Poppamparna 1: Tommy Rander

Poppamparna 1: Tommy Rander

Från defensiv till offensiv – det är programförklaringen från en av dom svenska musikrörelserävarna. Tommy Rander. Han är förste man i vår nya serie ”Pop-pamparna”, där folk som jobbat bakom scen inom svenska rocken, presenteras. Tommy Rander har varit musiker, journalist, radiopresentatör och skivbolagsdirektör. Björn Afzelius och Tottas Bluesband är ett par av dom artister han jobbar med just nu.

”Amerikanerna är ändå ganska justa, i varje fall i jämförelse med den kommuniststyrda världen. Jänkarna hjälper folk med pengar – att dom sen vill ha utdelning på slantarna är väl bara naturligt. Tänk på vad dom gjort både för Tyskland och Japan!
Vi tycker att det var bättre att släppa atombomben i Hiroshima än att invadera Japan, som först var planerat. Det skulle ha kostat många fler människoliv och tagit mycket längre tid.”
Så tyckte Tommy Rander 1966, när han som medlem i popgruppen Shakers uttalade sig i Idolnytt.
Vänta en stund så får du höra vad Rander tycker idag. Men först några ord från andra om honom:

”Han är jävligt duktig och kunnig, en enorm kraft. Men han utnyttjar sina kunskaper lite snett. Det är för mycket härska och söndra, han kunde göra mer. Utan honom skulle det inte funnits något starkt skivbolag i Göteborg.
Sen tycker jag att han uttalar sig lite ogrundat och inte alltid så vettigt. Det är konstigt med alla påhopp i skrift, när man träffar honom ger han ett så juste intryck. Men jag känner inte att det finns någon motsättning mellan oss.
I natt drömde jag förresten att han och jag skulle ta oss över Göta Älv tillsammans eftersom bron till Hisingen var trasig. Tommy Rander och jag skulle ro tillsammans... det måste ligga någon symbolik i det.” (Kai Martin, musiker)

”Om Tommy Rander? Nej, det går inte. Hade han varit död hade man kanske kunnat få ihop en runa... han är arbetsam, det är allt.” (Ulf Dageby, musiker)

”Ja, Herregud... han snackar för mycket.” (Jonas Sjöström, MNW)

”Nää... jag kan inte tycka något om Tommy Rander, han är så tråkig. Det finns inget särskilt att säga. Han är lika tråkig som skivorna han gör.” (Lennart Persson, Feber-journalist)

Tommy Rander är en kontroversiell person i svenskt rockliv. Idag är han ”skivbolagsdirektör” på Transmission i Göteborg, som ger ut Tottas Blues band, Ulf Dageby, Björn Afzelius, Peter Ericsson, Danielsson-Pekkanini, Svartvitt, Attentat, Karin Green m.fl.
Tidigare har han varit musiker, journalist och radiopratare. Tommy Rander började spela 1958 som 12-åring, orkestergitarrist i dansbandet Kent Skoogs. Ur ett poppigare band, som spelade Shadows-influerad musik, uppstod 1962 Shakers med Rander som sångare.
Från 1964 spelade han på heltid i Shakers, som hade en del Tio-i Topp-framgångar och även turnerade utomlands. I slutet av 1969 la Shakers av, då hade Tommy Rander börjat fundera på det här med att ”härma en engelsman som härmar en neger”. Engelsmannen var Mick Jagger – Randers fascination för Rolling Stones har dock hållit i sig.
En bok av beteendeforskaren Konrad Lorentz, ”Aggression”, om djurs skyddsbeteckningar och paralleller med uniformer fick Rander att börja fundera på militär, nationalism och värnplikt. Detta plus Vietnamkriget fick honom att ändra sin tidigare pro-amerikanska världsbild.
Han slutade spela och började arbeta i Göteborgs hamn tillsammans med sin far, en tillvaro som bekräftade hans politiska förflyttning åt vänster. Via Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation träffade han journalisten Håkan Sandblad och kom på det sättet med i den nystartade ungdomsredaktionen vid radion i Göteborg. Ungefär samtidigt började han skriva om rockmusik i Göteborgstidningen, GT. När GT köptes upp av Göteborgs-Postens Lars Hjörne gick Rander vidare till Aftonbladet, där han fortsatte arbeta tills heltidsjobbet började på Nacksving.
Tommy Rander var också med att starta musikrörelsens tidning Musikens Makt 1973, och var av och till inblandad i den fram till nedläggningen 1980.
Han har också haft radioprogrammet Rundgång, där han presenterat musik plus ”egna åsikter”.
Det programmet kritiserades ibland för att Rander spelade ”egna” skivor från Nacksving och Transmission. Tillsammans med Håkan Sandblad gjorde han radioserien Rockens Roll som sedan blev en bok. I höst sänds en uppdaterad version av serien i radio, Tommy Rander håller just nu på att sammanställa dom nya programmen.
Han är lätt att reta sig på – och han är lätt att tycka om av ungefär samma skäl. Tommy Rander retar många i musik-Sverige med sina bestämda åsikter om allt och alla. Samtidigt har han drivit en konsekvent linje – åtminstone sedan han övergav sina åsikter från Shakerstiden om USA som det bästa av länder.
Färgstark, personlig, rolig, elak – en person att studsa sina åsikter emot. Därför har jag skrivit ut den här intervjun om Tommy Randers åsikter om olika saker, istället för en traditionell fråga/svar-artikel.

TILL KAMP!

Vi i Transmission ska bekämpa grammofonindustrin genom att göra ett bättre jobb än vad den gör. Vi har fört en defensiv fajt sedan 1975, inriktat oss på att stabiliseras ekonomiskt m.m. Under samma period tycker jag att den svenska grammofonindustrin har tappat koncepterna. Det enda som dykt upp på den fronten med en klar idé är Stranded. Men det har ju Polar förstört genom att köpa upp det och dra brallorna av Klas Lunding. Han hade åtminstone en idé. Fast ingen bra idé.
Sonet gjorde en våldsam satsning med alla Secret Service pengarna. Av det blev platt intet.
Dels är bolagen svaga på att hitta artister som är begåvade. Dels är dom svaga på att producera dom artister som trots allt hittas, och att bygga upp något på lång sikt.
Jag tror att våra bolag MNW, Transmission, Amalthea m.fl., om dom orkar och överlever, på sikt kommer att ta hand om den nationella produktionen. Medan dom stora grammofonbolagen blir marknadsförare för det som redan är tillverkat i England och USA. Sälja Michael Jackson kan vem som helst göra. Men bygga upp svenska artister – det klarar ytterst få.
För vår del är det frågan om att övergå från defensiv till offensiv fajt.
Vi tänker helt enkelt försöka ta dom artister vi vill ha som finns på den kommersiella sidan. Inte ta dom som pjäser, utan prata med dom, prata om musik, om hur skivbolagen fungerar. Vad vi kan och inte kan.
Ur dom stora multinationella bolagens synpunkt är det ganska likgiltigt att hålla på med svensk produktion. Det första som hände när Metronome blev Warner Brothers var att studion såldes. Ska man minska på den svenska produktionen behövs ingen studio... Det finns många tecken i skyn.

LIVETS JAKT

Om man tänker sig en musik som är den absoluta essensen av hjärta och hjärna, oerhört häftig fysisk, oerhört häftig i sitt uttryck och i vad den säger – så kan du ovanpå det lägga artistmagi och starka texter.
Då har du hittat ackordet som skakar världen.
Det finns nästan ingen artist som gör allt det. Men det är livets mening om man jobbar som jag gör: Att leta efter det. Nånstans i huvudet har man en bild av hur idealgrejen ser ut. Och allt som påminner om den är värt att jobba för. Och allt som inte vill dit tycker jag är förkastligt.

TRANSMISSIONS MÅL

Det yttersta målet med vår skivutgivning är att påverka så många som möjligt. Till att tänka som vi. Helt klart. Politiskt, eller musikaliskt.
Men musiken hos oss är inte en langare av politiska meddelanden. Om man inte har ett musikaliskt uttryck så kvittar det vad man säger, för ingen kommer att lyssna ändå. Du kan inte köra ner politiska budskap i halsen på folk.
Ett delmål är att riva ner så mycket som möjligt av grammofonindustrin så som den traditionellt ser ut. Grammofonbolag, turnébolag, förlag, allt vad du har... Dom stora bolagen är i princip i vägen idag.

TC MATIC OCH EMI

TC Matic fanns på ett litet bolag i Belgien, Parsley Records. Bolaget är ganska duktigt lokalt och jobbar upp bandet som börjar nå utanför hemlandet. Vi i Transmission skriver ett kontrakt med Parsley för dom nordiska länderna och får rätt att hantera deras skivor under tre år.
Nu är det så att Parsley fumlar, med leveranser och annat. TC Matic får spader och bestämmer sig för att gå till ett annat bolag på hemmaplan, dom väljer EMI i Belgien. Nu visar det sig att i kontraktet för Beneluxländerna finns en ”internationell option” för alla EMI-kontor i världen. Dom ska ha första rätten till TC Matics skivor om dom vill.
Eftersom vi har gjort ett bra förarbete för TC Matic i Norden går vi till svenska EMI med vårt avtal och säger: så här står det, var så god och se. Och säger att vi är jävligt intresserade av att jobba vidare med bandet. Vi kommer överens med någon på lägre nivå om det och att vi kan betala en summa per såld skiva till EMI. Det ska bara bekräftas av en högre man...
Men där blir det stopp. EMI Sverige väljer att ge ut skivan själva, men utan att satsa nånting. När jag berättar att vi har kontrakt svarar han ”stäm bandet”.
För TC Matic betyder det här att dom hamnat på EMI Sverige som inte vill satsa pengar på marknadsföring och turnéer. Och tappat oss som var beredda att jobba för bandet. Vi skickade till och med ett förslag till licensavtal till EMI i Bryssel. Som sa att det var det bästa avtal dom sett på den nivån. (Det kan vi erbjuda dom eftersom vi jobbar med få grejor). Men dom var förbjudna enligt koncernreglerna.
Det är förödande för massor av bra artister i Europa som folk aldrig får höra. Dom stora bolagen är byggda enbart för att leverera engelska och amerikanska hits. Publiken missar massor av bra musik.
Sådana bolag måste bekämpas och rivas ner.

EMI:s kommentar: Det var TC Matics förre manager som skrev treårskontrakt för Skandinavien – utan att bandet visste något. EMI Sverige har visst satsat på TC Matic. Dom har turnéstöd från EMI när dom spelar här, dessutom lyckades vi ordna så att dom fick spela i både radio och TV.

SVENSKA SCENEN

Live-marknaden i Sverige är ett speciellt kapitel. I Danmark går folk ut på lokal, dricker öl och lyssnar på musik. Man kan sätta upp ett okänt band på dom ställena, det finns en trogen publik. Det går inte i Sverige för på 99 procent av ställena kommer folk bara om det finns ett band som dom känner till.
Jag är 37 bast och jag blir rasande över att bli behandlad som en idiot av de svenska länsstyrelserna bara för att jag råkar gilla rock och inte svensktoppsmusik. För gillar jag den så får jag supa mig kanonfull. Men gillar jag rock och vill ha en folköl är jag snudd på kriminell.
Vad vi ska sträva efter, vi som sysslar med rockmusik i Sverige, det är att ta över danskrogarna.
Danskrogen är – i motsats till konserthusen byggd för vår musik. Fysisk rörelse, mat, man kan släcka törsten – en trevlig miljö. Jag tror inte folk i 25-årsåldern har lust att gå och ställa sig i svarta hål där det knappt finns så mycket som ett bord eller stol.

ROCK KAN BLI JAZZ

Rockmusiken är inne på en farlig väg, nästan åt jazz-hållet. Det blir ett litet ingrott sällskap, sent på nätterna i dom centrala storstadskärnorna, som går ut och tittar på rock. Och det sitter en enorm publik hemma som kommer ut när Springsteen kommer, eller när Lundell eller Affe ger ut plattor. Dom har inte nånstans att gå.
Rocken får inte göra sig av med sin karaktär av masskultur. Då blir det statsstöd och in på museerna – som jazzen.

NYA GÖTEBORGS-BAND

I Göteborg finns en enda kraft för dom nya banden att vända sig emot – det är Transmission. Dom kan inte gå mot EMI, Sonet eller Metronome för dom finns inte där. Vill dom markera revir – som dom flesta nya generationer vill göra – blir det mot oss.
Dom tycker att vi ska ta ansvar för det som finns i stan. Men vi kan inte ta ansvar för allt i Göteborg. Det står massvis med hårdrockband i förorterna och spelar och dom klagar aldrig på oss för dom vet att vi gör en annan grej. Så finns det dom här IS 9 och Kvack Fu och allt vad dom heter. Dom finns inga skäl att spela in – det är bara kopior på Simple Minds. Dom har minaret-sångare och mycket pukor. Inga melodier utom dom som grundackorden transporterar. Ingen egen identitet, och det är ingen mening med att ge ut svenska kopior på det viset.
Ett band måste ha egen identitet oavsett vilken stil dom spelar, för att vi ska vilja spela in det.

ROLLING STONES

Stones är ett dilemma för mig, konflikten mellan hjärta och hjärna. Jag älskar bandet när dom har en bra kväll och verkligen får jobba. För då är dom formidabla på konsten att spela rock’n’roll. Till den konsten hör lust, och ofta har dom inte det.
Mitt dilemma består i att jag tycker inte att dom står för nånting över huvudtaget, men dom har gjort det. Stones i slutet på 60-talet är det band, tillsammans med Dylan, som har bäst hand på tidens puls.
För mig är det en jävla kick att höra ’Under cover’ t.ex. för där finns ett par låtar som bryr sig om något utanför deras egen lilla värld. Men i det stora hela tycker jag dom levererar skräp, fast dom gör det så inihelvete bra.

STÅ PÅ SCEN MED AVSIKT!

Varje artist som går upp på scen har lust att ”tala med” publiken. Det är själva grejen, vad det börjar med. Många fortsätter så, men många blir till slut istället dåliga kabaret-artister eller gamla cirkus-elefanter, kliver upp och utför sina nummer. Dom har slutat att bry sig om att nån står och lyssnar, dom skiter i att ”snacka med” publiken.
Dom artister som jag betraktar som seriösa går på scenen med avsikt.
Py Bäckman, t.ex. Det finns en samstämmighet mellan hur hon ser ut, hur hon rör sig, vad hon sjunger om, hur låtarna är. Som är jävligt bra! Det gör att Py Bäckman är trovärdig.
Medan Carola, det är som att se skäggiga damen. En sommar. Det är en jävla sensation som alla måste titta på bara för att alla tittar på det. Det håller i allmänhet inte, för det finns ingen grund i det.
Björn Afzelius är en symbol för nånting. Py Bäckman är en symbol. Det är dom som blir intressanta. Att en person ”stämmer”, det måste folk instinktivt känna är sant.

PROFFS BEHÖVS

En proffsig musiker kan spela sitt instrument. Han vet vad han gör. En proffsig musiker som vill klara sig ganska bra bör ha ett mål. En avsikt när han går upp på scen. Vad håller jag på med och vad kan jag göra med det här? Afzelius är ett proffs. Wiehe är ett proffs. Tottas Bluesband är proffs. Ett proffsigt skivbolag betalar musikerna bra, för utan dom är bolaget platt intet. Det klarar av att få fram skivorna i tid, klarar av att meddela omvärlden att plattorna finns, klarar av att få ut dom till skivaffärerna.
Affes platta ”Innan tystnaden...” har plockat in ett netto på en miljon. Det är självklart att han har all rätt i världen att vara med och besluta om vad som händer med dom pengarna. På samma sätt borde Lundell ha all rätt att bestämma vart pengarna för hans försäljning går. Men försök det på EMI! Affe, som säljer ganska mycket skivor, kan exempelvis välja att stötta band som kanske inte alls säljer lika mycket. Det är så vi jobbar.
Om fler jobbade på det viset skulle musikerna ha mycket mer att säga till om. Det vore bra för publiken.

PUBLIKEN HAR RÄTT

Dom bra plattorna säljer också mycket. Publiken har rätt. Jag tycker sällan, om man tittar på våra egna plattor, att det är orättvist att en viss LP inte har sålt bra. Dom plattor man själv fortsätter att spela hemma, det är också dom som folk i allmänhet gillar.
Problemet är bara att nå folk, i synnerhet med nya grejor. Skivköparna har just nu inte råd att ta nån chans, alltså håller dom sig till kända märken. Folk har fått det sämre ställt.

SKIVPRISERNA

CBS är alltid först med att höja skivpriserna i Sverige. Varför det? Jo, dom köper skivor av sitt dotterbolag i Holland för dollar. Således flyttar företagets vinster från Sverige till Holland, som har Europas lägsta företagarbeskattning. Om nu vi devalverar eller dollarkursen går upp hamnar CBS i Sverige i taskigt läge om dom inte ska minska den holländska vinsten. Följaktligen utgår order på prishöjningar.
Dom stora bolagen trycker på för att höja skivpriserna i Sverige, som är lägst i Europa.
Vi förhandlade med SAM-bolagen och Bert Karlsson och Marianne om att inleda en svensk prisklass, 10-12 kronor under dom multinationella för kunden. Men han backade ur. På sikt kan vi komma med en priskonkurrens som multisarna har svårt att stå emot. Dom ska betala till sina moderbolag och så, kaviar och champagne...

GÖTEBORG

Göteborg har alltid haft ett jävligt rabiat kommunistiskt parti. Borgerligheten är väldigt vulgär i Göteborg, nyrika och donerar pengar och har sig. Det är en operettstad när det gäller borgerligheten, och staden har mer utpräglade sociala mönster som har lett till att vänstern är mer radikaliserad än i Malmö eller Stockholm. Motsättningarna är hårdare.
Musiken har alltid också varit hårdare. Kritikern Ingemar Glanzelius, som följt musiken i stan sen kriget, säger att det alltid varit ett hårdare beat, rakare linjer, mera ”blås”. Det kan också delvis bero på att det inte finns någon skivindustri, inga som köper upp musiker och sätter dom i studios där dom blir avslipade efter hand.
Skånemusiken har alltid haft en melodisk tradition, med vissa undantag som Nameloosers. Stockholm är mer pop. Ebba Grön var t.ex. inte typiska för Stockholm, lika lite som T-bones var det på 60-talet.

MUSIKEN PÅVERKAR

Om jag satt och gjorde marxistiska strategier och planerade politisk kamp skulle jag speciellt intressera mig för musiken. Många säger att ”en låt kan ju inte ändra nånting” och det kan inte en enskild låt. Men massan låtar kan säga att det finns en möjlighet till något annat. Eller så bekräftar dom att allt är bra som det är.
Därför var Svensktoppen en jävla trygghetsfaktor. Klockan elva varje söndag meddelades att ”allt är som det alltid har varit”, fast i en annan form. Det är klart att folk blir upprörda när dom tar bort det. Det var en vecko-bekräftelse på att tillståndet inte förändrats.

SPEEDWAY ÄR ROCK

Speedway är drama, ungefär som en stor konsert. Det är en individuell sport; det ska vara mörkt, banan ska vara belyst ingenting annat – det ska smälla när dom går i mål som på Ullevi. Det ska vara en kort och bred bana som möjliggör omkörningar. Och det ska gälla något viktigt.
Då är speedway fräckt.
En oerhört dramatisk sport som innehåller många moment, starten är ett. Det är en tekniksport, alla är någotsånär lika utrustade maskinellt... det finns inga dundersoppor, man kan inte dopa maskinen. Och det är en sport som bygger på samverkan mellan människa och maskin. Jag gillar den sporten. Det låter mycket, det luktar, det blänker...
Vulgärt och spännande. Precis som rock.

MYTER UNDER MUSIKRÖRELSEN

Det fanns många myter under musikrörelsens tid. En myt var/är att man minskar distansen mellan scen och salong genom att inte framträda, d.v.s. man står där blygt och vill inte spela stjärna. Men man spelar stjärna genom att uppvisa ett påtagligt publikförakt, som många band gör. Men det är inte publikförakt att inta en scen som Springsteen gör och låta hjärtat vara med. Man måste inse att man faktiskt står på en scen och att folk faktiskt har betalat för entré och kommit för att man ska stå där och leverera allt vad man orkar.
En annan myt är att det inte skulle finnas olika begåvade människor musikaliskt. Vilket det gör, absolut.
En tredje att det inte finns konstnärstemperament.
Det gör det.
Jag tror att det är så att folk som sysslar med musik eller att måla eller dikta eller vad dom nu gör; dom som gör det ärligt gör det till vilket pris som helst. Är beredda att gå igenom vad som helst för att få göra det. Det är inte alla människor som är så funtade.
Därför hatar jag musiker och konstnärer som fejkar.

ROCK ÄR FOLKMUSIK

Rockmusiken har det jag kallar folkmusikkaraktär. Det hänger till syvende og sidst på utövaren, hur bl.a. det blir. Du kan ta ”He’ll Have to Go” med Jim Reeves, som är pinsam att höra på, medan ”He’ll Have to Go” med Ry Cooder är fullkomligt trovärdig. Spelarens förmåga att göra materialet trovärdigt är viktigt för den musikaliska ramen är ganska trång. Det är ett folkmusikdrag.
Men det saknar betydelse när vi pratar om popmusik. Där dominerar låtarna, ”sound” och produktionen. Det är en tillverkad grej.

DET FINNS INGEN HÖGERVÅG

Det finns ingen högervåg idag, ingen egentlig. Det som syns på kultursidorna, bland ”intelligentian” och kulturarbetarna, kan verka så och möjligen inom borgerligheten.
Men den verkliga vänstern skymtar där företag lägger ner och som, istället för att stå och beklaga sig, kritiserar ledningen för att den gjort felaktiga investeringar, inte skött sitt jobb o.s.v. Det finns en sådan intressant tendens som numera formar sig ekonomiskt t ex inom LP som visar en mycket viktigare vänster än den gamla som syntes i innekotterierna.
Vpk har starkare röstsiffror idag än 1968.
Högerns argument är så ointelligenta, oerhört billiga. Om Carl Bildt är det intellektuella esset i moderaterna är det illa ställt.
Jag tror att det är så att dom bästa krafterna inom borgerligheten går till näringslivet. Kvar i dom borgerliga partierna blir skrotet. Men på den socialdemokratiska sidan går dom bästa till partiet och facket.

STÖTTA SKIVAFFÄRER

Jag tycker att alla ställen som säljer grammofonskivor ska ha lyssningsmöjligheter för kunderna. Man borde inte få sälja plattor annars. Det borde fan i mig vara lag på det. Dessutom skulle fullsortimentsaffärerna stöttas, dom som tar ansvaret för att ha stora och breda lager.

BEROENDE AV PUBLIKEN

Det är bra att vara beroende av sin publik. Det ligger en jävla fara i att subventioneras. Det blir som ABF när det är sämst... man utför en serie kulturprogram. Det kom ingen publik, men man hade i alla fall programmen...

OCH TILL SLUT

Jag har aldrig varit blyg. Jag har en morsa som alltid backat upp mig. I skolan, när jag fick sänkt ordningsbetyg t.ex. Hon har alltid tagit mitt parti. Så på det viset... ja, jag kan alltså bara inte hålla tyst.

Jens Peterson, Schlager nr 8, 2 maj 1984