Året är 1970 och Hoola Bandoola Band har precis bildats. De kom att bli en viktig del av den musikaliska vänsterrörelse som svepte in över 60- och 70-talets Sverige. Det har snart gått 40 år men musiken lever kvar. Inte i form av Hoola Bandoola Band. Inte i form av Blå Tåget eller Träd, Gräs och Stenar. Utan i form av Mikael Wiehe, en av de mest betydelsefulla musiker och låtskrivare inom svensk musikhistoria. Lika mycket år 1970 som 38 år senare.

Ljudkoll möter upp en stressad Mikael Wiehe utanför hans bostad och kontor i centrala Malmö. Han kommer cyklandes från en radioinspelning och ska om en dryg timme vidare för att spela in tv. Men när han väl slår sig ned i soffan är han precis den lugna avslappnade människa som man kan tänka sig. Mikael började sin musikaliska karriär med pianolektioner men det var först efter det, vid tio års ålder då han fick sin första gitarr, som hans intresse för musik växte sig större. Efter att ha spelat saxofon i flertalet jazzband börjar han, 1967, spela i Thomas Wiehes band The Moccers. Namnet fick de från filmen A Hard Days Night där Ringo Star svarar på frågan “Are you a mod or a rocker?” med “I’m a moccer”. The Moccers var gatumusiker i Paris på den tiden. Bandet upphörde 1970.

- Vi var inte överens om hur det skulle låta. Utan att bli ovänner fortsatte vi åt olika håll. Jag har alltid tyckt att Thomas skriver bättre låtar än mig men jag har blivit mer framgångsrik än honom.

Tillsammans med Björn Afzelius och Peter Clemmedson, från Jacques Werups band Spridda Skurar, bildar Mikael Wiehe Hoola Bandoola Band som någon form av fortsättning på ett upplöst The Moccers.
Med Hoola Bandoola Band kom Wiehes musikaliska genombrott. Namnet kommer från myrorna i Kalle Anka som trummar på svampar och erövrar Kalles frukostkorg. Det kan låta oseriöst men bandet var snarare ett av de mest politiskt engagerade och seriösa svenska band som funnits. Från början var det Wiehes engelska låtar som dominerade bandets repertoar men efterhand utvecklades detta till svenska socialistiska kampsånger. Wiehe själv funderar inte på att gå tillbaka till engelska.

- Jag tycker inte att jag är i närheten av att behärska det engelska språket på samma sätt som jag behärskar svenskan.

Hur upplevde du Sverige vid uppstarten av Hoola Bandoola Band? Var Sverige mer mottagligt då än nu för er typ av musik?
- Vi och många andra med oss spelade den tidens musik. Musiken i Sverige har hela tiden utvecklats och precis som att vi inte tog över efter jazzmusikerna, trots att jag tidigare spelade jazz, har ingen tagit över efter oss. Tiden går och ingenting kommer någonsin tillbaka.

Den 1 maj 1976 drar sig Hoola Bandoola Band tillbaka. Orkestern har då släppt fyra album och spelat på bland annat Roskildefestivalen. Efter tiden med Hoola Bandoola Band satsar Mikael Wiehe på sin solokarriär. Idag har den svenska progglegenden närmast kultstatus.

I augusti 2006 hölls ett musikaliskt födelsedagskalas i Malmö, en konsert med ett flertal svenska artister som framförde Mikael Wiehes låtar för att fira honom. Självklart var även Mikael närvarande. Bland de artister som uppträdde hittar vi Joakim Thåström, Lisa Ekdahl, Thomas Wiehe, Lars Winnerbäck och Timbuktu. Alla var de samlade för att fira den 60-årige Mikael Wiehe.

- Det kom en massa artister till Malmö för att sjunga mina låtar, vilket jag tyckte var väldigt roligt. Jag slapp jobba själv och allt ljus föll ändå på mig. Alla de artister som närvarade sympatiserar jag med. Vi hör ihop på något sätt.

Mikael Wiehe har i år varit artist i 45 år. Han har producerat låt efter låt, album efter album. I takt med att musikindustrin har förändrats har fildelning blivit ett allt vanligare fenomen. Skivindustrin rasar och ingen vet hur man ska tackla det.

Är Internet ett bra sätt att sprida sin musik på eller endast ett hot mot skivindustrin?
- Jag tycker att det är fantastiskt att man kan spela in en låt i Nairobi och tre minuter senare lyssna på den i New York. Men killen i Nairobi ska ha betalt. För mig är det självklart att man, oavsett om man bygger en bil, plöjer en åker eller skriver en låt, ska ha betalt för den tiden man lägger ner. Det har alltid funnits ett förakt mot musiker. “Underhållning är inget riktigt jobb. De har ju dessutom kul de jävlarna till skillnad från mig som står i fabriken och sliter. Ska de ha betalt också?” Den inställningen har alltid funnits och jag ser på fildelning som en fortsättning på det gamla föraktet.
- Skivbolag läggs ned och jag har ingen aning om hur man i framtiden ska lösa det. Det går ingen nöd på Madonna men vem ska stå för fiolerna på nästa platta. De måste hitta ett sätt att få in pengar på men jag har ingen aning om hur. Jag är inte intresserad av att ha reklam på min hemsida eller att bli sponsrad av ett stort företag. Jag tror att konstnärer i framtiden kommer att ha svårt för att överleva. Någon måste stå för brödet.

Vad ser du som den stora skillnaden mellan att vara artist idag jämfört med när du började?
- Jag tror att nöjesindustrin som industri är mycket starkare, större och mer internationell idag. Det finns ett väldigt stort kommersiellt behov av både film och musik. Det har nog alltid funnits människor som vill stå på scen men den stora skillnaden idag jämför med för 40 år sedan är att arbetslösheten bland ungdomar är mycket större och det gör att fler satsar på att stå i rampljuset. Det var mycket mer amatöristiskt för 40 år sedan. När vi spelade jobbade vi mot musikindustrin och försökte istället skapa en egen scen. Det fanns ett alternativ till den kommersiella musikscenen.

Är det enklare att överleva som artist idag?
- Jag tror, och har alltid trott, att det mesta som görs är skit. Överallt och hela tiden görs det musik som till 90 procent inte är någonting att ha. I längden tror jag att det är lika svårt nu som då.

Hur lyckas man som artist behålla sin publik?
- Jag vet inte. Jag har ständigt gjort det jag har känt för att göra. Jag hade hatat att åka runt och spela Hoola Bandoola Band-låtar nu. Jag har provat allt jag tycker är kul och ibland har publiken varit med mig, ibland inte. Men jag har alltid lyckats försörja mig. Nu har jag varit med så länge att målsnöret snart är sprängt. Jag kommer att fortsätta spela så länge rösten håller och naglarna inte spricker.

Med politiska, personliga och politiskt personliga texter förmedlar Wiehe åsikter. Hans ståndpunkter lyser igenom i allt han gör. Språket är välformulerat. Personliga reflektioner varvas med starka genomtänkta åsikter. Att han är påläst går inte att förneka.

- Jag skriver i första hand för att formulera mig, för att begripa någonting själv. Naturligtvis skriver jag också för att få någonting sagt. Jag tror på kulturens makt och vet att jag själv har blivit påverkad av böcker, låtar, filmer och teaterpjäser. Det vore konstigt om inte någon annan någon gång skulle kunna bli påverkad av det jag gör. När jag skriver mina låtar pågår ständigt ett ganska intuitivt arbete. Man måste känna sig fram efter huruvida texten ska förstärka musiken och musiken i sin tur förstärka texten.

När väcktes ditt intresse för politik?
- Jag är så lyckligt lottad att jag växte upp under en tid då politik var det man skulle syssla med. Tur och tillfälligheter.

Har dina politiska åsikter förändras under årens lopp?
Mina politiska åsikter har säkert förändrats. Jag är mer skeptisk till våldsanvändning nu än jag var för 35 år sedan. Våld har så långtgående konsekvenser. Om man slår ihjäl någon har det jävligt långtgående konsekvenser både för den som blir ihjälslagen och för den som slår ihjäl.
Krig och revolutioner skapar trauman. Inbördeskriget i Spanien var för 72 år sedan och det är fortfarande heta debatter. Därför tycker jag att våld är det sista man ska ta till. Men har man försökt med allt annat tycker jag absolut att det finns tillfällen och platser då det kan vara motiverat.

Vad tycker du om vänstermusik i dagens Sverige?
- Vilken vänstermusik? Även om det finns artister som jag sympatiserar med, som jag vet uttrycker starka åsikter, finns det knappt någon vänstermusik idag, förutom hiphoparna, som ibland uttrycker sig politiskt.

Mikael Wiehe pratar politik

Du spelade förra året på en stödgala för Kuba. Vilka politiska åsikter stod i centrum?
- Det var Svensk-Kubanska föreningen som anordnade galan. Det finns många där som inte kan se några fel med Kuba. Jag kan se massor av saker som borde förbättras, men jag ser också att huvudfrågan är att Kuba är ett föredöme, för väldigt många människor i tredje världen. Genom sin utbildning, genom sin sjukvård och genom sin socialistiska samhällsuppbyggnad. Och det är en nagel i ögat på de stora kapitalistiska företagen i världen. Eftersom det är de företagen som styr den amerikanska utrikespolitiken har USA i nu snart 50 år aktivt motarbetat Kuba. Det handlar om en strid mellan ideologier, mellan fåtalets rätt att utnyttja flertalet och flertalets rätt till ett värdigt liv. Där är det inga som helst problem för mig att ställa mig på den ena sidan. Men det hindrar mig samtidigt inte från att vara kritisk.

Ser du på Kuba som ett demokratiskt land?
- Nej, det är inte en borglig demokrati som vi definierar det i Västeuropa men det är fortfarande ett land där majoriteten har inflytande, mer inflytande än något annat land jag kan komma på.

Vad tror du kommer att hända med Kuba efter Fidel Castro?
- Man ska inte underskatta personligheternas betydelse men jag tror att samhällssystemet på Kuba är så förankrat hos majoriteten av landets befolkning att det kommer fortsätta inom överskådlig tid. Jag skulle passa mig jävligt noga för att invadera Kuba om jag var USA:s president.

(Frågorna är ställda innan Fidel Castro avgår som politisk ledare för Kuba.)

Hur ställer du dig till Israel-Palestina konflikten?
- Jag är för Israels rätt att existera som stat men mot Israels ockupationspolitik i den delen av forna Palestina som borde tillfalla palestinierna.

Vad tror du kommer att hända i det amerikanska presidentvalet 2008?
- Dessvärre tror jag inte att John Edwards blir president. Det är den enda presidentkandidaten som är av intresse. Så länge de stora företagen totalt dominerar den politiska scenen i USA tror jag att det har väldigt marginell betydelse vem som blir president.

Vad tycker du om dansk kontra svensk flyktingpolitik?
- Vi har inte så mycket att vara stolta över i det här landet. Det förekommer rasism och främlingsfientlighet men den stora skillnaden är att i Sverige representeras rasismen fortfarande av extrema sekter på högerkanten medan rasismen i Danmark är offentlig regeringspolitik, vilket är en jäkla skillnad.

Vad tycker du om Sveriges statsskick i dagsläget?
- Det förvånar mig inte att högern vill öka klassklyftorna, montera ner välfärden, slå mot arbetarorganisationerna och se till att individer trampar ner varandra för sin egen överlevnad. Det som däremot gör mig väldigt sorgsen är att ha sett hur den socialdemokratiska politiken under Göran Perssons ledning har legat snubblande jävla nära samma synsätt, den nyliberala synen, där ekonomin är allt och alla människor ska klara sig själva på andras bekostnad. Den politiken har ätit sig in i alla partier under tiden innan Reinfeldt blev statsminister.

Hur ser du på den svenska skolpolitiken?
- Jag är för en kunskapsskola. Jag tycker att man ska ha betyg som talar om vad man kan. På ställen där kunskap är en bristvara och elever hungrar efter kunskap tror jag på en annan pedagogik. Här i Sverige där skolan är en förvaringsplats dit man tvingar folk att gå tror jag inte att det fungerar utan att man kräver kunskap av eleverna. Jag tycker även att eleverna ska sätta betyg på lärarna, där de lärare som får underbetyg får gå fortsättningskurser eller helt enkelt söka ett annat jobb. Den skoldemokrati man pratar om idag finns inte. Det finns elevråd men de har fortfarande ingen makt. Så som samhället ser ut idag tror jag inte att man kan bygga en demokratisk skola. Vi lever inte i ett samhälle där makten kommer direkt nerifrån. Det bör vara lärarnas uppgift att förmedla den kunskap som eleverna behöver för att klara sig.

Hur ska vi agera mot arbetslöshet i Sverige?
- Uppvärdera den offentliga sektorn. Allt som innebär att polisen funkar, brandkåren funkar, skolan funkar, sjukvården funkar, äldreomsorgen funkar. Där behövs det människor. Vi måste ta hand om varandra och det ska betalas över skattesedeln och inte vara beroende av olika inkomst. Jag skäms över att bo i ett land där gamla personer samlar tomburkar på stan, där barn springer omkring utan tillsyn, där undervisningen på skolorna är värdelös framförallt för eleverna men även för lärarna, där man får sitta på akuten i timmar innan man får hjälp. Allt detta har blivit sämre under de åren jag har funnits till.

Hur ska vi agera mot bostadsbrist?
- Det handlar egentligen om samma sak. Det huset jag bor i är byggt för att folk skulle ha billiga och bra bostäder. Idag handlar det om att köpa för väldigt mycket pengar vilket leder till att ungdomar bor kvar hemma etcetera. Majoriteten av Sveriges befolkning startade föreningar för att hjälpa sig själva och tog makten i det här landet genom socialdemokratin. De omformade landet från det klassamhälle som fanns, i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, till ett jämlikare land med rättigheter för medborgarna. Det är precis det som överklassen hatar, alltid har hatat och gör sitt bästa för att slå sönder. Sönderslagandet sker just nu och det finns bara ett sätt att motverka det: 3 miljoner människor går ut och säger “Fuck you, så här ska vi inte alls ha det”.

Kommer “Fuck you” att hända nästa val?
Jag ser inte någon som kan organisera den här kampen. I Trondheim har de någonting som kallas för Trondheimsmodellen. Där gick facket ut och representerade de arbetande människorna och berättade hur de ville ha det. De vann en jordskredsseger. Varken den svenska fackföreningsrörelsen eller den svenska socialdemokratin vågar ta det steget. Vänsterpartiet är oförmöget och småpartierna kan man inte räkna. Vad fan står vi kvar med? Fredrik Reinfeldts nya arbetarparti - Gratulerar.

Det är en kall men fin januaridag. Solen står högt och minusgraderna känns i ansiktet. Mikael Wiehe cyklar vidare mot nya mål. Ljudkoll har under den senaste timmen slungats in i en värld av politiskt ställningstagande och musikalisk genialitet. En kombination som inte är alltför vanlig i dagens Sverige. Det är utan tvekan en intressant människa vi har träffat.

Mikael Wiehe om:
Björn Afzelius.
Vi hade samma humor, tyckte om samma mat och samma viner. Vi var nära vänner och hade väldigt roligt ihop. För mig är han inte död på riktigt. Jag pratar med honom varje dag men nu för tiden är det mest jag som snackar.

Olof Palme.
Han gick på flera av mina konserter och satt alltid längst fram. När man står nära vissa människor fysiskt kan man känna ett kraftfält, personens karisma. Olof Palme är en sådan person.

Cornelis Vreeswijk.
Opålitlig konstnärsbohemtyp. Han har alltid varit trevlig mot mig men jag ringde honom många gånger och frågade om han ville vara med. Han sa alltid ja men dök aldrig upp.

Victor Jara.
Han är en av mina förebilder. Mannen som använder sin konst och solidariserar sig med majoriteten.

Fredrik Reinfeldt.
Jag har inget förhållande till honom mer än att jag vill ha bort honom från den svenska politiken.

Peps Persson.
En av de mest personliga och originella svenska artister som finns. Han har gjort väldigt mycket bra och varit banbrytande på många sätt.