|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Vasabladet har träffat honom för en diskussion kring heta samhällsfrågor, och en del musik. – Jag jobbar på ett nytt album och har redan 25 låtar. Men först ska jag ut på sommarturné med en helt ny orkester och det blir mera gitarrbaserat, säger Mikael Wiehe. Under våren är han på Nordenturné, ackompanjerad av Bernt Andersson och Christer Karlsson. En "Greatest Hitsturné", enligt Wiehe. – Nästa turné blir annorlunda, lovar han. I Vasa uppträdde Mikael Wiehe på hundraårsdagen av Titanics förlisning. Och framförde – förstås – en stark version av sin egen "Titanic". – Det är klart att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det när jag skrev den, att jag skulle komma att spela den på 100-årsdagen av förlisningen, säger han. "Titanic" har undertiteln "Andraklasspassagerarens sista sång". Och myten om Titanic, inklusive vem som räddades och vilka som hölls inlåsta under däck tills de flesta livbåtarna sjösatts, är som ett mikrokosmos av ett brutalt klassamhälle. Gårdagens samhälle, och kanske morgondagens. – Solidaritet var en förutsättning för att trashankarna skulle komma till makten i Skandinavien. Staten stödde folket och det har överklassen aldrig kommit över. Och nu tar överklassen makten tillbaka, säger Wiehe och fastslår: – Det är en klasskamp. Jag vet att det kan låta gammaldags, men det är det. Det pågår både en klasskamp och en maktkamp. Bara några dagar efter intervjun ger finansmannen Björn Wahlroos, som på beställning, ut en bok där han avfärdar "för mycket demokrati" och "majoritetens tyranni". – Det var många som trodde att kapitalismen skulle få ta något ansvar för finanskrisen, men så har det inte blivit. Allt ansvar har förts över på skattebetalarna, men bankerna har gått fria. Det mest dramatiska är att den nyliberala kapitalismen inte egentligen låter sig rubbas så mycket, säger Wiehe. Han ser datorerna som den materiella förutsättning som gjort nyliberalismen ideologiskt möjlig. – Det enda som kan kasta grus i maskineriet är att lägga (Tobin)skatt på transaktionerna, men det måste finnas enighet om det. Kapitalisterna kommer att kämpa emot och de har mycket makt. Enligt Wiehe borde statens roll vara att företräda folket mot eliten, för den ökade klassindelningen medför oerhört negativa följder för skolan, sjukvården, åldringsvården … – Det behövs kollektiva lösningar mera än någonsin. Det finns saker som måste göras och massor av människor som kunde göra det. Pengar finns det också gott om, se bara på alla lyxbilar och lyxvillor. Jag säger inte att det behövs en planekonomi, men det behövs definitivt en planering. Wiehe lyfter positivt fram den proteströrelse som fick folk att gå ut på gatorna i Spanien och som till slut blev till Wall Street-rörelsen i USA. – Men jag är ganska skeptisk, för protesterna ligger inte på en vänster- eller högerskala utan mera på det privata planet. Det är faktiskt inte så enkelt att all politik är skit. Idioter finns utspridda överallt, men det finns lite fler på högerkanten, säger han och ler. Senaste albumet "Ta det tillbaka!" var mycket politiskt, Wiehes sätt att föra valkampanj mot den borgerliga regeringen. – Det lyckades inte så bra. Är du aktiv i nästa val? – Jag har inte bestämt mig ännu, men jag kan förmodligen inte låta bli, för på ett eller annat sätt är det också mitt samhällsansvar. Wiehe varnade från scenen i Vasa för den växande högerextremismen i Europa och han känner till sannfinländska specialmedarbetaren Helena Eronens "skämt" om att märka minoriteter. Ämnet tar han också upp i vår diskussion. – Jag har inte kunnat läsa originaltexten på finska, men jag känner en obehagskänsla för sånt här. Att ens kunna säga något sådant flyttar på gränserna och visst finns det många likheter med 1930-talet. Det är så lätt i kvällspress och bloggosfären. Många skrattar och tycker det är kul, men de som inte är så motståndskraftiga rycks lätt med. Sånt här förkrymper det humanistiska utrymmet. Vad tycker du om den politiska återväxten bland svenska artister? – Det politiska budskapet har inte varit så dominerande som då vi höll på med Hoola, men det finns hela tiden några som har något att säga. De måste hitta sitt eget sätt att säga det på, säger han och noterar att det har kommit fram en generation som inte längre är ironisk. En ny publik upptäckte Wiehe via tvserien "Så mycket bättre", men kvällstidningarnas sätt att bevaka serien irriterar. – Jag träffade många artister som jag redan kände och andra som jag inte känt. Vi hade trevligt, men inför varje program ringde kvällstidningarna för att försöka finna motsättningar eller konflikter och blåste upp sånt vi tyckte var ingenting. Och som en följd av det kom det en del konstiga mejl. I augusti filmades Hoola Bandoola Bands konsert på Stortorget i Malmö, men när (eller om) den ges ut är oklart. – Jag ska ta tag i materialet efter turnén. Men jag har bara sett en låt ännu och vill att det ska vara värt att visa också, säger han. Jag såg den stämningsfulla konserten på Stortorget och gillar Malmö. Och det visar sig att både Wiehe och jag uppskattar Per Svenssons färska bok "Malmö - världens svenskaste stad". Med en så utpräglad Malmöprofil som Mikael Wiehe kan man inte undgå att diskutera det upptrappade våldet och dödskjutningarna. Hur präglar våldet Malmöbornas vardag? – Jag skulle vilja säga att det präglar Malmöborna ganska litet, men det präglar bilden av Malmö utåt väldigt mycket. Wiehe minns sin barndoms stad som en liten stad, en avkrok, som sedan dess har vuxit ut till en storstad. – Det är klart att det alltid är oerhört obehagligt och skrämmande när någon skjuts. Malmö har vuxit oerhört mycket och blivit en spännande och dynamisk stad, men det har sina baksidor. Där finns både Hells Angels och Bandidos, jugoslaviska och sydamerikanska gangstrar, allt möjligt som finns i en stor stad. Kriminaliteten är en polisiär och social fråga, men också en individuell, anser Wiehe och nämner kampanjen som varnar att med svartklubbar och svarttaxin är det inte underligt att det ser svart ut för Malmö. Men Malmö är också en unik stad i Sverige, fastslår han, den enda där en helt central stadsdel, Möllevången, är helt blandad. Invandrare, studerande, kulturelit och gangstrar, alla bor de där. – Det präglar staden på ett positivt sätt, men det är klart att även Möllevången kommer att gentrifieras (medelklassifieras), kanske litet som Söder i Stockholm. Det är av ondo när man splittrar upp staden för olika grupper. Göteborg har kallats Nordens mest delade stad där olika grupper och stadsdelar redan lever i så olika verkligheter att man knappt kan tala om en gemensam stad. I Malmö är det geografiskt nära mellan de olika sociala världarna, de möts i vardagen. – Grupper som inte har kontakt med varandra har också starkare möjligheter att demonisera varandra. Och det är farligt inför framtiden. Själv bor han nära Triangeln, där kriminaliteten anses hög. Malmö politiska ledare Ilmar Reepalu (soc.dem.) bor i Sofielund, som (ställvis) anses stökig. – Bilden av Malmö är att den är lite farlig, att Rosengård är oroligt och att Reepalu är antisemit, men det är han ju inte. Wiehe säger också att det inte går att undvika att notera hur religionerna har kidnappats av extremister. Hans "En gång var han mej nära" finns med i nya psalmboken. Det är Wiehe stolt över, men han tillhör inte kyrkan. – Alla religiösa institutioner har varit manliga befästningar för att hålla kvinnorna nere, säger han. Mikael Wiehe vågar tycka till. Hans egen "Sång till modet" kunde handla om honom själv, för han har också fått ta emot allvarliga hot för sina åsikter. Politiken är på allvar, men Mikael Wiehe är ingen allvarsam man. Han är underhållande och vasst intellektuell. När jag undrar om han är optimist, kontrar Wiehe med att han också är orolig. Till exempel för kemikaliernas inverkan, och för den global uppvärmningen. Och då jag nämner Stefan Jarl och hans dokumentärfilm "Underkastelsen" ler han brett. – Jo, jag känner Stefan Jarl. Och "Underkastelsen" gör mig orolig. I huset intill Wiehes barndomshem bodde för övrigt blivande regissören Bo Widerberg med sina föräldrar. I Österbotten är kanske Wiehe den mera kända Malmöbon, men Widerberg fick ett skånskt pågatåg uppkallat efter sig. Det har inte Wiehe fått. Ännu.
|
|||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
