Love hurts

Du bjuder på ganska mycket.
- Jag skrev av mig när det var som värst. Jag skrev texterna, hade ingen musik. När jag äntligen fick arbetsro, när min hustru återvände, då satte jag mig ner och gjorde färdigt alla låtarna på sex veckor. Det har jag aldrig gjort förr. Som proppen ur en flaska. Ett tecken på att saker började ordna upp sig igen.
"Nu ger hon sig iväg" heter andra sången. Den följs av "Mannen" där hans fru reser tillbaka till Sydamerika. Utan att berätta allt.
"Sen mejla du och berättade att du inte kom tillbaks
Du sa du hade lämnat mej och måste stanna kvar
du sa att det var smärtsamt att lämna sin familj
men om mannen som du bodde med sa du ingenting
Den man som hade funnits där i många långa år
den man du hade viskat med på natten när jag sov
Mannen i ditt hjärta, mannen i din famn
mannen som du träffade i cyberspace nånstans."
Smärtan vrids upp ännu högre i "Bödeln" där Mikael Wiehe sjunger som om han torterades.
"Skålla mig, prygla mig, ryck tungan ur min mun
om det är du som hör mig vråla finns du åtminstone i samma rum"
En sång räknar upp många sätt att ta sig genom krisen. Ett som inte nämns är att skriva sånger om sina känslor.
- Ja, det kunde gott varit med. Jag skrev då när det hände, men av olika skäl har det dröjt tills plattan kom ut. Också för att jag behövde mer distans och tänkte "kan man ge ut en sådan här skiva?"

Det förstår jag att du tänkte.
- Kan Strindberg skriva "Dödsdansen" så, va fan. Men jag har förankrat det hemma.
Hur då? Genom att spela upp skivan eller sjöng du sångerna för din hustru?
- Jag spelade upp demon.
Hur var det?
- Hon tyckte det var bra. "Det är lite tufft ibland, men jag förstår". Och det är väl ett tecken på något bra.
Du har själv varit den som lämnat ett förhållande. Påverkade det dina reaktioner?
- Ja, det påverkar så att jag tänkte: Sånt här händer. Jag har inte blivit utsatt för något som varit värre än vad jag utsatt andra för. Och det var jag jävligt medveten om hela tiden. Faktiskt. Hur ilsken och sårad och arg och svartsjuk man än kan bli. Jag tänkte "det har du också gjort".
- Jag har sett många exempel hos andra där den som man älskat plötsligt blivit världens sämsta människa. Det har inte jag tyckt. Inte ens när jag mått dåligt. Och det var väl bra för fortsättningen.
"Om jag ska klara av det här" är albumets längsta sång. Mikael Wiehe pratsjunger fram en lista på alla saker han måste göra för att stå ut med att ha blivit lämnad. Om att gå till terapeut och att skruva upp volymen på stereon för att tysta ensamheten.
"Jag måste ta långa promenader längs stranden så jag kan gråta mycket
våldsamt, och skrika mycket gällt och okontrollerat och ibland
skratta mycket högt och tydligt för mig själv ."
Som låtskrivare vill han göra det han inte gjort. Det som känns svårt. Att lämna ut sådant som han inte lämnat ut tidigare.
- Man tycker och tänker och känner en massa saker som man inte bör, eller gillar att man känner. Jag har varit väldigt noga med att skivan handlar om mig. Jag redovisar mina tankar och känslor. Att vara ledsen, det kan alla förstå. Det är OK. Att vara arg - är också accepterat. Men svartsjuka... det är ingen rolig känsla. Det är att brottas naken på nätterna med demonerna i en jävla gyttjegrop.

Skivan är en tydlig berättelse. Den skulle kunna spelas som pjäs eller musikal?
- Jag hade velat göra en dansföreställning, en pardansföreställning. Rättare sagt; det är min hustrus idé. Jag ska se om jag kan intressera någon för det.
Du har fem döttrar, men barnen nämns inte i sångerna.
- Dom har hört plattan. Jag spelade upp sångerna för dom på demostadiet. Men nej, jag skriver inte om dom. Dom får skriva sina egna plattor sen om dom känner för det. Nu handlar det om mig.
I mitten av skivan finns texter om att hitta en balans. En sång heter "Ett nytt liv nu" och Mikael Wiehe sjunger om fördelarna med ensamheten. Sedan vänder det igen med "Nu vill du komma tillbaka".
"Nu vill du komma tillbaka, när pengarna är slut,
när din älskare har lämnat dig och du är trött och sjuk."
Sångaren morrar sig igenom texten.
"Du siktade på hjärtat och träffa mitt i prick,
du pissa mig i ansiktet, sen flina du och gick."
"Nu vill du komma tillbaka, tillbaka till vaddå?
Rykande ruiner, och öppna variga sår.
Du körde ditt lopp, nu är det kört allt har gått sönder, allt är
förstört.
allting är borta, det jag har kvar
är ett jävla stort Ground Zero där hjärtat bruka va."

Ground Zero är starkt bildspråk.
- Ja, det var jag nöjd med. Från början är det området där de sprängde atombomberna, som de senare använde på Manhattan.
De senaste åren har Mikael Wiehe översatt Bob Dylan-sånger åt Totta Näslund och Ebba Forsberg, och också turnerat med Dylan på svenska. Översättandet har satt fart på hans eget textskrivande.
- Jag fick en blackout i våras. Kunde inte komma ihåg något inför en konsert. Men gick in på scen ändå. "Vafan, det ska gå". Och det gjorde det inte alls. Då är man överansträngd och ska ta semester så då gjorde jag det och låg på stranden och löste sudoku i fjorton dar. Sedan spelade jag på sommaren och det gick bra. Inför höstturneen tog jag en ny semester för säkerhets skull, och jobbade med några texter. Och översättandet var som att lösa sudoku, jag fick en viss flyhänthet som gör att jag kommit på ett sätt att skriva snabbare.

Hade det blivit en skiva även om skilsmässan inte blivit inställd?
- Det är jag osäker på. Det är möjligt att det lockat mig, men risken är att det hade verkat förbittrat. Nu är det en rapport från en process. Där det förvisso finns plats för en jävla ilska på sina ställen. Det finns något konstnärligt lockande i att utanför skivan gick det bra. Det ordnade sig.
Albumet får ett vackert slut med "Kom nära" och "Var med mig nu".
- Ja, och så fick Ebba vara med och sjunga så fint. Som representant för...
Motståndarkönet?
- Ha ha ha, det var inte jag som sa det.
Under våren ska Mikael Wiehe turnera runt Sverige och sjunga en del av sångerna från nya skivan.
- Jag har skrivit sånger för att låta som mina idoler. Jag har skrivit låtar för att förändra världen. Det håller jag på med fortfarande. Jag har skrivit sånger där jag lodat mina inre djup, i den mån dom nu finns. Och så har jag skrivit låtar för att överleva. Och det var dom här.
Han imponeras av skivor som Bob Dylans "Time out of mind" och Joni MItchells "Shine".
- Hur åldras man med värdighet i det man gör? Man måste ta sig själv på allvar. Man checkar av både utåt och inåt: Hur är jag?
Rapporterar så hederligt man kan. Som vanligt.
Och Mikael Wiehe skrattar. Igen. Han skrattar väldigt mycket, och färgar många svar med självironi för att punktera formuleringar som kan se högtidliga ut i skrift.
Senare i år ger han också ut en samlingskiva, en trippel-CD konserter med honom och Björn Afzelius. Det är tio år sedan Björn Afzelius dog den 16 februari.
- Fan , jag drömde om honom i natt igen.
Brukar du göra det?
- Jag drömmer om Affe ofta. I natt var det "javisst, du var sjuk men det ordnade sig". Ibland är det tvärtom. Han har satt djupa spår. Hos många fler än mig.
Jag frågar Mikael Wiehe vilken rubrik han skulle sätta på sitt sinnestillstånd i dag. Hans ögon råkar falla på en cd från 1973 med Hoola Bandoola Band.
- "På väg" skulle jag vilja ha som rubrik. Det är en bra sammanfattning. För sen börjar ju jobbet. Hur ska vi straighta upp det här? Och det går ganska bra. Mikael Wiehe på väg.