Jag hade bestämt mig för att träffa och få en pratstund med en av mina största förebilder inom musiken, nämligen Mikael Wiehe.
Mikael har varit aktiv sedan 60-70-talet. Hans texter handlar ofta om politik och orättvisor i världen men också om relationer och reflektioner om livet.
Jag träffade Mikael en söndagseftermiddag i Malmö.
Han möter mig i trappuppgången och vi går in i en lägenhet full av skivor, minnen och priser och slår oss ner i en hörna omgivna av diverse instrument.
Han berättar att han precis träffat den kubanska ambassadören före mig och att vi senare skulle vidare till utdelningen av Hoola Bandoola Band-priset, ett pris som delas ut till de som har gjort något i Björn Afzelius anda.

Vad är meningen med livet?
Dels finns det ju en biologisk mening och den är ju att reproducera sig och hålla arten vid liv. Detta är ju en subjektiv fråga men för min egen del blir livet meningsfullt när jag antingen lär mig något som jag inte kunde innan eller får uttrycka mig på ett sätt som jag själv blir nöjd med. Jag tycker det är meningsfullt att göra något som andra människor kan ha glädje av på ett eller annat vis. Det känns också meningsfullt att uppföra mig på ett sätt så att min morfar, som var aktiv i Missionsförbundet och djupt troende, hade tyckt att jag var en god människa.
Den kunskap och glädje man själv vill ha vill ju förmodligen alla andra också ha och då finns det ingen anledning att inte underlätta för andra genom att ge vidare det man har fått? Någon slags slarvig variant av gyllene regeln där det är viktigt att det känns meningsfullt för individen. Det är nog meningen med livet, för någon slags abstrakt mening med livet tror jag egentligen inte finns.

Allt fler unga människor idag mår dåligt och tar till och med livet av sig. Vad tror du detta beror på?
En anledning kan vara att nåt slags gemensamt regelverk faller sönder som jag tycker mig se på många håll och framförallt i skolan.
Man kan ju diskutera hur man ska ordna fram regler men om det inte finns några regler som skyddar de svaga så har vi någon slags nävrätt där starka killar slår svaga killar och där tjejer hamnar underst, och fula tjejer hamnar allra underst.
Men om man kan komma fram till något slags gemensamma regler då ska man nog se till att komma fram till en auktoritet som ska se till att de här reglerna efterföljs. Auktoriteten måste ha majoritetens stöd.
Vuxna har en väldigt viktig funktion att fylla. Men samma generation som jag tillhör och som influerades av nån sorts antiauktoritära stämningar som rådde på 60- och 70-talet har på många sätt avsagt sig sitt ansvar.
En annan sak som också bidrar till detta är ju hela den nyliberala ideologin som går ut på att varje människa är en ö och att människan är människans varg. Detta ställer individerna mot varandra, alltså att man ska klättra på varandra för att lyckas.

Att mista någon som står en nära kan vara svårt att acceptera. Du har ju mist Björn Afzelius. Hur kom du över det och gick vidare.
Jag är som person ganska kallhamrad och har hårdkokta idoler som Humphrey Bogart, Raymond Chandler och Ernest Hemingway. Män ska ha känslor men ska inte skylta med dem för mycket. Utan att tala för alla andra så blir jag instrumentell. Jag tänker, hur ska jag göra, hur jag ska agera. Inte känslomässigt, hur ska jag reagera.
Det finns inte så mycket man kan göra. Ens föräldrar dör men de lever kvar i mig. De tycker fortfarande en massa saker och jag börjar se hur lik jag blir min far.
När det gäller Björn så hade vi ett gemensamt projekt och det fortsätter jag ju med. "Business as usual".
Vi har ju nyss släppt en skiva som var vårat projekt men den här gången har jag kanske haft lite mer att säga till om! Sen är det klart att man kan sakna honom. Man vill att han kanske ibland kunde ha lite mer att säga till om.
Jag har 4 barn och jag kan inte föreställa mg hur det är att mista någon som står en nära på det sättet.

Är det viktigt att hålla personen vid liv genom minnen?
Det kan jag inte säga. Det är så olika.
Somliga har ju väldigt dåliga minnen av t.ex. sina föräldrar och tycker att det är skönt när de äntligen dör.
Samtidigt som föräldrar som mist sina barn kanske lämnar ett helt rum orört som det var innan barnet dog för att minnas.

Vad tycker du att vi som medmänniskor kan göra för att stödja de svaga och de som inte har det så bra?
Man kan se det på ett individuellt plan, man uppför sig så gott man kan och kastar inte sopor i grannens trädgård och uppfostrar barnen väl.
Men om vi säger att frågan är som så att vad ska vi göra med de fattiga i världen så tycker jag att vi ska stödja de fattigas kamp för en rättvisare värld.
Det är inte den vita anglosaxiska medelklassen som ska förbättra världen utan det är världens majoritet som ska göra det.
Jag själv har medverkat i en del välgörenhetskonserter under det senaste halvåret vilket jag egentligen är emot. Jag anser att välgörenhetsgalor och liknande förutsätter att det är en som är uppe och en som är nere. Den som är uppe är snäll och hjälper till medan den som är under ska vara tacksam och det är ingen bra grund för vare sig en privat relation eller mellan folkgrupper, ej heller mellan nationer. Makten ska inte komma uppifrån utan den ska komma nerifrån. Man ska hjälpa den lille killen att ställa sig upp.

Samhället idag individualiseras allt mer. Vad tror du att det bidrar till?
Ett gott samhälle bygger på förtroende. Västeuropa och USA betonar ju just individens frihet och det finns något gott i det men det finns också något gott i att höra hemma någonstans. Man ser ju en pågående strid mellan dessa synpunkter. Vissa ser det som en strid mellan västerlandet och fundamentalistisk islam men jag ser det som en strid mellan individualism och en sorts fundamentalism som finns i alla religioner. Alltså människor som vill inordna andra människor i ett system som gör att individen ska anpassa sig i nåt kollektivistiskt. Icke att förglömma det kommunistiska systemet som lämnade väldigt lite utrymme för individen.
För mycket individualism kan ju klart leda till egoism och människoförakt men för mycket kollektivism kan ju alltså leda till Gulag, Knutby, hårlockar och märkliga hattar i Jerusalem och hemma vid spisen i mellanvästern.

På skivan "Kärlek och Politik" och i låten "Livet" sjunger du om att livet kan vara hårt och meningslöst men att det trots allt är det enda liv vi har.
Tror du att det kommer ett liv efter döden eller är detta det enda och sen är det finíto?
Om det skulle vara så att någon del av oss går in i en annan dimension på något sätt vi inte begriper så är det inget vi vet om här och alltså kan vi inte förhålla oss till det och då spelar det ingen roll... Därför måste principen vara "wait and see". Jag är strikt oengagerad i ett hinsides liv, alltså det blir ju bara spekulationer. Jag hör inget, känner inget och ser inget när det gäller sånt. Vad ska man med tro till? Jag behöver ingen tro. Jag behöver inte tro på himmel eller helvete eller en yttersta dom. Är det till nytta eller glädje? Är det som ett slags inre uppsträckare inom en för att man ska uppföra sig? Det behöver inte jag. Vissa har tron som tröst.

Mikael du är ju en människa som brinner för det du gör. Vad är det som får dig att fortsätta?
Det ger väl mig meningen med livet. Vissa täljer gubbar, somliga åker skidor fortast, somliga tjänar pengar och somliga går i kloster.
Jag gör musik och tycker det känns viktigt att göra saker som är till glädje för andra.. Jag är ju så lyckligt lottad att jag gör saker som gör mig tillfredställd.
Då blir det ju lätt att hålla på. Vad skulle jag annars göra?
Om det är någon som försöker hindra mig oavsett om det är min mamma som tycker att jag ska bli något annat eller om det är nynazister så blir jag ju bara förbannad. Sluta! Det triggar ju en kanske mer till att fortsätta istället.

Vad skulle du vilja säga till unga människor idag?
Denna fråga är så svår och jag brukar få frågan "Vad vill du säga till unga musiker?" Böj knäna när ni lyfter tunga grejer! Ja, vad ska man säg?
Var och en tacklar en tillvaro på sitt sätt och man drivs att göra olika saker. Ta makten annars gör någon annan det, men man ska både vara respektlös och hänsynsfull.
Det är viktigt att förverkliga sina drömmar och sig själv men det får inte ske på andras bekostnad.

Efter intervjun gick vi vidare till utdelningen och det som slog mig var att så många olika människor med olika bakgrunder och förutsättningar möttes med total respekt och nyfikenhet för varandra. Kvällen fortlöpte med prisutdelning och en sång av Hoola Bandoola Band.
När jag åkte hem den kvällen tänkte jag att kristen eller inte, den mannen har mycket att lära oss vad det gäller att korsa gränser, mentala såväl som sociala.