|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Sagan om ringen |
Wiehe vill bli fotograferad när han balanserar på ett ben. Naturligtvis har han en logisk och intellektuellt tillfredsställande förklaring till sitt önskemål. Men den får vänta. Först kommer alla känslorna i en och samma sång. "... sorg och skräck och vrede och svartsjuka och hat". Mikael Wiehe har just släppt en ny cd. Den heter "Sånger från en inställd skilsmässa" och är precis just det. Scener från ett äktenskap som plötsligt rämnar, men sedan långsamt låter sig repareras. Äktenskapet är Mikael Wiehes eget. Skilsmässan som först verkar oåterkallelig, men sedan ställs in, är Wiehes egen. Kvinnan som lämnar sin man och får honom att störta ner i ett svart hål av förtvivlan och förbannelser, men sedan kommer tillbaka, är Wiehes egen hustru. Ställd inför ett mitt småfega fiskande med försiktiga formuleringar som "vissa texter är väldigt raka?" tar han själv för ett ögonblick över intervjuandet. . - Fråga: Kan man göra så här? Man skulle kunna göra det i hämndsyfte. Det hade jag nog inte gjort. Kan man göra det när man kommit ut på andra sidan? Min första tanke var: Ja, det kan man. Kan Strindberg skriva om Siri von Essen så kan jag skriva om min fru. - Nej jag har inte frågat om lov. Det har jag inte gjort. Men jag har fått ett godkännande. Och det är jag väldigt tacksam över. Man kan ändå bli lite förvånad. Du har alltid varit noga med att inte låta din familj dras in intervjuer och så vidare? - Ja, men skulle det göras skulle det göras nu. Är man djupt inblandad i något, som jag varit i detta, blir det en räddningsplanka att försöka beskriva vad som händer. Det är ett sätt att klamra sig fast vid en position utanför fallet när man faller. Betrakta fallet för att på så sätt kunna inbilla sig att man står på fast mark. Så tillägger han, mycket wieheskt: - Det är jag väldigt nöjd med, det jag nu säger. Precis så tror jag det är. Det finns en låt på skivan där jag ser henne falla. Men jag såg ju också mig själv falla. Det wieheska ligger i det intellektualiserande och analyserande klivet bakåt, ut ur den egna utsagan. Mikael Wiehe kan inte ens låta bli att ytterligare ett kliv bakåt för att betrakta sig själv när han betraktar sig själv. Intellektualismens Tomteskursförbannelse . Vi sitter i soffan i hans arbetslägenhet i Malmö. Till vänster en vacker liten Steinwayflygel han ärvt av sin mor. Till höger skrivbordet och anteckningsblocken som han fyller med noteringar, utkast, texter (han är nu inne på block nummer 68). På en av väggarna ett fotografi av Wiehe själv tillsammans med Björn Afzelius. Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Dixieduffeln och skinnjackan. Läroverksljuset och raggarcharmören. Mikael och Affe. Ganska plötsligt börjar Wiehe berätta om den norske populäre artisten Åge Aleksandersen. De två har turnerat tillsammans och också gjort en gemensam konsert-dvd . - Nu i helgen spelade jag på Spetsbergen med Åge och för att friska upp konserten tittade jag på dvd:n. Då såg jag den stora skillnaden mellan oss. Åge är högt älskad i Norge. Jag är inte älskad i Sverige, möjligen respekterad. Affe däremot var både högt älskad och djupt hatad - När Åge pratar med sin publik är han varm och utan skyddsnät. Men när jag pratar med min publik är jag ofta lite intellektuell, lite ironisk och skapar lite distans. Det är mitt sätt. Allt detta säger jag för på den nya plattan finns det ingen distans. Att som Mikael Wiehe vara identifierad som (medel)klassens ljus är inte alldeles oproblematiskt för en svensk artist. - Svenska folket älskar sina fyllbultar och sina töntar. Arne Quick och Snoddas. Frid över deras minne! Bellman och Cornelis. Frid över deras minne! När Affe hade dött fick jag hundratals brev. ”Sånger som är födda ur själen, och där man ge en bit av sig själv, berör andra människor”, skrev en kvinna. Och det gjorde ju Björn. I sitt försvar för giftermålet med en tjej som var hälften så gammal som han själv. I sitt försvar för Kuba. I sina angrepp på Kuba. I sitt förakt för musikkritiker. Han var impulsiv och känslomässig. Och precis som brevskriverskan tror jag att det når ut till människor. Cornelis var likadan. - Men jag håller ju Olle Adolphson högre. Det har jag alltid gjort. Jag valde Bix Beiderbecke framför Louis Armstrong, för han var en mer intellektuell trumpetare. Och sen i efterhand insåg jag ... men Louis Armstrong är ju åtminstone hundra gånger bättre. Beatles och Stones? Vilka är intellektuella? Beatles! Cornelis och Olle Adolphson? Olle Adolphson så klart, i sin jävla knäppta väst och sina hundtandsmönstrade kavajer med läderskydd på armbågarna. Men här, på den här plattan har jag släppt fram både Louis Armstrong och Rolling Stones och Cornelis. Du fyllde 60 för några år sedan. Skedde det mitt under krisen i ditt äktenskap? - Nej, den höll på att lösas upp då. Den pågick från 2004 till 2006. Det var väldiga hyllningar kring din födelsedag. Konsert på Stortorget i Malmö, summeringar av din karriär i tidningarna. - Och min hustru kom tillbaka. Så det var toppen på alla sätt. Man har ju en bild av att när människor blir äldre tilltar lugnet i deras liv. Hade du förväntat dig ett äktenskapligt drama vid förhållandevis hög ålder? - Nej, men i efterhand kan jag se att we had it coming. Det är ju aldrig ens fel när något sådant händer. Och det har jag heller aldrig sagt. Varken till mig själv eller någon annan. Men sedan är man rov för sina känslor och dem har jag redovisat. Ordet "vi" är en brygga mellan dina politiska låtar och dina personliga sånger. "Hon och jag är inte längre vi", sjunger du i en av de nya sångerna. - När man har haft ett så långt förhållande som vi, jag och min fru, har haft, över tjugo år, då stämmer det som man brukar säga: man växer ihop. Det betyder att man går så här (visar) med omväxlande den enes, omväxlande de andres ben. Och när den ena ger sig av står man enbent kvar och har jävligt svårt att hålla balansen. Det var därför jag lät mig fotograferas så. Då är man inget "vi" längre och det saknade jag oerhört, på alla upptänkliga vis. Man känner sig berövad både sin framtid och sitt förflutna därför att alla de minnen man har gemensamt, allt man har upplevt, är plötsligt något man inte delar med den andra. Ensamheten blir också retroaktiv. Hos en artist som Bruce Springsteen handlar det mycket om att bryta sig loss från ett påtvingat "vi", klassen eller familjen, medan jag har intrycket att det hos dig snarare handlar om att försöka ta sig in i ett "vi". Har jag fel? - Nej, jag tycker nog att du har alldeles rätt. En sida av detta är att vi var väldigt mycket ett "vi" i vänstern. Vi var ett vänster-vi. Wiehe var ett vänster-vi, även. Och när vänstern föll ihop atomiserades vi och man blev ensam. - Men det finns ju också andra former av ensamhet. Ålderns ensamhet till exempel. Ens vänner dör, försvinner, man blir ovänner. Kärlekens ensamhet, som jag tror de allra flesta kan uppleva också i sina äktenskap stundtals. Mitt liv är nog ett försök att bryta mig ut ur dessa ensamheter och in i en samhörighet. Och där jag tydligast ibland känner att jag lyckas, det är i musiken. Inte i de sånger jag skriver utan när man repeterar, har ett projekt tillsammans, formar något musikaliskt. Nu fyller du 63 år i april. Hur ser du på din fortsatta karriär? Ska du fortsätta turnera, göra skivor? - Jag tappade ju minnet för ungefär ett år sedan, på en konsert. Kortslutning. Blackout. Då tänkte jag: Jag jobbar extremt mycket. Den process som jag och min fru nu går igenom är ju inte heller lätt och bekymmersfri, även om den går framåt. Det blev för mycket, helt enkelt. Hjärnan kopplade ifrån. Jag tänkte, jag måste ta semester! Och så gjorde jag det. Fjorton dagar. Och sedan tänkte jag att jag tar fjorton dagar i september också, innan jag ska ut på höstturné. Det gav mersmak. Hädanefter ska Mikael Wiehe ta ledigt två månader om året, lovar han. Men han kommer inte att pensionera sig. - Jag är lyckligt lottad. Jag kan fortfarande göra hundra spelningar om året. Nu när det blivit så populärt och nödvändigt att spela ute så har jag en väl upparbetad turnévana. Men jag kommer att dra ner på turnerandet. Inte nu, men när jag blir 65 tror att jag kommer att skära ner det till hälften. Dels för att jag behöver göra det för min egen skull, dels för att familjen växer hela tiden. Jag har fem döttrar och det blir fler och fler barnbarn som man vill hinna med. Hur många har du? - Nu har jag tre och två till är på gång. Dessutom har jag ju den hårda vägen lärt mig att vill man ha ett äktenskap så kanske man måste ägna det minst lika mycket uppmärksamhet som man ägnar karriären. Ett tips... Kärlek vald av Wiehe: Ernest Hemingway: Och solen har sin gång (roman). Ernest Hemingway: Farväl till vapnen (roman) Knut Hamsun: Victoria (roman) Knut Hamsun: Pan (roman) Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken (roman) En man och en kvinna (film) Falling in Love (film) In the Mood for Love (film) Olle Adolphson: Flickan och pastorn (sång) Eldkvarn: Holberg Hotell (sång) Thomas Wiehe: Vargen (sång) Björn Afzelius: Dockhemmet (sång) Bob Dylan: Girl of the North Country (sång) Carlos Gardell: Volver (sång) Billie Holiday: The Man I Love John Lennon: Love (sång) Joni Mitchell: A Case of You (sång) Tom Waits: Picture In A Frame (sång) Lars Winnerbäck: Om du lämnade mig nu (sång)
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
