån och neråt”. Jag ser det som jag har varit med att göra som solidaritet.
   Höjdpunkterna i hans låtskatt är många. Bland de mest kända märks sånger som Keops Pyramid, Fred, Titanic, Flickan och Kråkan och en rad andra klassiker.
   Har han då försökt få andra att spela in sina sånger?
– Jag har inte ansträngt mig så mycket på den fronten, erkänner han. Förläggaren Anders Mörén och jag hade ett samarbete om att de skulle översättas till engelska. Utländska tolkningar hade jag inte haft något emot. Men det är inte säkert att de funkar någon annanstans.
Häromdagen blev jag dock kontaktad av en musiker som skulle sjunga en av mina låtar på jazzklubben Birdland i New York. Det kändes stort.
   Wiehe anser att det finns bra musik av alla sorter. Han är Bach-fantast, älskar country, folk, och ”allt som det är power i”.
   Han tycker det finns mycket bra svenska artister och sångskrivare.
– Det är svårt för mig att bara nämna några, för då tänker jag på alla jag glömt. Men Laleh och Emil Jensen är lysande. Jag älskar Timbuktu, Melissa Horn, Eva Dahlgren, Kapten Röd… Och Titiyo! Jag hörde henne på Malmöfestivalen och det var så jävla bra att jag dansade. Och då har det gått långt.

Ursinne och solidaritet
Han fyllde 65 i år. Man skulle därför kunna få för sig att Mikael Wiehe förbereder sig för att trappa ned en smula. Den villfarelsen kan vi snabbt ta oss förbi. Årets mottagare av Musikförläggarnas Hederspris har massor av drömprojekt och idéer som han vill förverkliga och hans brinnande engagemang i humana frågor lyser med oförminskad styrka i hans musikskapande. Det är 40 år sedan Hoola Bandoola Band släppte sitt första album och de gjorde i somras sin avskedsturné. Och förra hösten släpptes Aldrig bli som ni – Sånger och synvinklar, en gigantisk box med en inbunden coffee table-bok av låttexter, reflektioner, intervjuer, kommentarer och essäer samt 16 CD-album. Totalt har han publicerat runt 350 sånger. Ett imponerande livsverk. Om han nu hade ansett sig vara klar. – Jag läste i en recension att jag summerade – och insåg plötsligt att det stämde. Men det vill jag fan inte alls! skrattar Wiehe. Jag har massor av drömprojekt och har 1 500 mer eller mindre färdiga låtar liggande. Svenska valser och schottisar – jag är avundsjuk på Benny Andersson och hans BAO-projekt! Jag har inte gjort någon barnskiva eller fått ut mina jazzlåtar. Jag har inte gjort instrumentalskivor. Jag har massor av tangolåtar. SMFF:s hederspris avser i första hand hans livsverk som upphovsman. – Ja och det är jag extremt stolt för! Det är sångskrivare jag kallar mig för. För mig har mina sånger alltid varit långt viktigare än jag själv. Att stå på scen är förstås belönande: man får applåder, man får spela med folk man gillar och åka runt. Men jag ser mig mer som en sorts hjälpreda för att se till att sångerna ska klara sig ut i världen, konstaterar han. Som upphovsman har han alltid betonat vikten av samspelet mellan ord och musik – att det måste bli något slags synergieffekt. – En bra sång är en bra sång, och då hänger text och melodi ihop. Ibland kan en text bli sämre av att man tonsätter den. För skriver man en dikt är det meningen att orden ska uttrycka allt. På samma sätt kan en instrumentallåt förlora på att textsättas. Några tecken på avmattning märks som sagt inte. Wiehe kan just nu ses på TV i serien Så mycket bättre. Ta det tillbaka, hans senaste studioalbum med eget material, drivs av helig ilska och en intensitet som överträffar det mesta han gjort. Ursinnet i texterna lämnar föga plats för feltolkningar. Redan på 1980-talet översatte Mikael Wiehe en sång som han kallade ”Det räcker nu”. Om titeln inte redan hade använts, hade det lätt kunnat vara samlingsnamnet för dessa låtar. Han har precis börjat fundera på nästa platta. Inriktningen finns inte än, han säger att han måste hitta något som ”håller ihop sångerna”. – Musiken kommer ofta som från ingenstans. Jag fångar den på min bandspelare eller iPhone. Senare börjar jag utveckla och sammanställa det. Lägga till ett stick eller c-tema. Många artister med långa och fungerande karriärer är omgivna av människor de känt länge och litar på. Det gäller även Wiehe. – Anders Larsson är min manager, sätter spelningar, har hand om förlagsfrågor och finns där för mig i största allmänhet. Jag har jobbat med honom i snart 30 år. Tyvärr har två av mina mest nära och långvariga samarbetspartners försvunnit. Björn Afzelius gick ju bort redan 1999 och lämnade ett stort tomrum efter sig. Lars-Åke Hjort, som skötte ekonomin för både Hoola Bandoola Band och mig, dog förra året. Men jag tycker om kontinuitet, återvänder ofta till samma musiker. Och de anställda på United Stage är helt fantastiska. Mikael Wiehe sjunger, spelar och talar på scen. Han har med åren utvecklat fängslande mellansnack, där han obehindrat rör sig mellan högt och lågt, vrede och självdistans. Det hela bottnar i en enorm rutin. Mikael Wiehe föddes 1946 och växte upp i Danmark. Pappan var från Danmark, mamman från Sverige. Det började med jazzen. Den unge Mikael tog pianolektioner men är självlärd på saxofon och sedermera gitarr. – Jag började som altsaxofonist i ett jazzband. Om jag förlorar rösten kommer jag ändå att kunna göra min musik. Journalisten Håkan Lahger konstaterade en gång att många framstående proggare har börjat som klarinettister eller saxofonister! skrattar han. Liksom för så många andra i hans generation väcktes låtskrivaren i honom av de brittiska popbanden, med The Beatles i spetsen, och amerikanen Bob Dylan. John Lennon, med sin orädda blandning av det politiska och det privata, blev en stor inspirationskälla. Den virtuose versmakaren Dylan visade i sin tur på de oerhörda form- och associationsmässiga möjligheter som fanns för en textförfattare som ville utforska sitt språk. Fast modersmålet var det ännu inte: Wiehe skrev som alla andra i sin generation på engelska i sina tidiga band, exempelvis Moccers. Det var när han med Hoola Bandoola Band började skriva på svenska som något hände. Det berörde både honom och publiken på ett helt annat sätt. Det blev på riktigt. I viss mån kan de flesta av hans sånger sedan dess med fog beskrivas som inspirerande underlag för fortsatta diskussioner. Många av de samhällsfrågor han skrivit om har dessutom visat sig vara exempel på mer tidlösa frågeställningar och problem. Det kan handla om människans korkade kortsiktighet, egoism, förtryck eller intolerans mot folk som har annan hudfärg, ett annat ursprung eller en annan religion. Så fort vi slappnar av letar missnöjespartier syndabockar i andra kulturer. Wiehe står på motsatt sida. Han var initiativtagare till 1985 års ANC-gala och ledde 2001-11 stiftelsen Hela Sverige – artister mot nazister. Likaså har Wiehe ofta kritiserat den västerländska civilisationens tro på den fria marknadens förmåga till självsanering. Ofta, men inte alltid, har han lyckats påvisa missförhållanden med bibehållen poetisk stringens, utan att använda pekpinnar. Ibland har han medvetet eftersträvat att vara tydlig. Den som bara har gjort enstaka nedslag i Wiehes omfattande sångskatt kan kanske få för sig att han gjort ungefär samma typ av musik hela tiden. Detta stämmer inte. Han har förvisso skrivit ganska många till formen enkla folksånger. Relativt få ackord och tydliga versmått, men nästan alltid med minnesvärda melodier. Men han har också klätt Dylan i synthesizers och trummaskiner. Han har varit delaktig i mer episka verk, exempelvis Kabaréorkesterns Elden är lös från 1979. Med Ale Möller som en av flera viktiga medlemmar kan musiken närmast beskrivas som en mix av tidig world music och progressive rock (ej att förväxla med svensk progg), komplett med taktartsbyten och intrikata instrumentalpartier. Wiehe har också samarbetat med körer, spelat i duo och rockkvartett, och gjort experimentell konstrock i samma anda som Peter Gabriels tidiga 1980-tal och My Life In the Bush of Ghosts av David Byrne och Brian Eno. Han har influerats av hiphop och latinamerikansk musik. Inspirationen har också kommit från litteraturen. Det är exempelvis knappast någon slump att ett album heter Hemingwayland. På senare år har Wiehe bland annat tolkat Dylan (igen) och återvänt till det avskalade, bluesiga och ruffiga. Många i hans skrå känner efter en färdigställd sång en tillfällig känsla av genialitet. ”Fasen vad bra jag är!” Wiehe är inget undantag. – I stort sett varje gång jag har skrivit en ny låt känner jag att det är ett av världshistoriens mest fulländade verk. Tyvärr svalnar den känslan ofta redan nästa dag. Men jag drabbas av en akut lyckokänsla, hybris och omnipotens. Jag menar att konstnärer, oavsett konstform, tar sig rätten att säga: ”Så här är livet, så här är du, så här är verkligheten”. Han erkänner att det kan vara problematiskt. Det är inte alltid kul för döttrar och hustru att leva med någon som periodvis går och tycker att han är genialisk. – Att vara barn till konstnärliga föräldrar påminner nog ibland om att ha föräldrar som är psykotiska. Jag är en ordentlig person och är glad att jag kom fram i den perioden då man inte skulle tro att man var något. Men jag måste också vårda de utflippade sidorna, för där kommer låtarna. En av de saker alla förknippar Mikael Wiehe med är hans politiska engagemang, både i texter och agerande. Ensam eller tillsammans med vännen och kollegan Björn Afzelius har han samlat in miljontals kronor till stöd för olika ändamål. Han protesterar dock mot ordet välgörenhet och påpekar att det finns en nyansskillnad. – Välgörenhet, det är för mig ”uppifrån och neråt”. Jag ser det som jag har varit med att göra som solidaritet. Höjdpunkterna i hans låtskatt är många. Bland de mest kända märks sånger som Keops Pyramid, Fred, Titanic, Flickan och Kråkan och en rad andra klassiker. Har han då försökt få andra att spela in sina sånger? – Jag har inte ansträngt mig så mycket på den fronten, erkänner han. Förläggaren Anders Mörén och jag hade ett samarbete om att de skulle översättas till engelska. Utländska tolkningar hade jag inte haft något emot. Men det är inte säkert att de funkar någon annanstans. Häromdagen blev jag dock kontaktad av en musiker som skulle sjunga en av mina låtar på jazzklubben Birdland i New York. Det kändes stort. Wiehe anser att det finns bra musik av alla sorter. Han är Bach-fantast, älskar country, folk, och ”allt som det är power i”. Han tycker det finns mycket bra svenska artister och sångskrivare. – Det är svårt för mig att bara nämna några, för då tänker jag på alla jag glömt. Men Laleh och Emil Jensen är lysande. Jag älskar Timbuktu, Melissa Horn, Eva Dahlgren, Kapten Röd… Och Titiyo! Jag hörde henne på Malmöfestivalen och det var så jävla bra att jag dansade. Och då har det gått långt.
Årets hederspris
Anders Lundquist, 2011