Rötter 2008

Foto: Peter Frennesson, 2008

Mikael Wiehe

Ur Håkan Engströms och Peter Frennessons bok Rötter 2008
Ica Bokförlag

Mikael Wiehe har i nästan fyra decennier påverkat svenskt musikliv, svensk politik, svenskarnas syn på sambandet mellan musik och politik, svenskarnas uppfattning om artister som Bob Dylan, svenskarnas uppfattning om skadeskjutna kråkor och om sjunkande skepp. Samt gatubilden i Malmö.
Om allt detta kan man prata med Mikael Wiehe. Men för att avgränsa är det vettigt att skaffa sig en ram. Ramen för mitt porträtt av Mikael Wiehe utgörs av tio av hans sånger.

1. Trollkarlen (från albumet "Trollkarlen" 1994)

Likt de flesta av Mikael Wiehes bästa låtar är "Trollkarlen" en djupt deprimerande historia. Den berättar om magikern som tappat förmågan men som av gammal vana ändå hyllas likt en kung när hans evighetsturné när den lilla staden.
"Trollkarlen" är kort sagt en variant på sagan om Kejsarens nya kläder; den stora skillnaden är att ingen den här gången vågar säga de förlösande orden och klär av honom hjälteglorian. Men lika lite som Kejsaren är trollkarlen sagans verkligt tragiska figur, det är istället alla ryggradslösa krakar som står bredvid och hurrar. Som hellre förnekar sin varseblivning och gör våld på sitt intellekt än att utmana sina förutfattade meningar och etablerade sanningar.
Jag har älskat den här vemodiga men ändå märkvärdigt upplyftande sången sedan den spelades in 1994, och borde väl ha förstått att den anknöt till kulten kring Bob Dylan. Den insikten kom senare, och den är så uppenbar att det rör sig just om en insikt och inte bara en åsikt.
Den konkreta bakgrunden är en utomhusspelning som Wiehe gjorde i Kalvøya utanför Oslo 1991. Före honom spelade Bob Dylan med sitt dåvarande band. Bandet, en trio, var uselt; Dylan själv hade inte heller någon bra kväll.
- Men han stod och smålog för sig själv, ett inåtvänt och listigt leende som jag inte förstod mig på, precis som om han visste: "ha, jag lurar dom!".
Fortsättningen var nog så tragikomisk. Dylan klev av scenen och in i sin väntande svarta limousin, men chauffören var hade inte upptäckt att konserten var slut och var inte där. Limousinen stod orörlig i åtta minuter, Dylan fick panik och drog en filt över huvudet för att slippa blickarna från nyfikna dylanologer på backstageområdet. Där satt han, blickstilla.
- Då tänkte jag: är det så här att vara Bob Dylan och åka runt i hela världen och vara berömd, då är jag hellre Mikael Wiehe och åker runt i Skandinavien.
Så småningom äntrade Wiehe själv scenen som hans forna läromästare - nu isolerad från omvärlden med hjälp av ett malätet överkast - hade värmt upp åt honom.
- Ibland finns det så där konkreta öppningar till låtar. Men sen skriver man en sång som inspireras av det ögonblicket men förhoppningsvis ändå blir något annat - en sång om lurendrejare, i det här fallet.
Den började där, men förhoppningsvis är det en låt om hur man håller myten vid liv.
Nyckelraderna kommer alldeles i slutet:
"Dom trodde att han trollade/Det var det som var hans trick!".
Åskådarnas välvilja räcker för att tricket ska gå hem. Publiken blir saliggjord genom att låta sig luras.
- Ja. Man tillåter sig dras med. Vi vill så gärna leva kvar i föreställningen att något vi har tyckt om fortfarande är bra.
Nu kan man hävda att skeptikern Mikael Wiehe lurade sig själv lika grundligt. Mannen som redan 1978 sjöng att "har man genomskådat bluffen får man gå nån annanstans" - citatet bara råkar komma från Wiehes försvenskning av samme Dylans "It’s All Over Now, Baby Blue" - hade vikt av i början av 70-talet och börjat betrakta Dylan som en förverkad kraft. Så medan de tålmodiga beundrarna såg hur Bob Dylan plockade upp sin fallna mantel och vässade trollstaven så hade Wiehe blicken någon helt annanstans, fast övertygad om att Dylan gjort sitt.
- När jag 1972 skrev "Vem kan man lita på?" hade jag redan gjort slut med Bob Dylan. Jag har aldrig varit någon Dylanfreak. Jag känner fullt av människor som är Dylanfreaks, som kan en massa historier, som tolkar och håller på. Men jag har aldrig varit sån. Efter "John Wesley Harding" tyckte jag bara det blev sämre. Jag köpte aldrig den med hatten, vad heter den? Just det, "Desire". Jag har inte gått och väntat på Dylanplattor, har inte förhållit mig alls till Dylan under den här tiden. Mitt förhållande till honom har varit rätt så avspänt.
Det var egentligen ett rent beställningsjobb som tvingade Mikael Wiehe att hinna ikapp den nyare Dylan. Totta Näslund var dödligt sjuk men ville göra ett sista album. Det skulle vara Dylanlåtar på svenska, och hans önskan var att Mikael Wiehe skulle skriva de svenska texterna. Inför en sådan begäran var det klart att glasögonormen i Malmö satte pappersarket i skrivmaskinen och lät flitens lampa lysa.
Resultatet blev 2006 duoplatta "Dylan", med Tottas och Wiehes namn på skivryggen, och som av bara farten en turné med Ebba Forsberg och ytterligare en drös färska Dylantolkningar på repertoaren. Låtvalen var avslöjande: med något litet undantag var det Totta och Ebba som sjöng Dylanlåtarna av lite nyare datum; Wiehe höll sig mest till sådant han upptäckt när han ännu var ung.
- Genom samarbetet med Totta och viss mån med Ebba, som också beställde låtar, har jag förstått att han ju skrivit en hel del bra låtar sedan dess. Men det har bara inte funkat för mig. Av någon sorts tillfällighet har jag nu översatt 30 låtar, och det kan ju få det att framstå som att jag är något slags Dylanfantast. Men det är jag inte.
Även Wiehe har vid återkommande tillfällen i sin karriär några rejäla kliv åt bort från mittfåran och skrämt bort sin publik: lite för bråkig, lite för kärv, lite för nyfiken, lite för modern. Men han har aldrig varit så hårdnackat konsekvent som Bob Dylan; till skillnad från denne har han alltid varit inbjudande, alltid tagit med några låtar som man faktiskt utan minsta motstånd kan nynna med. Och han ser det inte nödvändigtvis som en kompromiss.
- Utveckling är produkt av erfarenhet och mod. När man är ung är man ofta mycket modig, men har av förklarliga skäl inte så mycket erfarenhet. Men man riskerar att drunkna i sina erfarenheter och upphör därför att vara modig.
- Jag har alltid strävat efter kommunikation, tyckt det varit viktigt, förmodligen för att jag har ett behov av att uttrycka något som jag vill ska bli förstått. Min strävan har aldrig varit att skrämma bort någon eller att vara konstnärlig för konstnärlighetens skull. Däremot har jag en tendens att tröttna på saker som jag tycker att jag redan kan. Jag tycker det är roligt både att lyssna på ny musik, spela med nya musiker och försätta mig i nya situationer. När jag så hör något jag tycker är bra blir jag så entusiastisk att jag vill göra likadant.
Om det nu ska vara ett samtal mellan mig och publiken, då kan det inte vara enbart på publikens villkor: det vill säga "spela låtar vi känner igen". Det måste också vara på mina villkor: ja, men jag har nånting annat som jag vill säga just nu. Då blir det ett samtal. Jag har aldrig set detta som att jag kompromissat. Vill jag göra en låt med bara ett ackord så gör jag det, vill jag göra något annat så gör jag det. Jag har aldrig tänkt i termer av kompromisser och kompromisslöshet, åtminstone inte i konstnärligt avseende. Politiskt har jag gjort det, och ekonomiskt: "där vill jag inte spela", "det vill jag inte göra".
- Det jag upplever som ett problem om jag lyssnar igenom vad jag spelat in genom åren är snarare att det finns allt från Olle adolphsonska sommarvalser till i stort sett rent kaos. Att jag vill göra allt. Mina skivor är aldrig konsekventa, det finns alltid något som egentligen inte passar in.

2. Gbg, Gbg (från albumet "Kärlek & politik 2004)

Kravallerna i Göteborg i samband med George W Bushs besök sommaren 2001 gav upphov till en uppsjö tidningsartiklar, debatter och tv-inslag men inte till så många låtar. Att Mikael Wiehe skulle göra en kanske var väntat, men det säger i så fall mer om den som väntar än om Mikael Wiehe.

Dagsaktuella händelser eller väldigt konkreta politiska spörsmål kan man beskriva journalistiskt eller framgångsrikt ta sig an i ett debattinlägg, men rockmusik och reportage är en svår blandgenre.
Bob Dylan gjorde några stycken - så kallade "topic songs" - de flesta tidigt i sin karriär, men med ett par undantag hör de inte till hans klassiker. Han hävdar bestämt att hans topic songs är få, och han har rätt; genrens egentliga portalfigur var snarare Phil Ochs, och han är symtomatiskt nog nästan lika bortglömd som frågorna han gjorde låtar av.
Dessa låtar kan funka som pamfletter eller, i sämsta fall, som plakat. De tillåter inte mångtydigheter och mår inte bra av nyanser. De tenderar att slitas ut rätt snabbt, faktiskt även dessa som trots allt rymmer poesi eller bär på konstnärliga anspråk.
Inte heller Mikael Wiehe har gjort särskilt många topic songs. Jag ställde samman en lista och lät honom checka den. Han nickade åt de flesta: "Stoppa matchen". "Soweto". "Berg är till för att flyttas". "Gbg Gbg". "Jag har vänner" ("den blev ju det", säger han). "Victor Jara" ("Ja, det kan man väl säga. Men den är bättre än så"). "Fråga Guillemo Marquez Jara". "Sången om CIA". "Aliosman Hristov".
Det blev ett gäng, men ändå inte så många. Själv lade han till "Den enda vägen", skriven utgiven under Carl Bildts tid som statsminister.
– Är inte det en topic song? När jag skrev den så tänkte jag att det är den låten som alla tror att jag alltid har skrivit men som jag aldrig har skrivit.
Jag hade övervägt att inkludera den, men kom fram till att den var lite för allmängiltig. Lite för tidlös, trots allt.
– Jag minns att jag redan tidigt funderade på hur svårt det är att göra såna här låtar som håller, att sånger som är väldigt tidsbundna har kort livslängd. Men det är okej, särskilt nu. Jag tror att jag är uppe i 300 låtar. Det känns som en frihet på så sätt, nu har jag gjort så mycket låtar att jag i fortsättningen kan göra vad jag vill Jag kan göra låtar som är korta och fjantiga eller bara går att använda två gånger. Har jag tur så lyckas jag göra låtar som går att använda länge.
Problem uppstår förstås om de här låtarna som faktiskt bara funkar två gånger blir de låtar som folk vill höra, som förknippas med artisten. Då blir artisten lika otidsenlig och irrelevant som låten. I Wiehes fall kommer hotet från "Stoppa matchen", en protestlåt skriven inför Davis Cup-matchen i Båstad där Sverige mötte Chile som då lydde under diktatorn Augusto Pinochet. Låten har i många sammanhang fått representera Hoola Bandoola Band, men Wiehe verkar inte vara så förtjust i den.
– Den har blivit lite halvkultig, kanske just för att den är så tydlig och lite halvpunkig. Det var mycket energi i den, gjord efter schablonen "Give Peace a Chance" eller "Power to the People". En enkel refräng och så en rad påståenden. De har ju också hållit, för att de är så tydlig.
- Jag skulle aldrig få för mig sjunga "Stoppa matchen". Vi spelade den när vi lirade med Hoola på återföreningsturnén 1996, och det var jag väldigt skeptisk till. Det blev nostalgi. Jag tyckte inte om det.
Medan "Stoppa matchen" anknöt till den samtida John Lennon så skvallrar "Gbg Gbg" om hiphopinfluenser. Harmoniskt är det renskalat, med få och rena ackord; här och i liknande låtar - främst "Det vackra" och "55" - visar Wiehe hur han tagit intryck från nya musikformer där rytmen och flödet är nästan allt. Det är musik som kanske anknyter till jazzen han växte upp med, men knappast till Olle Adolphson. Jason Diakité, alias Timbuktu, hör till favoriterna.
– Jasons sätt att göra det är inte alls renlärigt. Det svänger på ett annat sätt, och det finns en del melodiska inslag - han svänger när han sjunger. Det tycker jag är väldigt bra. Och jag tyckte att Ken var skitbra när han kom fram. Men det där är förstås inte jag. Jag menar, jag ser ut som jag ser ut, jag är i den ålder jag är. Men man kan låta sig inspireras av energin, sno lite här och lite där och gör till sitt eget.
– Det är dels själva beatet jag inspireras av, men dels också det faktum att betoningen ligger på texten; det tilltalar mig. Sen var jag uppe och försökte rappa med Martin Bentancourt en gång; det var jättesvårt, tyckte jag. Jag kunde inte alls få till det. Det låter ju väldigt lätt, man släntrar in och snackar lite, men att göra det i det tempot är skitsvårt. Så det ska jag inte alls försöka göra.

3. Elden är lös (från albumet "Elden är lös" 1979)

I Mikael Wiehes omfattande katalog står "Elden är lös" för sig själv: en svit som täckte en hel LP, hårt arrangerad musik som Wiehe på mer eller mindre jämställd fot skapade jämte en rad framstående instrumentalister - Ale Möller, Chico Lindvall och Frans Sjöström för att nämna de tre mest framträdande.
Om Hoola Bandoola i princip varit kompbandet bakom ledaren Mikael Wiehe så var Kabaréorkestern under en kort period ett jämställt kollektiv. Flera medlemmar komponerade, Ale Möller trädde till och med fram jämte Wiehe och sjöng en av låtarna.
Det icke-hierarkiska återfinns i sångtexterna, som är en samling mer eller mindre fragmentariska och mycket trosvissa stycken om hur människorna i periferin - läs: tredje världen - ska trotsa ledarna i maktens metropoler och skapa sin egen framtid. Åtskilligt av styrkan och tjuskraften kommer av hur bandet skapade en symbios mellan texten och musiken som var en form av tidig världsmusik.
Men "Elden är lös" var också Mikael Wiehes första kommersiella flopp, och med tiden blev situationen inom denna unika orkester ohållbar och smärtsam.
– Det var en oerhört bra orkester. Men det var stört omöjligt att balansera alla dessa duktiga musiker och starka viljor. Så småningom hoppade alla av, en efter en, och så blev det något annat. Men det var ju väldigt mycket på grund av dessa som musiken blivit som den blev. Fast det kostade på för alla inblandade. Det krävdes oerhört mycket disciplin. Ingen kunde spela ut ordentligt, ingen fick riktigt fritt spelrum därför att då trampade man in på de andras område på något sätt. Så det var väldigt svårt att förverkliga min idé om sviten.
Det allra mest karakteristiska i den här musiken är att man hör att detta är musiker som är vana att improvisera, att sträcka ut, men som tvingar sig själva eller varandra att hålla sig på mattan och till noterna. Det är hårt arrat.
- Det var ju det som var spänningen. Med så många duktiga musiker måste det finnas inte bara en centrifugalkraft utan också en sammanhållande kraft, och det fick bli jag. Och det var ingen kul sits.
Ale Möller känns inte som någon som ska vara i periferin. Det är inte sannolikt att han skulle trivas där.
- Nej, det tror inte jag heller. Han är en stark personlighet och har gjort mycket bra, men efter den här orkestern träffades vi inte mycket. Inte för att vi var ovänner, men liksom han gjorde sin grej. Nu har vi setts en del på senare år, och bandet han har är skitbra, men då var det svårt.
Istället för ett nytt spår
"Elden är lös" förblir en intressant parentes i Wiehes produktion, snarare än inledningen på en epok. Det blev inga fler sviter. Dels för att han inte tycker han behärskar det, dels för att han inte fick sagt det han ville få fram.
- Jag försökte studera kompositionslära då, eftersom jag inte hade verktygen för att utveckla det musikaliskt. Om man inte kan måla så hjälper det inte att stå framför en duk med en hel massa penslar, man får inte ordning på det. Så kände jag i det formatet. Och texten blev lidande. Texterna lämnade mycket utrymme för musiken, och det var ju också meningen, men det blev för abstrakt.
Vad som tydligt kommer fram är om inte annat en revolutionär trosvisshet, som kan verka naiv och som är allt annat än representativ för Wiehes låtskrivande. "Där viljan hos dom många blir till handling/Där genomgår världen en våldsam förvandling", heter det bland annat. Så där skulle han inte sjunga när 70-tal blivit 80-tal. Trosvissheten byttes snart mot ett vemod, klentroget och slokörat, som tog sig uttryck i rader som "Jag tror att sanningen segrar/Men att tro är ju bara att tro". I en låt som "Vem kan säga vad som kommer sen" sjunger han om hur man stänger fönstret mot omvärlden och går in i småborgerligheten.
- På så vis är "Elden är lös" kulmen. Jag ser det egentligen som slutet på Hoolaepoken, det kanske egentligen är samma sak. Sen dör kråkan.
– Den första svartsynta låten är "Titanic" - skeppet sjunker. Det som hade varit en rörelse föll i bitar, jag blev ensammare på det planet. Som tur var hade jag Affe som jag kunde jobba med. Jag tror det var den där politiska ensamheten mer än en personlig ensamhet som jag omedvetet uttryckte i sjunkande skepp, döende kråkor, fallande lindansare, och trollkarlar som inte kunde trolla. Det låg nära mig. Jag minns att jag betecknade mig som nederlagets besjungare. När jag blev klar med det - och det var nån gång i mitten av 90-talet - då skrev jag "En sång till modet". Jag gjorde en sorts kraftansträngning för att bryta med det svartsynta.

4. Som om ingenting har hänt (från albumet "Kråksånger" 1981)

Det blev 80-tal, ett decennium som för den politiska vänster som kommit att kallas 68-rörelsen handlade om reträtter och om besvikelser och - ibland, men bara ibland - om omprövningar. En del dogmer var huggna i sten, lojalitetsband var starkare än ståltråd.
Så när Mikael Wiehe gjorde en låt där han kritiskt betraktade stagnerade och förfelade revolutioner och inbegrep inte bara den ryska utan också den kinesiska måste det ha förvånat högern och upprört delar av vänstern. Attacken på Svensk-kinesiska Förbundet ("På väggarna hänger porträtten av Mao Tse-Tung, där dom alltid har hängt/Som om ingenting har hänt") bör väl ändå ha föranlett rätt mycket liv?
- Det minns jag inte. Det jag minns från tidigt 80-tal var att de gamla maoisterna lierade sig med högern i kampen mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan. När jag vid en konsert på en klubb i Oslo snackade om Nicaragua så satt tjugo norska maoister och sa "Afghanistan. Afghanistan". Hela konserten. Så jag blev förbannad, sa "håll flabben, vad sysslar ni med". Det där gav upphov till en artikel i deras tidning, som heter Klasskampen. De beklagade mitt klavertramp, tyckte det var förfärligt.
– Det var många som drog i mig. Men jag sa att jag kan inte stödja den afghanska motståndsrörelsen - jag är motståndare till Sovjetunionens ockupation, men det finns inget motstånd jag kan stödja. Och då blev jag åthutad av Jan Myrdal i egen hög person i DN. Vilket jag blev väldigt stolt över. De uppfattade alltså budskapet, men jag minns inte att det blev liv om just den låten.
Slutklämmen är självironisk. Efter att ha sjungit om hur utvecklingen avstannat i först Frankrike, sedan Sovjet och Kina sjunger Wiehe att "Själv sjunger jag mörkrädda sånger och sätter rimmade ramsor på pränt/Som om ingenting har hänt" - kanske en nödvändig självspäkning för att undvika att framstå som självrättfärdig.
– Ja, kanske det. Men mina låtar är fulla av sånt, små skämt. Och jag är väldigt mycket sådan när jag snackar på scen, jag tar inte mig själv så högtidligt som man kanske kan tro om man ser mig på bild. Textskrivandet skulle ju gärna vara väldigt medvetet och genomtänkt på alla sätt, men i allt konstnärligt skapande så finns ju ett stort mått av oberäknelighet, slump och tillfälligheternas spel som gör att man plötsligt kommer på nåt, "ja visst det blir bra, det tar jag".
Det finns en uppfattning om Mikael Wiehe som en dryg, självgod och präktig typ som alltid intar en förväntad vänsterståndpunkt. Rigid, omedgörlig och trist. Antagligen är Wiehe intressantast när hans låtar går emot den uppfattningen. Lyckligtvis gör de det mest hela tiden. Den som bryr sig om att lyssna hör en resonerande låtskrivare som ständigt blottar sin osäkerhet, likväl som han med det mod som krävs söker upp de oväntade perspektiven. Som plakatskrivare är han däremot inte mycket att ha.
– Det kan nog hända att det fanns en period på 70-talet då jag visste väldigt mycket om hur saker var. Åtminstone framstod jag så offentligt. Jag var också, det har jag förstått först senare - och det säger jag helt uppriktigt - en sorts ledarfigur. Jag har nog ett sätt att prata, som nog verkar väldigt … bestämt. Men den självsäkerheten har jag nog ifrågasatt i mina samtal, och inte minst har jag visat det i handling i musiken där jag hela tiden ifrågasatt min egen musik.
– Utan att förfalla till konspirationsteorier: Det finns naturligtvis en önskan hos dem som inte tycker som jag - och som såg mig och andra i den vänster som var stark som fiender - att misskreditera. Besserwisser, gaphals, protestsångare. Det finns många sätt att stämpla ut folk så att man inte riktigt hör vad de säger, utan det blir något annat. Och de tricken använder vi oss ju alla av. Det har jag säkert också gjort - man hör inte vad folk säger, och man vill inte att andra ska höra det heller.

5. Jesus älskar alla barnen (outgiven, från 1981)

En nästintill övertydlig satir över religionen - minns ni? Det var det där som var ett opium för folket - som är intressant av flera anledningar. En av dem är att Wiehes satir ligger ganska nära de högstämda och garanterat icke-ironiska sånger och slagord som de mindre konstfärdiga proggarna, och ibland WIehe själv, formulerade.
– Många olika rörelser har tron på en kommande bättre väg gemensamt, konstaterar han.
Är det en av anledningarna till att den ironiska generationen har svårt för proggen - dels det trosvissa, dels ett lite gammalmodigt sätt att uttrycka sig?
- Nej, det är för att din generation är feg och oföretagsam.
Den där bad jag nästan om. Det gäller att slipa sina formuleringar när man möter Mikael Wiehe. Han är bra på snabba bitska repliker, men är alldeles för intresserad av att utveckla sina idéer för att låta det stanna där.
- Det är klart att folk som bekänner sig till nånting är lätta mål. Jag tror att din generations skepsis till min generation är något vår generation själv vållat. Vi lovade betydligt mer än vi kunde hålla, och det gjorde att orden förlorade sin valör.
Han fortsätter briljera i sin allra bästa grej: självkritiken.
– När pendeln styrde över på 80-talet, när Reagan och Thatcher tog vid, var vi inte bara offer för ränksmideri från höger utan också offer för våra egna misstag. "Lindansaren" handlar ju om detta, om dig som ska titta på mig som ska gå på lina och som faller ner. Och då vill du inte gå på cirkus mer. Det är en sund och riktig reaktion. Sen kan jag beklaga att ni inte kunde se bortom oss. För vi var ju inte de viktiga, utan det viktiga var ju världen. Skiten fortsatte, förtrycket, tortyren, diktaturerna. Det fanns så mycket att vända sig mot.
Men detta med att vilja vara de svagas vän och fårens herde, en ledare med enkla lösningar, det är en roll som idag gärna populister på den yttersta högerkanten tar på sig. En del av språkbruket går igen.
Men Wiehe värjer sig.
- Jag är ingen anhängare av den här idén att högern och vänstern möts här bak i cirkeln. Utan att på något vis förringa misstagen den svenska vänstern begått, eller de fruktansvärda övergrepp som skett i så kallade vänstersamhällen som Sovjetunionen, så tycker jag att det har funnits en god vilja. Och det har ibland lett till resultat som varit förödande. Den goda viljan har socialismen gemensam med kristendomen. Men jag ser inte denna goda vilja i högerextremismen. Jag ser mer hat.
– Det finns likhet mellan socialismens och kommunismens längtan efter en bättre värld och deras kamp mot en förtryckande överklass och Jesus utdrivning av månglarna ur templet. Det där är inte ondska, det är berättigad vrede. Men det finns ingen berättigad vrede i att försöka hitta syndabockar i form av tutsier, judar, fattiga muslimer, folk som kommer hit för att de flyr undan krig och elände.
"Jesus älskar alla barnen" skrevs 1981, inför samma platta där Wiehe sjöng om cykelhandlaren som blivit frälst. "Det är lätt att tro på spöken när allting går igen". Det skulle kunna vara en kommentar till Dylan som då var inne i sin evangeliska period. Självaste John Lennon, som retirerat till hemmaplan i en gigantisk våning på västra Manhattan, blev så ursinnig på Dylans dualistiskt färgade kristendom i "Gotta Serve Somebody" att han bröt sin tystnad, klev in i sitt arbetsrum och skrev "Serve Yourself". Men Lennons reaktion var inte Wiehes.
- Nej, inte alls. Om det var en kommentar till nånting så var det nog till min bror som alltid sysslat med olika andliga övningar. Närmare än så, alltså.
I en annan låt från samma epok sjunger Wiehe dock om hur "Allende gav sitt liv för att ge andra liv", verkligen det evangeliska språket.
- Men det är en översättning, texten är inte min i original. Men visst är det lite Jesus där. Det har jag faktiskt inte tänkt på.

6. Gökungen (singel, 1981)

I hiten "Vem kan man lita på?" hade Mikael Wiehe inte enbart beklagat hur auktoriteten Bob Dylan flytt till landet med miljonerna, utan också kommenterat hur John och Yoko Lennon - lika förvirrade som någon annan - går i psykoterapi för att få något slags rätsida på tillvaron.
Ett decennium senare spelar han in den här låten, som bland mycket annat är en oförtäckt hyllning till Lennons primalterapeutiska album "Plastic Ono Band". Man tycker sig höra barnets ångestfyllda rop, ungefär som i Lennons "Mother", men också en variant på hur Lennon i "Well Well Well" dubblar en melodi med sin röst och sin gitarr. Jan-Erik "Fjellis" Fjellströms gitarr har samma ton som Lennons.
- Det fanns tre skivor som betydde mycket för mig. Det var Robert Brobergs "Jag letar efter mig själv", Dylans "John Wesley Harding" och den här Lennonplattan. Men den här låten skrev jag när jag hört Robert Palmer som lirade i Folkets park. Han hade gjort en låt där man lägger gitarren samtidigt som sången, det var en direkt följd av det. Men det är klart att det är Lennoninspirerat.
Musiken är rå, texten hård - direkt anklagande. Man kan tycka att mamma får mer skit och mer skuld än hon rimligen förtjänar.
- Ja, men jag är inte barn i den här låten - jag är man. Låten är egentligen inte skriven ur barnets perspektiv utan från en man till en kvinna. Men det har jag aldrig låtsats om. Den blev med rätta tolkad på annat sätt, men den var inte skriven så.
Det är ändå svårt att befria sig från tanken att det punkigt gapiga ursinnet med vilken han sjunger "Jag är ditt barn/Flytta på dig!" är ett slags fadersuppror som, i frånvaro av en far att gnälla på, riktas mot mor som råkar vara vid liv.
- Det kan hända att jag i sista versen kommit till besinning och förstått att man kunde skriva den som ett barns upprorssång, men egentligen är detta den förtvivlade mannens rop i ett parförhållande: "Gör nånting!".
Min tänkta länk från den här låten till det sena 90-talets "Jag la min mor i jorden" brister härmed. Tror jag.
– Det finns säkert en länk, även om den kanske inte handlar om mamma. De tankar som gav mammalåten kanske egentligen kom först. Förhållandet till ens mamma dikterar ens förhållande till kvinnor. Det tror jag väldigt mycket på, åtminstone när det gäller mig själv.
"Jag la min mor i jorden" är plågsamt känslostark, men inte sentimental. Det finns inget sliskigt alls i den.
- Jag tycker också det. De första tio gånger jag sjöng den kände jag att jag var svettig på ryggen, för det var så jobbigt att sjunga den. Jag tänkte: "Kan man utsätta en publik för hur man stoppar ner sin morsa, och hur det inte ville sjunka som det skulle?". Och det kunde man.

7. Basin Street Blues (från albumet "Basin Street Blues" 1988)

En självbiografisk historia, om tradjazzbandet han spelat med under uppväxten. Kanske är den nostalgisk; om inte annat är den väldigt vemodig.
- Jag skrev den 1987 tror jag. Det var tjugo år efter att jag lirat jazz, men 25 år efter att jag suttit med de här killarna och spelat. Det var nog så att jag satte mig ner och berättade historien om dem. Tror jag skrev ett helt A4-block, sen skulle jag stryka ner det till en låt. Det var nog då jag började tänka att "nu kan man börja berätta långa historier, nu har man varit med". Jag var på så vis väldigt inspirerad av Tom Waits. "Vänta lite, jag har också en historia att berätta".
Låten handlar delvis om musiken som kitt och frigörare; den värld där tjugoåringarnas drömmar formas. Och hur människor tappar kontakten med varandras verklighet när kittet försvinner.
- Vi sitter där och lirar. Och så går det ju åt pipan för alla på ett eller annat vis, till och med för mig själv som irrar omkring i ett ingenmansland.
Det liknar självömkan, en sorts känsloyttringar som Mikael Wiehe normalt sett tycks kämpa emot.
- Jag har inte tänkt på det, men det har du säkert rätt i. Mitt ideal har i många år varit antingen Hemingway eller Dylan eller Norman Mailer. De tuffa killarna, stiff upper lip. Dylan sjöng med samma röst om det var kärlek eller politik. Hemingway var ju oerhört känslomässig, fast dolt på något vis. Jag tror att jag lämnat det. Jag kan nog tillåta mig att vara ganska sentimental numera. I "Måndåren" har jag hjärnan full av hundar och katter, och det är en bild som tar bort sentimentaliteten. Numera? Numera vet jag inte vad som är idealet.

8. 55 (från albumet "Kärlek & politik" 2004)

En självbiografisk låt om medelålderskris, om ett äktenskap där man upphört att se varandra. Den fick drag av dokusåpa, om inte förr så när tidningarna började skriva om hur Mikael Wiehes fru lämnat honom och när vi som brukar bevista hans konserter på hemmaplan noterade att han inför extranumret inte fick någon blomsterkvast från hustrun längre. Låtar som denna och låten "Tango" hade kunnat uppfattas som fiktion, men inte nu längre.
- Nästan alla mina låtar är självbiografiska. Väldigt få låtar - "Aliosman Hristov" och några till - har inget med mig att göra alls, men väldigt många har det. Även "Keops pyramid", på ett eller annat vis. Men visst, den här är nästan privat. Jag går ut här, över denna gräsmatta, förbi den där fotbollsplanen, förbi teatern, centralstationen, triangeln, gubbarna som gapar.
Är man hemmastadd i Malmö kan man följa låten som en snitslad bana. Hela livet, de 55 första åren, passerar revy under denna promenad och denna låt. Den har ett flöde av ord, i raskt promenadtempo, rytmiskt och utan störande melodiösa utsmyckningar. Musiken tycks imitera skeendet i låten, med ett flöde som man inbillar sig fanns i själva skapandet.
- Ja. Texten kom faktiskt som ett flöde när jag väl kommit hem. Det var en sån text som jag bara skrev, och så rytmiserade jag lite och så blev det som det blev.
- Jag kan inte avgöra om den är för privat. Det kan jag inte avgöra när det gäller tangon heller, men jag tycker tangon är en riktigt bra låt. Oavsett hur privata de är så hoppas jag att det går att hämta något ur dem. Precis som hos Lennon som var en av de första som gjorde väldigt privata låtar offentligt. Naturligtvis är det också så att han lärt mig att skriva privata låtar.
För egen del får jag säga att låten "Tango" tappade en del värde, mystik om inte annat, när jag insåg att det inte bara var påhittat. Den berättar saker som jag egentligen inte vill veta om privatpersonen Mikael Wiehe, som jag inte har med att göra. Hade Lennon gjort det hade det inte spelat så stor roll, för jag riskerar inte att träffa honom på Konsthallen eller hans fru på cykelbanan. Artister som är privata vill jag studera på avstånd, utan att riskera möta hans blick.
Jag tror dessutom att det är intressantare med en man som sitter i sitt hörn och inbillar sig att nånting händer som han har anledning att vara svartsjuk på - ett drama inne i hans huvud - än när det faktiskt händer, när det inte är inbillning. För att det är lite banalt att det händer.
- Ja. Jag förstår precis. Men med den reservationen att man aldrig själv kan avgöra riktigt, inte bedöma det man själv gjort, så tycker jag att det är en av mina bästa låtar och jag spelar den varje kväll.
"55" är en låt om att bli sedd eller ignorerad, en låt om svartsjuka och hjärnspöken, om självupptagenhet och självutplåning. Mannen i låten promenerar mot tågstationen, frestas av tanken att lösa enkel biljett till Någon Annanstans, men vandrar slokörad hemåt - för att hemma i lägenheten inse att hustrun inte ens märkt att han varit borta.
- Det där inte bara handlar om mig, utan jag inbillar mig att det handlar om en man vemsomhelst som är i övre medelåldern och bestämmer sig för att "jag ska bryta upp". Och så gör han inte det. "Ah, det blir för jobbigt ändå".
Jag ska ta min lost weekend, men jag pallar inte.
- Precis.
Och det bittra är att när du kommer tillbaka så har hon inte märkt att du varit borta.
- Hela den oerhörda kamp som jag fört, den bara sviiiisch. Där finns ju en viss ironi och en väldig självironi.
Allt jag gör och tänker är så oerhört viktigt, men min omgivning märker ingenting.
- Här har jag minsann genomlidit ett drama, men no one fucking cares.
Jag gillar också bilden, visionen, med den torrlagda fontänen med gubbar som gapar. Har man hittat den snitslade banan fattar man att fontänen står på Triangeln, men jag tror att man faktiskt behöver kunna se fontänen framför sig för att bilden ska fungera.
- Nej nej nej, allting är ju så. Var och en hämtar väl nåt. Alla våra favoriter har också detaljer i sina låtar som vi inte fullt ut greppar, men det gör inte något alls. Låtarna blir ju ofta sämre av att man vet för mycket om deras tillkomst. Så på det sättet har du rätt.

9. Rosie (från samlingsplattan "The Moccers", utgiven 2004, inspelad 1968)

En av ett fåtal låtar som Wiehe skrev åt popbandet The Moccers, där han var en av tre medlemmar. Hans bror Thomas var den andra, Håkan Ripa den tredje. Det låter ungefär som om 1967 års Bee Gees tolkar Paul Simon; det drar lite åt det psykedeliska men det är en väluppfostrad psykdelia - låter som någon som läst om LSD men aldrig tagit det.
The Moccers var en popgrupp, varken mer eller mindre. Textmässigt var det fullt fungerande popnonsens, men inget som river några murar eller ens rispar i tapeterna.
Så där kunde det rent teoretiskt ha fortsatt. Det gjorde det inte.
– Min bror drog åt ett annat håll, Håkan Ripa, som skrivit ett par av de bästa låtarna, skrev aldrig fler. Han skrev fem låtar i sitt liv. Sen gick ju allting ganska fort. 66 hade jag lirat sax, 68 lirade jag plötsligt detta, 70 började vi med Hoola Bandoola.
Med tradjazzbandet låg Mikael fyrtio år efter sin tid, här låg han kanske bara två år efter. Inte mycket, men mer än nog.
- Tradjazz var vad läroverksungdomar lyssnade till. Det var skolungdomsmusik på den tiden. Detta var som att komma ifatt sin tid. Jag tror det var tiden som trängde sig på. Moccers musikaliskt var ett försök att spela egna låtar i den tidens anda. Och så blir det lite snällare än förebilderna.
Även efter att han bildat Hoola Bandoola Band hade han ett ben kvar i pastichpopen. Bandet spelade in en engelskspråkig platta - några låtar är utgivna - samma vecka som de gjorde sitt debutalbum. Samma killar, samma blad i almanackan, ändå en ocean där emellan.
- Man hör hur mycket influenser där är från The Band och Beatles i de engelska låtarna, och det är kul att höra. Men på den första svenska plattan hör man hur det blir något eget. Så vi kunde inte ha fortsatt som en popgrupp som sjöng konstiga låtar som handlade mer om ordens klangfärg än om innehåll.

10. En fattig stackare (I am a lonesome hobo) (från samlingsalbumet "Bra dagar" 2007.

En Dylantolkning, texten skriven på Totta Näslunds uppdrag för det som blev hans sista album. Den kom aldrig med, vilket är synd - den hör till Wiehes bästa. Istället fick den en plats på albumet "Bra dagar" där Tottas musikerkompisar efter hans död samlades för en hyllning.
- Den här har jag försökt översätta sen den kom, jag har hållit på med den låten i 30 år. Den blev bra till slut, jag blev lite galen. Och jag gillar ju det.
Att Mikael Wiehe och andra översätter Bob Dylan har man vant sig vid. Vi har glömt ställa frågan "varför?". För att få folk att begripa texterna, eller för att introducera låtarna, eller för att ge en tolkning av något som betyder mycket för den som tolkar?
- Jag översatte Bob Dylan 1984 för plattan "De ensligas allé", med en Absicht. För att min generation som kunde sin Bob Dylan skulle lyssna på den syntmusik som jag gjorde då. Och för att den unga generationen som gjorde syntmusik, trodde jag i alla fall, skulle få sig lite Dylan till livs. Och så för att jag hade gjort ett par översättningar och plötsligt upptäckte att jag översatt hela "Desolation Row" utan att anstränga mig nämnvärt. Då gjorde jag ett par till. Då fanns det en avsikt.
– Att översätta är ibland ett sätt att få igång hjärnan. Det är lite Ruriks kub att översätta, man ska få saker på plats. Därför har jag översatt, men också för att de sade nånting som jag ville säga.
Tottaplattan ville han egentligen inte göra; han drog sig för uppdraget, men gjorde det till slut i alla fall. Och han tyckte det var så roligt att han av bara farten fortsatt. Men nu lockas han mer av Leonard Cohen, att översätta hans låtar - för att texterna är bra, och för att det är roligt. Och kreativt. Att översätta poesi är inget språktekniskt uppdrag.
Även om man översätter varenda rad poetiskt riktigt och det rimmar så måste den på ett annat språk ha ett eget liv, sina egna korsreferenser och associationer. När man översatt allting rätt och duktigt och fint och bra, så får man glömma originaltexten, skita i den och fråga sig: men vad säger denna text? Och då kommer den att säga nånting som aldrig blir exakt vad originaltexten säger. Och det kan ju möjligen vara lite kul. Jag kan inte skriva Cohens texter bättre än vad Cohen kan, men jag kan skriva nånting som är kul för mig att skriva och som är kul för dem som kan sin Cohen. Ja men så här kan man göra!

Håkan Engström, 2008 - Ica Bokförlag