Ju enklare, desto bättre

I Mikael Wiehes kök står en bok om hur man tillreder kyckling direkt bredvid en bok om konstnären Frida Kahlo. Det finns också en bok om GI-mat, en rejäl kryddhylla och ett matbord där man bekvämt sitter tio personer. Barnstolar står alltid framme åt barnbarnen.
– Och nu sitter jag här och försöker formulera min relation till Sydsvenskan, när jag nu får kulturpriset. Jag tänker mycket på vad morgontidningen betyder. Det är väl samma kluvna förhållande som man har till sina föräldrar eller till partiet man röstar på, säger Mikael Wiehe.
Ni känner honom förmodligen redan. Det blir lätt så när en artist befinner sig i blickfånget i sin stad i fyrtio år eller mer.
Men har ni följt honom längs vägen? Har ni hört honom reda ut vad som faktiskt har hänt sedan sjuttiotalet? Vad som är möjligt i dag, men som inte var möjligt då?
örsöka, i tre steg. Musik. Lyrik. Politik.

- Att vara konstnär är att vara Gud. Det är att skapa världen, i ord eller färg eller musik eller rörelse. Så här ser världen ut, det är vad konstnären säger. Och det är därför Gud är så ensam i universum. För att ingen riktigt står ut med honom! Han blir för egotrippad. Jag får ibland frågan om vad som kommer först, text eller musik, och för mig är det än det ena, än det andra. En melodi här, en textsnutt där. Jag har ju spelat all 1900-talets populärmusik. Jag har lyssnat på rags från början på seklet, genom tjugotal, Bix Beiderbecke, Benny Goodman och Billie Holiday, vidare till Stan Getz och jazzens fria form på sextiotalet, Don Cherry och Cecil Taylor och Beatles och The Band och Dylan och allt därefter. Och all den här musiken har influerat mig. Och all den här musiken finns fortfarande kvar i mig. Plus folkmusik från många olika länder. Jag kan vakna på morgonen och göra en svensk dragspelsvals. En annan morgon gör jag en countrylåt, en tredje gör jag en reggae. När jag gjorde min stora samlingsbox nu 2010 kunde jag äntligen lägga låtarna rätt ihop, saker fick passa ihop på ett nytt sätt rent musikaliskt.
Kan du säga något om hur det började?
- Jag började med att spela piano för pianofröken. Då var jag sju. Skvadronsgatan, tredje våningen. Sedan fick jag en gitarr. Jag sjöng på rasterna och blev retad för det. Jag skrev min första låt när jag var sjutton, den heter "Up in Michigan". Melodierna kom, och kommer fortfarande, ur jazzen. Ur improvisationen. Samtidigt gjorde folk ny musik som spred sig över världen, helt vanliga killar i Liverpool gjorde låtar. Då kanske jag också kan göra låtar? Musiken kommer till mig av sig själv. Jag komponerar väldigt sällan, det är mer att jag arrangerar det jag får liksom. Å ena sidan finns det en vana och en teknik. Å andra sidan finns de inspirerade ögonblicken. Självklart.
Men visst har du ett system för det här på något sätt?
ärdiga, men inspelade, numrerade, och genrebestämda. Jag kan gå dit och söka. Jag har något här, vad mer har jag provat i samma genre? I det längsta sa jag alltid att jag inte kunde skriva sånger på beställning ända tills Lars Rudolfsson bad mig skriva musiken till "Dåliga människor". Och det gick! Det var nog lika stor procent av låtarna som jag tycker blev bra som när jag jobbar som vanligt. Det var ingen stor skillnad. Det är som Stenmark sa: Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag. Precis så är det. Ju mer jag jobbar, desto mer kommer det. Det händer saker när man ger sig hän. Och inget, absolut inget, kan slå en bra melodi.

- Texter skriver jag också med metod, men på ett annat sätt. Jag använder blyerts och sudd och vanliga A4-block. Vid datorn ändrar man lite för lätt. Då försvinner processen. Och jag har alla blocken kvar. Jag är på block 77. Sedan har jag ett annat blocksystem, där jag sparar sådant som är färdigt, men inte använt. Där finns fem block med 126 sidor i varje. Så finns det en annan pärm med titlar på sånger som inte har blivit färdiga. Då kan jag enkelt se: Texter på detta tema till denna sång finnes i block 1, sidorna 4, 18 och 90. Om jag plötsligt får en idé, så kan jag gå tillbaka och se allt som jag har skrivit på den idén tidigare. Efter tjugo år kommer plötsligt den sista meningen som behövs för att få det att hänga ihop. Egentligen är det tre stadier. Först samla pinnar i skogen: ord, rim, meningar, idéer. Sedan få till ett inspirerat ögonblick: så här ska låten vara. Och steg tre: putsa färdigt. Man kan ha ett ord som visserligen är fint, men som inte svänger. Det ska förhålla sig till rytmen. "Arbetsmarknadsstyrelsen" är ett ord man kan använda om det funkar, men ibland känns det kanske inte riktigt bra. Haha.
Vem har spelat mest roll för hur du skriver?
- Jag blev nog tidigt präglad av Hemingway. Jag eftersträvar att använda enkla ord. Ju enklare desto bättre. Och det tycker jag inte alls står i motsats till ett komplext innehåll, va. Motsatsen, att använda väldigt ovanliga, svårbegripliga, märkvärdiga ord, för att dölja bristen på innehåll, retar mig. Självklart behövs språkliga experiment, men det är ingenting för mig.
Varför skriver du?
ålet är att kommunicera något. Visst kan jag förstå behovet att gå vid havet, titta in i elden, höra löven prassla i skogen. Och jag kan förstå behovet att berätta om det. Men inte på bekostnad av att avskärma sig från allt det andra. Berättelserna om människors liv. Att både förstå mer av det som omger mig, och samtidigt förstå mer av mig själv – de dialektiska sprången gillar jag. Den dagen man slutar vara nyfiken på vad som omger en, och inte vågar utmana sitt inre, det är då man vissnar. Den som säger "allt var bättre förr" är ju en död människa.

		(Foto: Johan Bävman, SDS)

Jag frågar om det finns musik, text eller politik som Mikael Wiehe ångrar. Inte precis. Men en tidslinje finns det:
– När jag började uttalade jag väldigt bestämt: jag vill inte skriva om mig. Jag vill skriva om saker som jag ser, utanför mig själv, saker jag kan beskriva. Jag strävade också efter att skriva sånger där människor kunde vara delaktiga på det sättet att de kunde sjunga med i en refräng, något man kunde göra allihopa tillsammans, i enlighet med tidens ideologi. Och när jag sedan gör sångerna om den inställda skilsmässan fyrtio år senare... Då är det den totala motsatsen. Men faktum är att Basin Street Blues, som jag gjorde på åttiotalet, också handlar om en skilsmässa. Fast jag berättade inte det. "Sånt kan inte jag skriva", tänkte jag, eller rättare sagt "sånt kan inte Mikael Wiehe skriva, han skriver ju politiskt". Och för att inte fasta i min egen bild av mig, eller andras, så var det nödvändigt att göra också det.
Hur stor politisk kraft har musiken i dag?
– Om vi pratar om Sverige, så har ju både vänstern och den del av musiklivet som har samma anspråk som den musiken hade då, mycket mindre plats. Den typen av ställningstagande hör jag sällan i musiken. Och jag saknar det! De senare trettio åren har präglats av rädsla för att vara övertydlig, att förknippas med att ta ställning.
Du har till exempel sagt att "Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i Centralamerika". Är du säker på din politiska kompass?
– Allmänt: Ju längre man har levt, ju svårare är det att frigöra sig från den ryggsäck man har samlat på sig. Alla har vi gått i skolan. När vi tänker på skolan, så tänker vi på den skola vi själva gick i - fastän skolan under femtio år har ändrats enormt mycket. Så min poäng är att man måste ompröva vad man ser, inom ramen för den grundhållning man har. Man ser världen som tydligast ungefär när man är sjutton. Då är man gammal nog att fatta saker. När man är sextio eller sextiofem, så grumlas synen av allt man har sett.
Du är där nu.
– ...så därför måste jag försöka förstå ännu mer vad som händer. Jag prenumererar väl på tjugo olika tidningar. När jag säger att Kuba är det land som under de sista 40 åren i Mellanamerika bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna, då har jag en historisk kunskap om hur det har sett ut i hela regionen från 1970 och framåt.
Men de har inte demokrati på Kuba.
– Nej visst. Man kan kritisera massor av olika saker, jag har varit där, jag bor naturligtvis mycket hellre i Sverige. Men om vi snackar om mänskliga rättigheter i termer av människors rätt till liv och utbildning och hälsa, då har de försvarat de rättigheterna bättre. Jag står på mig där. Men faran ligger i det som du påpekar: Nu har saker och ting ändrat sig, och det får man inte missa. Efter militärdiktaturernas fall i Latinamerika har det uppstått folkligt stödda regeringar i Argentina och Bolivia och Brasilien och Nicaragua... Kuba kanske inte är det allra bästa exemplet längre. Det finns ett speciellt ögonblick för mig, i min politiska historia: Jag gjorde en konsert i Vänersborg, där hälften av överskottet gick till sandinisterna och hälften till Svenska Afghanistan-kommittén. Det låter banalt, men det var som om att jag började öppna bägge ögonen. För mig betydde det väldigt mycket. Att inte bara tycka en sak. Man kan tycka både att USA förtrycker i Latinamerika och att Sovjet invaderar Afghanistan. Man kan tycka att judarna behöver ett hem i Israel, samtidigt som man tycker att den israeliska staten beter sig för jävligt mot palestinier. Man kan tycka två! Dessvärre är inte alla idioter samlade på ett ställe, med en och samma hållning. De är utspridda. De måste bekämpas överallt.
Var står du i dag?
– Man måste bestämma sig för en grundläggande hållning. Min är att jag solidariserar mig med det som jag betraktar som majoriteten av jordens befolkning, den majoritet som inte är miljardärer, som inte flyger jetplan till jobbet, som inte är delägare i stora företag... Samtidigt ser jag hur alla system föder både goda och dåliga sidor hos människan. Kapitalismen bejakar ju också goda sidor! Att vilja åstadkomma, bygga upp, skapa... och socialismen kan medföra en okänslighet för den enskilda människan.
Vilka sånger har du kvar att skriva?
– När man är ung, då har man mod, men ingen erfarenhet. När man är äldre finns risken att man bara tyngs ner av de där erfarenheterna, men saknar man mod för att trygghetsbehovet tar överhanden. Det som jag känner har drivit mig är nyfikenheten. Jag blir nyfiken när jag hör och ser något som jag tycker är intressant, och jag blir nyfiken på oss som människor. Varför i helvete blir jag så jävla sur i vissa situationer? Varför känner jag mig övergiven ibland? Varför känner jag sån tillfredsställelse över smörets exakta plats i kylskåpet? Varför kan jag inte frigöra mig från saker och ting?
Vad gör du när du hittar svaren?
– Ah, om jag lyckas komma på ett svar... Då har jag ett jävla behov att berätta om det! Och det är det behovet som föder sånger.

Hiphop, musikal och Tomas Ledin
Namn: Mikael Christian Wiehe.
Född: I april 1946.
Familj: Hustru, fem barn och fem barnbarn.
Aktuell: Med boken och skivprojektet "Aldrig bli som ni", som spänner över 40 års verksamhet som musiker,
och som Sydsvenskans kulturpristagare 2010.
Läser just nu: Göran Sonnevi, Verner von Heidenstam och John Le Carré.
"Han är för jävla bra, det är en fröjd att läsa någon som älskar språk."
Några av de viktigaste sångerna i eget urval:
Up In Michigan - första kompositionen.
Måndåren - första sången på svenska.
Keops pyramid - en samhällsanalys som har stått sig genom åren.
Victor Jara - ett språkligt experiment som förde mig ut i världen.
Flickan och kråkan - ett syntexperiment som blev en hit.
Berg är till för att flyttas - ledde till det fruktbara samarbetet med Tomas Ledin.
Valet - en antifascistisk sång som tyvärr blivit allt aktuellare.
Det finns en värld - jag kunde också skriva musikaler på beställning.
En sång till modet - jag ville inte längre vara nederlagets besjungare.
55 - jag släppte äntligen fram hiphoparen i mig...
På nätet: http://mikaelwiehe.se/
Därför får Mikael Wiehe Sydsvenskans kulturpris 2010:
"Jag är inte poet, jag är sångskrivare, brukar Mikael Wiehe säga. Vem i hela världen kan man lita på? Mikael Wiehe är naturligtvis poet. Också. Och musiker, kompositör, estradör, agitator, historieberättare, aktivist, saxofonist, cyklist och Malmöit. I ett halvsekel har han dansat på lina mellan jag och du, vi och världen, drömmen och desillusionen, den stora ensamheten och den gränslösa gemenskapen. Som gossekung i Wieheland och kapellmästare i fartygsorkestern har han förvaltat och förnyat den svenska sångskatten och skapat ett pyramidalt livsverk"