| | | | | | | | | | | |
Mikael Wiehe på krigsstigen igen |
I så gott som hela sitt liv har Mikael Wiehe protesterat. Mot överhet, rofferi, ojämlikhet och förtryck. Med åren har han blivit lite mer nyanserad säger han, men samtidigt är han med sin senaste skiva tillbaka i en svavelosande kritik av det han tycker är fel med dagens Sverige.
Skivan "Ta det tillbaka!" är ett paradexempel på den typ av politiskt engagemang som han gjort sig känd för, men samtidigt är den lite av ett avsteg från hans produktion de senaste åren, som varit betydligt mindre uttalat politisk. – Det är lätt att man blir lite mildare med åren. Man inser sina egna brister och då är det svårare att påtala andras. Men så tänker jag på hur det känns när jag läser morgontidningen; jo, jag blir jävligt förbannad rent ut sagt. Det är ur den känslan som den här skivan har fötts, säger han. Mikael Wiehe tar emot i sin arbetslägenhet i Malmö. Inspelningsutrustning och instrument dominerar inredningen och på väggarna hänger foton och brev från ett långt artistliv. Högt placerad på en av väggarna sitter ett porträttfoto av honom själv och Björn Afzelius, vän och musikalisk vapendragare i många år, som gick bort 1999. Han berättar att någon tyckte att hans två senaste skivor känns lite mer som Björn Afzelius-material än Mikael Wiehe och att det fick honom att fundera. – Kanske att det ligger något i det. De är väldigt raka och pang på, mer som Björn jobbade. Själv har jag ju mest hållit på med sjunkande skepp och döende kråkor, men ibland är det skönt att få slippa omskrivningar och metaforer, och få säga rakt ut vad man tycker. För ett år sedan kom Mikael Wiehe med skivan "Sånger från en inställd skilsmässa", en självutlämnande skildring långt från den politiska protestmusik som han normalt sett förknippas med. Och även om skillnaderna mellan den och "Ta det tillbaka!" på många sätt är enorm, så har den just det där personliga tilltalet gemensamt. Känslan av att raderna kommer oförställda, direkt från hjärtat, utan att ta vägen via något rationellt och förnuftigt raffinaderi.
Han målar upp bilden av sitt drömsamhälle – ett samhälle där makten kommer nerifrån, eftersom han anser att det är så man kan gynna flest människor. Och för att makten ska komma nerifrån så måste människor sluta sig samman. Han håller med om att det allmänna politiska engagemanget ser lite annorlunda ut än det gjorde för några decennier sedan, då det fanns en stark proteströrelse som tog plats i samhällsdebatten. Men han tror inte att engagemangetegentligen är mindre. – Jag känner inte någon som inte bryr sig om politik. Det är bara det att de inte tänker på det i de termerna. Jag menar, om inte annat så bryr sig folk om hur mycket de betalar i skatt och vad de får för den. Det är väl politik. Med sin nya skiva är Mikael Wiehe ute på ett slags valkampanj. Inte så mycket för att säga vad folk ska rösta på i september, men för att tala om vad de inte ska rösta på. Han gör ingen hemlighet av att ett av hans mål är att få bort den borgerliga alliansen från makten, något han är helt övertygad om kommer att ske. Men han säger också: – Regeringsskifte är inget mål i sig. Det är ett medel. Givetvis ska vi sätta blåslampan också på nästa regering för att se till att de lyssnar på folket. Han tillägger: –Sverige är fantastiskt. Det är här som fattiglapparna och trashankarna reste sig och tog makten, men inte genom en blodig revolution som på så många andra håll, utan genom att organisera sig, genom att bygga en folkrörelse och successivt växa sig starka. Han säger att tyvärr har en del av den folkrörelsetanken gått förlorad idag. Kampen om mittenväljarna har kommit att dominera politiken och det har gjort att partier som tidigare företrädde arbetarklassen har tappat i förtroende och därmed medlemmar. Det har i sin tur öppnat upp för mer dubiösa partier att dra nytta av missnöjet. – Det Sverigedemokraterna gör i Sverige är samma sak som till exempel Nationella fronten gjorde i Frankrike. De spelar hyggliga, bjuder på kaffe och går på promenad med pensionärer; de gör allt det där som arbetarrörelsen gjorde tidigare men inte längre gör.Samtidigt tror han att det i Sverige faktiskt finns en majoritet för en stark social välfärd, och att det finns en vilja att betala för den genom skatt. Han tror inte att en majoritet vill se det offentliga säljas ut, på det sätt som har skett med sjukvård, skolor, kollektivtrafik och mycket annat.
Han bemöter genast min antydan om att det skulle finnas en förenkling i hans beskrivning av verkligheten. Att han målar världen i svart eller vitt. – Inte alls. Och faktum är att jag inte så ofta möter den typen av invändning. Jag har alltid varit emot parolltexter och vinnlagt mig om att försöka spegla komplexiteten i olika skeenden. Det har ibland gjort att jag kritiserats från andra hållet, för att jag inte är tillräckligt tydlig, säger han. Inte heller tycker han att världen var bättre förr. Det är en annan viktig poäng; världen utvecklas hela tiden, enligt Mikael Wiehe, och i ett lite större perspektiv blir den bättre med åren. Det kommer bakslag, men det finns ingen anledning att vara nostalgisk. – Utveckling är ett resultat av en kamp för framtiden. Makten kommer alltid att kämpa emot en sådan utveckling, och även om de vinner några segrar här och där så kommer de inte att kunna stå emot i längden.
|
|||||||||||||||||||||||||||
| | | | | | | | | | | |