Det är Hitler.
Men först av allt är det att hotellet bara stängde av vattnet utan att förvarna. Mikael Wiehe var precis på väg in i duschen, men det kunde ha varit värre, han kunde stått med håret fullt av shampo.
Han har varit i Stockholm i en och en halv vecka. Spelat in i en studio på Sveriges Radio. Nu är han på väg till en annan studio i Stockholm, i Hammarby, precis vid Fryshuset. Där väntar producenten Johan Lindström och den sista inspelningsdagen.
Alla grunder är lagda, nu väntar finliret, och några musiker som ska lägga på några instrument.
Wiehe säger att det var i september 2007 som han skrev sångerna till det här albumet som ska heta ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Han kollade texter han skrivit mitt under separationen och skrev melodierna snabbt.
Nu, den 14 maj 2008, i taxin, kommer han på att han egentligen vill spela in en sång till nu när Mats Ronander ska komma till studion. Han ringer Johan Lindström och undrar om Ronander gett sig i väg, för annars kan man kanske ringa och be Ronander ta med fler munspel, inte bara till låten han ska munspela på, den går i E-dur, utan också munspel som passar andra tonarter.
Johan Lindström säger att Mats Ronander redan är på väg.
Nu börjar det regna lite.
Johan Lindström producerade också albumet som Wiehe spelade in med Totta Näslund, med Dylansånger. Så de känner varandra.
Vi kommer ner i studion, ner i källaren, det är som en bunker och det är då som Wiehe säger att han en gång stod i Berlin just där Hitlers bunker legat, där han tog livet av sig. Men inget av det syntes, det var i stället en lekplats och hyreshus. Johan Lindström säger att det är nära Hitlers bunker som studion där Bowie spelade in sina Berlinalbum ligger.
Och så snackas det en stund till om Hitler och jag, som är halvtysk, vet att det i de här dagarna är 75 år sedan som Hitler kom till makten. Jag vet också att Eva Braun inte ville skjuta sig, som Hitler ville, utan tog gift i stället för hon ville bli ett vackert lik.
Johan Lindström är med i snacket, men han spelar hela tiden Wiehes ”Om jag ska klara det”, hackar sig fram i låten, reparerar småmissarna.
Och det är då Mats Ronander kommer in, han och Wiehe hälsar varmt, och Ronander hälsar på Johan Lindström, de känner varandra väl – och det tar inte fem minuter innan Ronander börjar spela in sitt munspel. Jodå, han har alla slags munspel med sig, och en egen mikrofon, och han lyssnar ungefär en minut på låten. Wiehe visar på var han vill att munspelssolot ska komma, och sedan sätter Wiehe sig hos mig i soffan och säger:
Nu tar vi det jävligt lugnt och håller oss i bakgrunden. Nu får Johan och Malla göra sitt, de är proffs.
Ronander säger något om att det är en hård text, och Wiehe säger att en del av de här skilsmässotexterna är rena skruvmejseln i ögat.
Efter första tagningen säger Ronander:
Det är surrealistiskt det här.
Sedan säger han:
Jag har aldrig gjort något på någon av dina skivor.
Han säger mycket långsamt att det känns väldigt stort att få spela in med Wiehe.
Och sedan gör Ronander en tagning till med ett makalöst solo som ligger på en ton och gör en skiträdd, så spöklikt är det.
En snabb tredje tagning och nu börjar snacket: kanske ska man sätta ihop sista delen av solot från den andra tagningen med början på den första tagningen.
Ronander säger själv att solot låter som den där norrmannens tavla, vad är det nu han ...?
”Skriet”, säger Wiehe.
Johan Lindström säger att munspelssolot låter som att det låg i bakgrunden på några av de värsta scenerna i filmen ”Den sista färden”.
Det låter också lite som soundet Dylan har på ”Time out of mind”, säger Ronander.
Efter dessa tre tagningar, som tog kanske en kvart sammanlagt, är det dags för Ronanders rökpaus. Han röker Lucky Strike ”för att logotypen är så fräck”.
Och han undrar när albumet ska komma.
Wiehe säger att han såg Ronander en gång på Victoria i Malmö och det var så satans bra, och att man sällan ser andras konserter för att man fullt upp med sina egna.
Johan Lindström säger att första gången han träffade Ronander, så sa Ronander något om hans glasögon ... och nu ska Ronander lägga på munspel på ännu en sång och allt är vänligt här inne, tusen sladdar, keyboards längs väggarna, gitarrer, rött på två av väggarna, ljust på de andra, mycket indiska lampor i taket, och Johan Lindström knappar på sin dator och Ronander undrar hur han ska spela nu på den här låten:
Lite fills?
Det blir bra, säger Wiehe, du vet bäst.
Och sedan efter den snabba tagningen, som sitter direkt, så pratar de om fruar och exfruar, om barnen som blivit stora, om att munspelet kanske ska bort i första versen trots allt,
Johan Lindström säger att han börjar bli hungrig.
Wiehe säger:
Jag vet, Johan att du inte vill, men ...
Wiehe vill spela en låt med Ronander, bara en gitarr och sång och munspel, i E-moll – den här dagen går alla låtar i E – och Johan Lindström ger efter, sätter in några mikrofoner i rummet bredvid. Wiehe och Ronander försvinner in dit. Wiehe spelar låten en gång, Ronander börjar hänga med och säger att Lindström kan trycka på den röda knappen, nu kan de spela in, Ronander skämtar ”Is it rolling, Bob?” som på den berömda Dylanskivan och som Hoola Bandoola Band också inledde albumet ”Vem kan man lita på?” med. Nu sjunger och spelar de, det är en låt på temat att ”du finner ingen bättre man än jag” och det är många hårda ord mot kvinnan, och många goda ord om mannen. Mannen säger att kvinnan åka till Buenos Aires, hon kan vara med andra män, och här finns ord som också finns i andra Wiehetexter, om bergets topp, djupet i havet, och än en gång: två tagningar, sedan är allt klart.
De kommer ut, Ronander säger att han gillade svänget. Wiehe säger att det är en sådan låt som ska spelas på puben elva på kvällen när ingen vill gå hem. Wiehe och Ronander tar varandra i hand och Wiehe berömmer hans spel.
Ingen är gladare än jag över att jag fick vara med på det här, säger Ronander.
Wiehe frågar hur gammal Ronander är. Han fyller år 1 april, Wiehe fyller år den 10 april. Ronander vet det. Wiehe säger:
Vi är två äldre herrar som nu kan sjunga texter om kärlekens vedermödor.
Wiehe säger också:
Vi har gjort så många låtar att man kan få göra en sådan här trudelutt också.
Johan Lindström säger att han kanske vill lägga på några syrsor.
Men lyssnarna kanske säger att så här låter inte svenska syrsor.
Jag säger att i texten åker kvinnan till Spanien och Argentina, så det är okej.
Allt är okej.
Klockan är inte ens tolv. Om en timme ska Goran Kajfes komma och lägga på trumpet.
Vi äter på Fryshuset, en kvinna i kön säger till Wiehe att ”du känner inte mig, men jag beundrar dig” och så ska Ronander gå och säger till Johan Lindström: - Ska vi spela badminton en dag?
Vi äter och jag undrar om vårens och sommarens schema och Wiehe säger att det varit ovanligt mycket nu, med många konstellationer, med Ebba Forsberg och Åge Aleksandersen och Jacques Werup, och att det är som vanligt, en vecka i taget, eller som nu: en timme, och vi är tillbaka och Goran Kajfes kommer och ser inte alls så gammal ut som Wiehe trodde.
Wiehe säger att låten är rätt enkel och Goran Kajfes säger att det är skönt för att han känner sig lite ringrostig när det gäller trumpeten. Wiehe tar på sig hörkurarna, säger att Goran Kajfes ska komma in på ettan, säger mycket om hänget, om det fördröjande, och Goran Kajfes kan allt genast.
Wiehe säger att det ska låta som att han står på torget i Verona, om det nu finns något bytorg, klart att det finnas, säger han, och det är snack om rytmerna och Wiehe säger, när Goran Kajfes spelar:
Nu känns det nästan som att jag ska börja gråta.
Kajfes gör några missar, men säger att det ska komma lite missar om man står på torget i Verona.
Mitt i en tagning ringer en mobil. Det är Goran Kajfes, han ber om ursäkt, det är frun som ringer och jag tror att vi alla tänker: han har en fru, han ligger inte i skilsmässa.
Sedan säger Wiehe att nu låter det som att Goran Kajfes toner är uppe på Empire State Building och Goran säger att det är inte illa, man höjs från ett torg till en skyskrapa och det börjar kännas lite farligt. Han lägger på nytt på flera sånger, improviserar, Wiehe vill att han ska spela ännu friare och ja, Wiehe är lyrisk.
Det är inte ofta vi skåningar säger att nåt är riktigt jävla bra.
Kajfes ska i väg och hämta sin son, men hinner prova lite på ännu en sång, men det blir lite väl mycket latino.
I dörren frågar Kajfes:
Ska vi spela tennis någon dag?
Och sedan är det lite mer mixande och Wiehe säger till Johan Lindström: - Gör en version som du gillar och en som jag gillar, och så har vi prövat det och så väljer vi din.
Lindström lägger på bas, Wiehe säger att han kan resa hem redan i morgon, nu är det mesta gjort. Han ska gå och ringa och fixa resan hem. När han kommer tillbaka går de igenom listan en gång till. Nu kan Lindström göra resten.
Wiehe föreslår att vi ska fira genom att gå och äta på en bra restaurang han läst en recension om i Dagens Nyheter. Johan Lindström tror att det mest är journalister som häckar där.
Sedan sitter de någon timme, det sista de gör, och går igenom ”Om jag ska klara det”. Det går bara några sekunder i taget innan något ändras. Johan Lindström säger att han vill ta bort allt som låter smart och det gillar Wiehe. Det är då de upptäcker att Wiehe sjunger ”Öga för öga” när det ska vara ”Öga mot öga”. Han går in i inspelningsrummet och fixar det.
Ja, timmarna går med småfix. Mindre eko, mer eko. Den där takten. Det där ljudet. Den där volymen. Fram och tillbaka. Höra allt från början.
Det känns, säger Wiehe, som att sitta i en eldstorm.
Han ser sig omkring i studion. Där är en Epiphone och en Hofnerbas, som på Beatlestiden. Wiehe säger att Ronander bara gled in och såg inte ut att behöva anstränga sig.
Och den bilden har vi med oss när det äntligen blir middag och inspelningarna är slut. Lindström och Wiehe gör upp om när de ska träffas härnäst. Än är ingen spelordning klar. Allt beror på i vilken ordning låtarna kommer. De har spelat in 17, kanske 18, sånger. Det är några för många, men det lämnas nu, de ska ju snart träffas igen, nu är alla hungriga, nu är alla mätta på att snacka om låtarna.