Mikael Wiehe - Jakten på hoppets fanbärare

Mikael Wiehe har en karriär inom kampen för den lilla människan bakom sig. Och övertygelsen är intakt inför tolv nya ronder. När jag möter Mikael berättar han om besvikelsen över ett land i kräftgång, men också om hur receptet för revolution ser ut. Det blir ett samtal om tvivel, en kråka och om en passion som yttrar sig i märkliga former.

Vårt möte har föregåtts av kryptiska konversationer. Korthuggna överenskommelser har gett mig känslan av att vi ska ses i hemlighet. Inbillningen lever vidare när jag ringer på porttelefonen. "Gå till nästa trappuppgång" säger rösten. Jag följer instruktionerna. Mikael Wiehe öppnar dörren.
– Tiden är knapp, timman är sen och döden nafsar oss i hälarna. Kom in, säger han med ett leende.

Gitarrerna hänger tätt på väggarna. Andra instrument och skrivblock brottas om utrymmet i arbetslägenheten, en plats där Mikael barrikaderat sig under de senaste tre månaderna. Han beskriver perioden som om han varit besatt. Av låtskrivande. Av skapande.
– Det handlar om att man måste få igång den kreativa apparaten inombords. Man behöver sparka på den rostiga maskinen så att den hackar igång. Och när den väl gör det, så gäller det att hänga på. Det är då det händer det saker. Egentligen har jag ingen aning om var de kommer ifrån. Det är som om de vill ut själva. Det känns som näsblod, det slutar aldrig rinna.  - Jag vaknade härom natten med en idé och jag började prata in i en bandspelare som jag har bredvid sängen. Jag tyckte att "demonen" inom mig borde låta mig få sova. Men jag muttrade in idéerna och som bara blev fler och fler. Jag kände mig som ett medium. Jag var bara munnen som talade. Till slut så somnade jag äntligen om. När jag vaknade på morgonen så hade jag en jävligt bra låt. Och den var i princip klar. Sånt har hänt mig förut. Man måste försöka styra den här kreativa floden. Tygla vulkanen och få lavan att rinna åt rätt håll, så att det verkligen blir något av det man skapar. För att göra det, för att ta tillvara på det här kreativa utbrottet, så måste det finnas pennor och block, lugn och ro. Man skulle nog kunna beskriva det som en passion.

Passion är ett ord som kan förklara eller sammanfatta Mikaels karriär. Ett livsverk färgat av rödstänkt passion. Men hans förhållande till den eldiga drivkraften är knappast självklar.

– Passion förknippas ofta med nånting positivt, och för mig är passion när man tycker om nånting bortom förnuftet. Men passion är inte viljestyrd utan snarare känslostyrd. Därför kan det vara nånting väldigt jobbigt, som när man är väldigt förälskad till exempel. Min egen relation till passion är kluven. Så länge det är positivt så är det toppen. Man transcenderar sig själv. Man blir en annan människa. Hjärnan kopplar förmodligen bort väsentliga delar.

Karriärens passion kan delas upp i lika delar omtanke och förklädd frustration. Under årens lopp så har Mikael gett uttryck för opposition och ifrågasättande i sitt skapande. Men han tycker inte att han genom karriären har fört Davids kamp mot Goliat. Att använda sin röst i syftet att uppmärksamma och förändra är något som han tänker fortsätta med.

– Nu så är jag upptagen med att störta den borgerliga regeringen. Jag vill berätta om hur fel de har. Jag skriver låtar som avslöjar dem. Som hånar dem. Som gör narr av dem. Jag vaknar varje morgon, slår upp tidningen och tänker "jävla skit". Nedrustningarna fortsätter, först nu slipper cancersjuka tvingas tillbaka ut i arbetslivet, plötsligt kritiserar moderata föräldrar den privatiserade barnomsorgen. Och det handlar i grund och botten om en enda sak: att en liten grupp människor i det här landet, i Europa och i resten av världen ser det som livets mening att berika sig på andras bekostnad. Både miljömässiga och sociala spärrar har tvingats bort för att ett fåtal ska tjäna mer pengar. Och det där har kommit att kallas framgång. Nu lever vi i ett system där den stora katastrofen inte är att isarna smälter, att regnskogar skövlas, att människor svälter och att djurarter utrotas. Nej, den stora katastrofen verkar vara att vi inte handlar fler julklappar i år än vad vi gjorde förra året. Det är kapitalismen i ett nötskal. Skulle lösningen på problemen vara att vi konsumerar oss ur krisen? Det verkar för mig vara helt skruvat.

Mikael fortsätter i högt tempo och målar gestikulerande upp en bild av vad han hävdar är den nuvarande regeringens stora mardröm: att de inte ska få tjäna mer pengar. Att de inte ska kunna smita från tv-licensen. Att de inte ska kunna ha polska barnpigor och att de inte ska kunna placera sina förmögenheter i avlägsna skatteparadis. Efter en stund tvingar Mikael sig själv att stanna upp. Han lyfter blicken sakta och tar ett par djupa andetag.

– Jag hatar dem jävlarna och jag vill ta deras pengar ifrån dem. Passionerat.

Att Mikael Wiehe har svårt för de borgerliga partierna är vid det här laget ingen större skräll. Men aktierna står inte heller starka för de röda grupperingarna inför det kommande valet.

– Rent konkret så ser jag ingen vision som jag går igång på. Jag är inte direkt hoppfull. Och det var Socialdemokraterna med Göran Persson i spetsen som bäddade för den här utvecklingen. Vad fan ska man göra? Det är inte konstigt att folk kastar sten när det inte finns några alternativ.

Vad skulle du göra om du styrde landet?
– Jag har alltid trott på principen att makten ska komma nerifrån. Och jag tror att de flesta människor är ganska förnuftiga. De flesta tjänar inte så mycket pengar men de vill ha en bra utbildning, de vill kunna ta hand om sina barn, de vill bo bra och äta schysst. Och numera vill de flesta åka till Thailand. Det där vill alla människor på hela jorden, förutom det där med Thailand kanske. De vill inte svälta, inte dö av konstiga sjukdomar. De vill inte se sina barn prostituera sig och inte se dem jobba någonstans där de är förstörda när de är tolv. En utveckling som ger människor ett hyfsat liv, det skulle jag jobba för om jag fick bestämma. Och så skulle jag bekämpa snikenheten som manifesteras av nyliberalismen. Att hålla hoppet om förändring vid liv kan vara lättare sagt än gjort. Men Mikael Wiehe sitter på ett beprövat recept.

– Revolutioner har aldrig genomförts av ett helt nedtrampat, utsuget och missmodigt folk. Revolutioner görs av människor som tror att det finns en framtid. Och jag befinner mig i en position där jag det finns det ett mentalt utrymme för att tro på bättring. Det är mitt sätt att hålla hoppet vid liv. Dels handlar det om vad jag själv gör och om att träffa människor som inspirerar. Det kan vara människor som stör nazisters möten, ungdomar med anarkistiska tendenser, överlevare från Förintelsen. Att möta de här människorna är en otrolig upplevelse. Jag och Björn Afzelius skulle spela i Växjö en gång och vi fick höra talas om hungerstrejkande chilenare. Innan vi skulle spela på kvällen så åkte vi dit för att muntra upp dem med några låtar. Det hela slutade med att vi var minst lika uppmuntrade när vi lämnade dem. Det sporrade oss. Det är ett sätt. Att göra något själv, eller att träffa någon som gör något. Det är bra för själen.

När tvivlar du på det du gör?
– Det gör jag nog åtta gånger varje dag. Dalai Lama har sagt att våra fiender är våra bästa lärare. Jag tror att jag förstår vad han menar. När jag tycker att någon är en idiot så frågar jag mig själv vad som ger mig rätten att tycka det. Har jag rätt att döma? Har jag till exempel rätt att avgöra om en kvinna är vacker eller inte? Det kan inte vara lätt för kvinnor att utsättas för den här manliga bedömningen. Sånt tänker jag mycket på. Men i den här delen av världen kan kvinnor ifrågasätta de där tilldelade rollerna. Och arbetarklassen har ifrågasatt överklassens rätt att styra. Intellektet har ifrågasatt religionen. Det är bra. Mäns hierarkier och religion som maktutövning… Här kan vi ifrågasätta sådant. Jag är glad över att leva i ett samhälle där vi kan göra det.

Mikael börjar berätta om en annan form av tvivel. Låtskrivandet ser han som ett sätt att ifrågasätta sig själv. Han menar att om man inte riskerar någonting av sig själv, så blir resultatet sällan bra. Men det är svårt att offra en del av sig själv utan att dra någon annan med sig. Inför skivan "Sånger från en inställd skilsmässa" som kom 2009 så hade Mikaels hustru lämnat honom. Han blev kvar i Malmö. Han gick runt i en stor lägenhet och tyckte synd om sig själv. Han var ledsen och förbannad. Så in i helvete.

– Allt kring skivan formulerade jag när känslorna kom men först när min fru till slut kom tillbaka så kunde jag skriva om hur det hade varit när hon var borta. Då fanns det ett tvivel. Fick jag spela in en skiva om min skilsmässa eller borde jag visa hänsyn? Hade jag rätt att visa hur förbannad jag var? Jag vet inte. Men jag var tvungen att göra det. Jag är glad att min fru lät mig. Annars hade jag nog fått väldiga problem.

Mikael Wiehes musikaliska bygge tog sin början genom jazzimprovisationer i ungdomsåren där det gällde att skapa sina egna melodier. Det, tillsammans med mentaliteten att om andra kunde, så kunde även han, fick Mikael att börja skriva egna låtar. Sedan dess har han hunnit skriva "cowboylåtar, swing, valser och jugoslavisk schlager". Att det står ett likhetstecken mellan Mikaels skapande och en samhällelig övertygelse finns det få som ifrågasätter. Det första riktigt stora kulturella avstampet cementerades med Hoola Bandoola Band under 1970-talets början. Bandet var en frustande orkester som bekände färg en ordentlig bit ut på vänsterkanten. Med i bandet fanns även Björn Afzelius, en man som blev Wiehes eviga vapendragare. De var mer eller mindre oskiljaktiga fram till Björns bortgång 1999.

Det finns mycket med karriären som Mikael minns med stolthet. Han håller sitt stöd för olika motståndsrörelser högt. Samma sak över att han gett andra artister möjlighet att ge ut sin musik. Och kanske framför allt, att han har lyckats försörja sin familj genom musiken. Men det finns också saker som han sneglar tillbaka på med besvikelse.
– För mig betyder ånger att man gjort något som man inte borde. Jag kan i efterhand säga att jag kanske inte fattade hur kulturrevolutionen i Kina egentligen var och det tog mig ett par år innan jag förstod hur det verkligen förhöll sig i Kambodja. Jag kan inte ångra det, för jag visste ju inte bättre. Jag dolde ingenting, men jag kan säga att jag gjorde fel. Och jag har varit borta mycket från mina barn. Har det drabbat dem? Säkert. Men skulle jag ha bytt jobb? Nej. För mig var det lika tvingande som det har varit för fiskare att bege sig ut på havet. Sillen skulle in. Man kan inte få allt. Så är det bara.

Jag frågar Mikael hur viktig den formen av frihet har varit för honom. Han suger på ordet frihet under en tystnad som växer sig allt längre och starkare.
– Den enda sortens frihet som jag känner till är att dricka lite för mycket sprit. Allt annat är på ett eller annat sätt reglerat. För mig blir det ett sätt att koppla av. Turnéer ska genomföras, intervjuer ska formuleras, familjen ska försörjas, kroppen ska hållas i något så när trim och sånger ska skrivas. Allt sånt där är väldigt kul. Men för mig är det inte frihet. För mig är det en uppgift. En mission. Jag har inte blivit alkoholist, jag har inte blivit formlöst tjock, så på det viset är det inget problem. Men jag skulle kunna ha blivit det. I de kretsar som jag umgås så kan man dricka hur mycket som helst, hur ofta som helst. Det vill inte jag. Dessutom tycker jag inte om att vara full. Men många trillar dit i den här branschen. De pallar inte och dricker eller äter sig fördärvade. De står inte ut. Utslagningen är stenhård. Både kreativt och levnadsmässigt.

Hur tror du att livet skulle ha fungerat om du inte levt ut dina ambitioner?
– Jag skulle förmodligen ha dött knall och fall. Jag är beroende av att göra saker som känns viktiga för mig. En gång tog jag semester i sex veckor efter att ha jobbat varje dag i flera år. Det var fantastiskt. Jag försökte göra samma sak förra året. Efter tolv dagar stod jag inte ut. Jag åkte hem. Det jag gör är så jävla kul. Jag träffar intressanta människor. Jag får applåder på jobbet. Jag har fått åka till Sydamerika och spela "Victor Jara". Jag har fått träffa Dalai Lama.

Hoola Bandoola Band satte ner ett par svårsläckta facklor i den svenska musikhistorien, bland annat just med "Victor Jara" och "Jakten på Dalai Lama". Även som soloartist har Mikael Wiehe lämnat sina spår. En av hans mest uppskattade låtar är "Flickan och kråkan". En sång där människans hopp symboliseras av en skadskjuten kråka och där berättaren, Mikael själv porträtterad som en liten flicka, gör sitt bästa för att rädda den. Hon springer och springer, hon bönar och ber för att det inte ska vara för sent för att rädda fågeln. Men räddningsaktionen går åt helvete. Trots det så har låten blivit något av hoppets fanbärare.
– Jag hade problem när jag hade skrivit den eftersom att kråkjäveln dör. "Är du verkligen så pessimistisk?" undrade folk. Och det är jag väl egentligen inte. Men låten har ett starkt symbolvärde. Innan jag har spelat den så har jag ibland berättat om De galna mödrarna  i Argentina som sökte efter sina söner och döttrar som försvunnit under militärdiktaturen. Man kan säga att de kvinnorna sprang och sprang, fast de visste att det var för sent.

I sången sjunger du också att du tänker på alla drömmar du drömt, som en efter en har tagit slut. Hur ser det egentligen ut för dig på den punkten?
– Jag hade en period där jag betraktade mig själv som nederlagets besjungare. Vi var en generation som lovade att förändra världen, men det lyckades vi ju inte med. Förutom någon marginell skillnad kanske. Världen hade varit sämre utan oss, det kan jag lugnt säga. Men bra blev det inte. De drömmarna om förändring har jag fortfarande kvar. De tror jag inte jag har glömt.

Tiden är fortfarande knapp, timman är senare än vad den varit och döden har om möjligt nafsat sig närmare. Men livet känns kraftfullt närvarande. Det börjar bli dags att avrunda vårt samtal. Vi halkar in på det sentimentalas kraft i skapandet.
– Det kommer ofta fram människor och säger att de har gråtit på mina konserter. Det ser jag som ett oerhört förtroende. Att jag har vidrört en annan människas hjärta. Det gör mig stolt. Rationaliteten är nödvändig men dess vikt står inte i motsats till känslor. Kanske kan rationalitet vara en bra spärr mot negativa känslor, som hat, nationalism, vidskepelse, men man ska akta sig för att låta det rationella stå i vägen för positiva känslor. Det jag gör handlar mycket om just känslor. Men i grunden är jag inte sentimental… Ja, han dog. Så är det. Jag saknar honom. Ja. Vi hade skitkul. Absolut. Men det är som det är. Det får man leva med. Så är det. Det gäller att gå vidare. Inte gräva ned sig.

En död kråkjävel, en inställd skilsmässa, ett liv i opposition och plötsligt en avhandling över bästa vännens bortgång. Hoppet lämnar inte Mikael Wiehe. Det är konstant. Ofrånkomligt.
– Så länge man kan formulera sin egen undergång, så har man inte nått botten, säger han och vårt samtal är över.