Det som han då hade passerat 6-7 år innan.

Just det. Men där nånstans började väl min utveckling få en profil, politiskt och musikaliskt, just runt -70.

Redan er första platta är ju ganska politisk.

Ja. Och det var ytterligare ett moment i det där som hade betydelse, nämligen detta: varför uttrycka sig på ett främmande språk? Det var inget klart politiskt ställningstagande mot det amerikanska språket eller kulturimperialismen. Det var snarare detta: det skulle vara jävligt roligt att uttrycka sig på svenska, helt enkelt. Pugh hade kommit -70 med sin platta. Då bestämde jag mig för att börja skriva på svenska, och det kändes jävligt konstigt i början.

Herkules (sångtext)
(Vem kan man lita på 1973)

Björn (Affe, Afzelius) har ju gått utanför Hoola och gjort en egen platta Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak? Eller upplever du det som att det är du som är Hoola?

Jag har kanske upplevt det rätt mycket tidigare. Men nu upplever jag att Hoola det är vi. Hoola låter på ett speciellt sätt, och Hoola är inte bara musik. Eller text. Hoola är ett sätt att fungera. Som grupp, vilka ställen vi spelar på, olika politiska ställningstagande o.s.v. Hoola har mer och mer blivit vi.

Och inom det begreppet ryms dina ambitioner?

Det är alltså lite känsligt att snacka om därför - Hoola ska upplösas. Vi kommer att köra den här pjäsen Kaninerna på Navarone med Tidningsteatern, därför att vi tycker det är döroligt. Men vi kommer inte att fungera som grupp längre, därför att Povel måste lägga av på grund av familjeskäl - och Muffe. Vi turnerar för mycket för att dom ska kunna vara med längre. Det, plus att vi kanske tycker att vi inte kommer längre tillsammans inom begreppet Hoola.

Vill du sätta igång med helt nytt material, textmässigt och musikaliskt?

Jag är jävligt kluven. På ett sätt tycker jag att den grejen vi gjorde när vi började, den var ny och fräsch. Nu finns det en jävla massa grupper som gör liknande saker – d.v.s. själva grejen är inte ny längre. Och det är givetvis jävligt bra att det finns en jävla massa grupper som gör detta. Men jag är kluven: det är alltså jävligt bekvämt att fortsätta med Hoola, det är känt, man tjänar pengar, man har en prestige o.s.v. Å andra sidan känns det som om jag skulle vilja göra nåt helt annat. Jag har känt varje gång jag har upphört med ett band att det har gett upphov till en viss form av apati först - och sen har det känts som en jävla stimulans att man har varit fullständigt fri. Att kunna tänka i banor som inte begränsas av vad den och den kan göra eller vad som passar dom och dom instrumentkombinationerna etc. Men jag tror alltså inte att jag kommer att kunna skriva så hemskt annorlunda texter. Jag gillar den typ av texter som jag skriver. Jag har inte känt att det har varit en kompromiss. Jag har känt att jag har skrivit vad jag har velat skriva.

Du har aldrig känt att du har behövt pressa in texten i Hoolas form?

Nä, jag tycker tvärtom att formen har varit en stimulans. Men nu har jag alltså lärt mig lira den typ av pop som vi har sysslat med. Nu skulle jag vilja göra ytterligare en syntes.

Det finns ingen utmaning kvar i det längre.

Nä just det. Det var ingen utmaning utåt när vi gjorde det, men det var en personlig utmaning. Nu tycker jag att jag har lärt mig behärska det, behärska klangfärgerna. Nu skulle jag vilja göra en syntes där jag använder vissa popelement och vissa klassiska element. Jag har en jävla lust att göra not slags VERK. 20 minuter långa låtar, lite mer story-aktigt.

Du har ingen nyfikenhet på den elektroniska musiken?

Nä, inte ett dugg. Delvis därför att jag inte känner nån som sysslar med det. Jag har aldrig fått några influenser, några kickar av det. Det är en grej som vi har missat lite grann med Hoola -vi har inte haft utrymme för dom här rena experimenten. Det har väl varit den där känslan av att vi är en grupp, som ska göra det vi kan göra. Vi ska inte lura folk genom att göra nånting som vi inte behärskar. Plus givetvis ambitionen att göra låtar som folk själva kan lira.

Det måste ju nånstans, medvetet och omedvetet, begränsa utrymmet för experiment, både i texten och musiken.

Jag vill fortfarande göra sån musik som vi har gjort, men jag skulle vilja göra bägge grejerna. Jag skulle vilja göra en platta med en låt på varje sida. I första hand. Och sen kanske göra en platta med världens ös på och en massa låtar. Och sen kanske en platta med en akustisk gitarr och en blockflöjt. Jag skulle vilja känna mig fri att prova lite olika grejer. Det känns hemskt otryggt att tänka på. Man har liksom haft allting som fungerar jävligt bra, orkesterbuss, anläggning, alla instrument, repetitionslokal, kontakter, allting som tar rätt lång tid att bygga upp. Men just därför känns det lite ohederligt att rida på det, och försöka göra nånting i skydd av det. Då vill jag hellre bryta helt. Och försöka göra just nåt stort, nåt helt, över en hel platta.

Hur ser din socialism ut?

Det grundläggande är: människor ska bestämma över sin tillvaro utifrån sina egna erfarenheter. Det betyder 1) Att människor måste få möjlighet att skaffa sig egna erfarenheter. 2) Att dom sen har möjlighet att genomföra sina beslut i praktiken. Folk gör sina egna erfarenheter i form av politiska studier och i form av praktiska insatser, arbete, demonstrationer, strejker etc. Den erfarenhet som växer fram genom att man strejkar, genom att man gör solidaritetsarbete för andra så att man går samman och kämpar för konkreta mål. Dom erfarenheterna ger människor en värdighet och en styrka som gör att arbetarklassen och med dom lierade kommer att kunna driva det här samhället utan mellanhänder i form av profitörer och byråkrater. Det är kanske luftigt?

Identifierar du dig med nån arbetarklass? Eller solidariserar dig?

Jag är inte arbetare. Och det är en jävla skillnad på att identifiera sig eller solidarisera sig. Jag har min borgerliga bakgrund, jag har den utbildning som jag har fått, jag är inte arbetare och jag kommer inte att kunna bli arbetare i den betydelse av ordet som man lägger nu: Killen som står på fabrik och är fabriksarbetare och har 7 år i folkskolan. Jag solidariserar mig med arbetarklassen därför att det är den klass som producerar varor och tjänster i viss mån i det här landet. Det är dom som är producenter. Och dom hålls nertryckta av kapitalet på en jävla massa konkreta och mindre konkreta sätt. Jag har en viss personlig frihet, som är större än dom flesta andra människors. Framför allt större än alla arbetares. Men jag är samtidigt alienerad, d.v.s. jag är utanförstående och ensam, därför att jag har vissa insikter och teoretiska kunskaper om hur det här samhället fungerar, som gör att jag inte kan solidarisera mig med borgarklassen och överklassen. Jag vet att deras rikedom bygger på mer eller mindre raffinerad utsugning av andra människor. I Sverige t.ex. vet jag ju att större företag utnyttjar den billigare arbetskraften, förbuden mot strejker och dom dåliga arbetsskyddsförhållandena i andra länder. Och att det är därifrån rikedomarna kommer. Jag kan alltså inte solidarisera mig med dom därför att jag tycker att det är moraliskt förkastligt. Det kan också vara svårt att solidarisera sig med arbetarklassen, så länge arbetarklassen inte gör revolt mot sina förtryckare. Därför står jag emellan. Därför är min enda chans att medverka till att arbetarklassen gör revolution.

Hur länge ska vi vänta? (sångtext)
(Fri information 1975)

Tror du att den svenska arbetarklassen solidariserar sig med dig - med dina texter?

Det är så här, tycker jag: dom kommunistiska intellektuella har en viss kunskap, teoretisk, om hur förtrycket och utsugningen fungerar. Dom kan se saker i ett ganska långt perspektiv. Arbetarna, dom konkreta individerna, har en praktisk erfarenhet av hur förtrycket och utsugningen fungerar, men dom har inte det teoretiska perspektivet. Dom kommunistiska intellektuella kommer inte att kunna övertyga eller övertala arbetarklassen verbalt att arbetarklassen är utsugen och förtryckt. Så länge arbetarklassen materiellt har tillgång till TV, Volvo, Fritid etc. Därför finns det en misstänksamhet från arbetarklassens sida mot dom kommunistiska intellektuella som säger att arbetarna är utsugna, när dom själv säger att dom har det ganska bra. Men i det konkreta historiska ögonblick när arbetarklassen får det sämre, då får dom i praktiken erfara annat än bara detta att dom inte får vara med och bestämma, att dom är hunsade, att dom är föraktade på dom fabriker där dom utför arbetet, att dom inte vågar gå på dom fina restaurangerna, att det finns massor av situationer där dom känner sig underlägsna. I det ögonblick när en ekonomisk krissituation inträffar, då märker dom ju att det ekonomiska system som existerar i första hand låter krisen gå ut över arbetarklassen. Och då sammanfaller arbetarklassens praktiska erfarenhet av förtrycket med dom kommunistiska intellektuellas teoretiska syn på förtrycket. Och studenterna t.ex. kan ställa sig i arbetarnas tjänst. Och arbetarna kan solidarisera sig med kommunistiska intellektuella. Och detta kan alltså inte ske på ett teoretiskt plan. I ett välfärdssamhälle som vårt. Detta sker först när det blir en ekonomisk krissituation.

Du ser fram emot en ekonomisk kris som ska tvinga fram den här insikten hos arbetarklassen?

Jag kan ju inte säga att jag ser fram emot en ekonomisk kris. Där jag vet att folk drabbas rent konkret. Jag kan teoretiskt säga att jag ser fram emot revolutionen, där jag vet att det kommer att bli våld och krig och all möjligt skit. Men jag tror att det är historiskt nödvändigt med en kris och en revolution för att flertalet i det här landet ska få dom rättigheter som är deras.
Makten över produktionsmedlen.

Ja. Jag tror också att det är en illusion att vi lever i ett stabilt samhälle. Där allting ständigt blir bättre och bättre. Vi, Sverige som kapitalistisk nation, kommer aldrig att solidarisera oss med dom utsugna länderna. Därför att vi slår vakt om vår relativa materiella överlägsenhet. Enda sättet för oss att verkligen solidarisera oss, är att eliminera kapitalismen. Du frågar om jag tror att man kan få folk att förstå det här - jag tror det. Om folk får det sämre så kan man förklara varför folk får det sämre. Man kan förklara det med hjälp av marxismen. På ett sätt som är överlägset alla andra förklaringar.

Men kan man verkligen tala om en särskilt förtryckt och utsugen arbetarklass i Sverige? När dom har det för bra för att komma på tanken att revoltera?

Ska man tala om kommunismen i Sverige idag, ska man framförallt tala om det mentala förtrycket. Det känns jävligt anakronistiskt att sjunga sånger som att Vi slåss för vårt bröd för dagen. Det är inte riktigt det det galler. Inte i Sverige, och inte idag.

Är det därför det är lättare att skriva en så enormt inspirerad sång om Victor Jara - där du har ett fysiskt påtagligt förtryck att känna för?

Jo, så är det ju givetvis. Hör på Mikis Theodorakis låtar. Han använder ett helt annat språk. Han beskriver andra situationer, därför att situationen i Grekland är helt annorlunda. Jag har tänkt på det att han använder ett väldigt blommande, jättepoetiskt språk. Han vågar vara patetisk, han vågar vara romantisk fullt ut. Inte bara på grund av traditionen, utan därför att situationen där kräver patetik, den kräver romantik, den kräver hjältar - om folk blir torterade till döds, så måste man ju också kunna sjunga om hur fruktansvärd tortyren är utan minsta ironiska distans. På ett språk som verkligen är hämningslöst. Därför att tortyren är hämningslös. Men i Sverige är förtrycket mycket mera nyanserat och subtilt. Det rör sig på andra plan. Och då påverkar det den typ av texter och sånger som skrivs här. Om man skriver grekisktinspirerade sånger i det svenska klimatet kommer det bara att bli patetiskt, i negativ mening.

Sångernas sång
(M. Theodorakis)