|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Stridsrop för ett bättre samhälle | ||||||||||||||||||||||
I kampen mellan det Goda och det Onda hade redan Frälsningsarmén en radikal uppfattning: Djävulen måste inte ha ensamrätt på de bästa sångerna. 1970-talets svenska vänsteruppror blev aldrig en revolution – men väl ett uppvaknande till den medryckande musiken från Hoola Bandoloa Band, som därigenom bevisade att det Onda, dvs den kommersiella muskindustrin, inte nödvändigtvis hade monopol på de svängigaste låtarna. Ja, inte ens kommersiellt. Hoolas existens varade i sex år 1971–1976, på många sätt en fullständigt oväntad framgång hos en politisk musikrörelse i både med- och motvind samtidigt. Proggen rockade igång i Malmö och spred sig över landet, ända in på tio-i-topp-listorna. Malmö hade sin egen vänstervridningsrevolt, jämfört med Stockholm och Göteborg. Framför allt var det här som musikanterna gick allra längst fram i demonstrationstågen. Nog är det konstigt att det dröjt närmare fyra decennier innan det blev en bok inte bara om vänsterhistoriken i Malmö utan även om Hoola Bandoola Bands korta men svängiga levnadshistoria. Boken är läsvärd bara därför. Malmöiten och journalisten Örjan Svedbergs moderna historiekrönika ”Hoola Bandoola – om ett band, en tid, en stad” tar oss alla 40-talister med till Där och Då. Men inte bara malmöbor. Och heller inte bara 40-talister – nostalgiska, frustrerade eller bara eftertänksamma. Detta är också boken som de kan sticka i händerna på barn och barnbarn så att dessa kanske förstår att mycket av dagens radikala ifrågasättande av politikens mening och inriktning faktiskt inte varit möjlig på samma sätt utan de slitsamma och tålamodsprövande vänsterprotesterna mot Vietnamkriget och IB-affären och Mellanösternkrigen och miljöförstöringen och könsojämlikheten och...
I Malmö möttes de unga ur politiskt intresserad arbetarklass med de unga ur politiskt intresserad borgarklass till tonerna av Hoolas musik. De kom från sina olika stadsdelar till centrum där den nya pop- och rockmusiken flödade ur olika källare och andra mötesplatser, inte minst alla Folkfester i Slottsparken. Arbetarbarnet Örjan Svedberg lyssnade fascinerad till borgarbarnet Mikael Wiehe från Slottsstaden. Trettiotre år efter Hoolas upplösning 1976 har Örjan Svedberg intervjuat alla ännu levande bandmedlemmar – men alltså inte Björn Afzelius och Povel Randén – för att rekonstruera bandets tillkomst, dess betydelse i tiden och dess påverkan på staden. Det är då han upptäcker att en officiell krönikeskrivning om Hoola inte räcker för en tillräckligt intressant bok. Han måste därför skriva in sig själv i krönikan för att kunna reflektera vad som hände runt om honom själv och Hoola och alla andra i Malmö dessa omvälvande år på 1970-talet: ”---det handlade om mitt eget liv, om politiken, om kärnan i mitt engagemang. Jag såg bilden av fjortonåringen som gick med i Vietnamrörelsen 1971. Med svart basker med Che-märket, gasmaskväska och grön armérock. Min djupa reaktion mot orättvisor, mot förtryck bottnade naturligtvis i min egen uppväxt och en förståelig upplevelse av egen orättvisa. Där fanns en förklaring till mitt intresse att berätta historien om Hoola Bandoola Band.” Jag kan personligen gå i god för att greppet är fruktbart. Som barndomsvän till Mikael Wiehe sedan 50-talet var jag med i själva upptakten – men dock inte i finalen. Jag hade redan hunnit flytta från Malmö innan minsta vänsterkrusning syntes vid horisonten, men min personliga kontakt med den allvarligt studerande jazzmusikern och orkesterarrangören Mikael var konstant. Som ung dagspressjournalist såg jag själv världen med liberalt radikala ögon, medan Mikael pluggade sociologi och litteraturvetenskap i det allt rödare Lund. Med ocensurerad inblick i skapandet av Hoola fick jag ett sällsynt tillfälle att förena insikt och utsikt. En oktoberkväll 1972, efter Hoolas stora genombrott med Gärdesfesten och den första LPn ”Garanterat indviduell” och med LP nummer två ”Vem kan man lita på?” på väg ut, gästspelar Hoola på studenternas kårhus i Linköping. Som studenttidningen Linsens då tillfällige redaktör missade jag inte tillfället till vad som faktiskt blev den första personliga intervjun* med min barndomsvän (noga angivet!) under den uppfordrande rubriken ”Kan man verkligen lita på Mikael Wiehe?”. Tillåt mej några intressanta citat: ”Musik och text står i ett väldigt intimt förhållande till varandra. Man kan inte använda musiken som en släde att dra texterna på. Då är det bara en som en diktsamling. Man kan heller inte ha förnämlig musik till ointressanta texter – då skall man hellre ha en instrumental orkester. Jag tror att musiken verkar på det emotionella planet – det är den som förhoppningsvis öppnar lyssnaren, gör honom positivt inställd till och mottaglig för texternas intellektuella budskap.” På frågan om hur ofta Mikael Wiehe måste dagtinga med sin uppriktighet, svarar han: ”Man kan inte lita mer på mej än vad man kan på de flesta andra! Jag försöker så gott jag kan att inte kompromissa med de mål som bandet har satt upp. Jag försöker att ständigt hålla i minnet den målsättning, dvs ett socialistiskt samhälle, som vi arbetar för. Men eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, vars målsättningar inte överensstämmer våra, måste vi kompromissa… Men man kan inte vinna ett slag bara genom att ständigt anfalla. Ibland måste man dra sej tillbaka, ibland måste man söka sej nya anfallsvägar – det är alltså strategin. Det är precis lika viktigt som arbetet med att förtydliga målen man strävar mot. Hederligheten är det väsentliga – erkänner man sina problem, sina svårigheter, och försöker analysera dem, kan man göra dem fruktbara.” Jag kan alltså bara tacka Örjan Svedberg för att han rekonstruerat de sammanhang jag förlorade genom att inte bo själv i Malmö denna intressanta tid. Han har lyckats återuppväcka en allmän tidskänsla med sina fylliga intervjuer med Hoolas musiker och med sina egna ungdomsupplevelser, en både sociologisk och musikhistorisk insats. Med boken följer en cd med fyra låtar som ett unikt smakprov från 1973, när Hoola mitt under brinnande IB-affär spelar i radioprogrammet ”Tonkraft” och där Mikael Wiehe – ännu på officiellt nasal stockholmska – häcklar Sveriges Radios censuringripande mot en flaggbränningssång av Jan Hammarlund. Intensiteten i ”Danslåt för yttrandefrihet” och de storslagna klangerna i ”Keops Pyramid” är gripande och medryckande. Hoolas musik lever vidare: den kraftfulla återkomstturnén 1996 värvade förnyad och föryngrad publik genom alla Hoola-skivor som Mikael Wiehe själv säljer efter sina konserter. ”Hoola Bandoola” är fortfarande ett utmärkt stridsrop (ursprungligen hämtat från ett myrkrig i en Disneyfilm!) i kampen för ett bättre samhälle. |
||||||||||||||||||||||
| CHRISTER EKBOM, Bokfront, december 2009 | ||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
