|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
"Jag rökte på tio dagar i sträck" |
||
| Mikael Wiehe om haschfesterna, åren i terapi, att överges av sin fru och jobben som aldrig slutar trilla in. Han är den svenska vänsterns evigt sjungande hjärta. Sitt eget fick Mikael Wiehe krossat när hans hustru lämnade honom. Nu möter han sitt livs största publik i TV4:s "Så mycket bättre". - Jag hade svårt för att säga att jag var stolt över mina barn, säger Mikael Wiehe. Hej Mikael Wiehe, du som är van att tolka både Dylan, Leonard Cohen och andra – vem har imponerat mest på dig i "Så mycket bättre?" - Säg så här, jag älskar Eva Dahlgren när hon sjunger, men hon överraskar mig inte, jag vet ju hur fantastisk hon är. Men Laleh imponerar enormt. Hon är en så stor personlighet. När hon sjunger andras sånger gör hon dem så självklart till sina egna. Hon är som Billie Holiday, hon kan sjunga vilken låt som helst och ge den en egen mening. Har du märkt någon "Plura-effekt? - Om jag ska vara ärlig, så följer jag inte vad folk tycker och tänker. Men jag har gjort mina 100 spelningar om året länge, och hade tänkt trappa ner. Jag blev ju pensionär i år. Men jag får skjuta upp pensionärslivet åtminstone ett år, för nu ramlar det in jobb. Förra året gjorde du något av ett bokslut med "Aldrig bli som ni". 16 CD-skivor i en box och en bok på fyrahundra sidor. - Ja, den handlar om mina första 47 år som artist. Det är ett långt liv, och många låtar Första gången jag stod på en scen och tjänade pengar var jag 17 år, sommaren 1963 på Falsterbohus Casino. Jag tror jag har gjort 4 000 konserter efter det. Hur många dagar har du varit på turné? – Oj, det har jag aldrig tänkt på, men det borde bli runt 5 000 dagar. Det är ju för fan 13-14 år! Boken visar sidor av dig man aldrig sett. Som bilden från ett hippieläger i Danmark i en ring av barbröstade tjejer. – För ett par år sedan visste jag inte ens att den tagits, men en kompis råkade se den i en gammal tysk veckotidning. Bilden är från Jylland, jag minns att jag var där, men jag hade glömt hur det var. Det var som en dörr till det förflutna som öppnades. Det ser väldigt flummigt ut. Hur flummig var du? – Jag var ganska flummig. I slutet av 1960-talet doftade jag lite på den där hippievärlden, käka choklad och dricka öl och lyssna på Beatles, tända på lite. Jag liftade till Marocko och köpte kaftaner som jag planerade sälja i Sverige. Du rökte hasch? – Oh ja, många gånger. Det gjorde jag också på den första Gärdesfesten. Efter vi hade spelat sjöng Turid, då hade vi varit och delat på en pipa någonstans. Vi tyckte det var det bästa vi någonsin hade hört. Men när jag kom hem fortsatte jag att röka, och plötsligt slog det mig att jag rökt på tio dagar i sträck. – "Det där tänker jag inte alls hålla på med" tänkte jag, och sedan la jag ner. Med något enstaka undantag har jag inte rökt hasch sen dess, senaste gången var för 23 år sedan. När din andra hustru lämnade dig gick du i terapi. Det känns svårt att förknippa med dig. – Jag har skrivit flera sånger om min skepsis mot terapi. Historien om min egen började runt 1990 när jag träffade min nuvarande hustru, och märkte att jag var djupt förälskad - och hur djävla livrädd jag blev. För närhet, äktenskap, förpliktelser, samlevnad. Jag kände igen det från tidigare, och tänkte att den här gången fick det vara nog. – Jag gick i fem år hos en kvinnlig terapeut, och jag tror inte hon sa mer än tio ord sammanlagt, förutom "Hej, sitt ner" och hur mycket pengar hon skulle ha. Till slut tänkte jag, det här är totalt meningslöst!". – Efter en tid träffade jag en annan som jag hade oerhört mycket glädje av i tio år, tills hon sa att jag nog inte behövde henne längre. Det var henne jag ringde senare, när hustrun bestämt sig för att prova något annat. Jag sa: "Du, jag behöver hjälp. Nu." Jag fick komma klockan halv åtta dagen därpå. Och utan henne hade jag inte fixat det, det kan jag säga. Sammanlagt har jag gått i terapi i sjutton år, och det har varit mig till stor hjälp och glädje. Jag vet var jag har mig, ganska väl, känner mina dåliga sidor och vad jag ska undvika för att inte bli rasande, också på mig själv. Du skrev skivan "En inställd skilsmässa" om när du och din hustru Maya flyttade ihop igen efter flera år. Då måste ni väl ändra på något i förhållandet? – Ja, en av de saker vi tvingats förstå är att ska man ha ett äktenskap måste man ha det till något. Varandra till exempel. Annars kan man lika gärna ha en snygg städerska. Efter hand som familjen vuxit med barn och barnbarn har jag börjat med "Zebralösningen". Jag spelar två månader, sedan är jag hemma två månader, och så vidare. Dels för att inte arbeta ihjäl mig, dels för att hinna träffa min familj. Och mina vänner, innan de är döda allihop, eller jag själv går och dör. Hur är din relation till Göran Skytte idag? – Jag har känt Göran sedan jag var tolv år, vi är barndomsvänner. Det kan man inte göra slut på. Jag behöver inte kritisera Göran Skytte, det finns det så många andra som gör. Inte bara Skytte har bytt vänster mot höger i politiken. Är det du som har fastnat och inte utvecklats i takt med tiden? – Jag tycker inte att det var bättre förr. Jag håller mig borta från Ålandsbåtar med progg-aftnar. Med all respekt för banden som spelar, men jag är en nutida artist, inte en övervintrare från 1970-talet. Jag gör 100 spelningar om året, har spelat på alla de stora festivalerna i Sverige de senaste tio åren. Och det kommer hur djävla mycket folk som helst som är mellan 20 och 30 år. Jag tycker inte att jag sitter fast. – Min far var militant liberal. Jag har foto på honom när han är på väg till finska vinterkriget. Han var aktiv i motståndsrörelsen i Danmark, satt i fängelse under tyskarna. Han slogs de sista dagarna under Danmarks befrielse. Far har påverkat mig oerhört mycket. Han var tolerant och öppen, men stridbar för det han trodde på. Jag beundrade min far. – Min morfar var en föräldralös fiskargosse på trampat jordgolv. Han blev missionsförbundare och disponent på en fabrik, skaffade sig det största huset i hela Limhamn. Men han glömde aldrig sitt ursprung. Ingen gick från hans dörr utan ett par skor eller ett matpaket under depressionen på 1930-talet. Han behandlade sin nästa som sig själv. Det har jag med mig i bagaget. Och att man ska slåss för det man tror på. Dina föräldrar skiljde sig tidigt. Hur många år levde du och din bror bara med din mamma. – I stort sett hela min uppväxt. Hon som ville bli keramiker och konstnär fick ge upp allt det. Hon jobbade från arla morgonstund tills hon kom hem klockan sex och lagade middag. Och jag har aldrig bäddat en säng hemma. Jag och min bror hjälpte inte till ett djävla dugg. Vi var två riktiga drumlar. Hur är du själv som pappa? Fick dina fem döttrar bädda sängarna, eller är du en curlingförälder som skjutsat till höger och vänster? – Det sista kan man nog inte säga. De har bäddat många sängar, och jag har aldrig haft bil. Men i många år hade jag svårt för att säga att jag var stolt över mina barn. Min far sa alltid "jag är glad att det går bra för dig, men jag kan inte säga att jag är stolt, för det är inte min förtjänst". På det sättet menade jag också att det inte var min förtjänst att det gick bra för flickorna, det var deras egen. – Till sist reagerade en av döttrarna, och sa att hon blev oerhört sårad över att jag inte var stolt över henne. Då förstod jag ju vilken djävla konstig inställning jag hade. Det var klart att jag var stolt över mina barn. Alla fem. Fem barn och ingen bil? Hur har du fixat det? – Cykel. Vi har varit två vuxna och Malmö är platt. Jag tog körkort på 1970-talet, men jag blev så svettig på ryggen när jag körde. I slutet på 1980-talet tänkte jag att jag måste bli vuxen någon gång, och gick tillbaka till samma körskola - 20 år senare. Det slutade med att jag körde rätt över en rondell i Blekinge. Sedan la jag ner det där med bilkörning för gott. – Du lär gilla goda viner? – Ja, när man kommer från rödvinsvänstern sätter det sina spår! Affe (Björn Afzelius) och jag bodde i samma hus. Vi drack bara Vino Tinto, och så tog vi första steget och köpte Beaujolais Royal. Vi satte på Bachs Brandenburgerkonserter som taffelmusik och hade det djävligt mysigt. Det fortsatte utveckla sig under åren, men jag köper bara vin upp till 250 kronor. Sedan förlorar jag förmågan att uppskatta skillnaderna. Saknar du Björn Afzelius? – Ja, och jag drömmer väldigt ofta om Affe, tänker mycket på honom. Han finns närvarande i så mycket av vad jag har gjort. Jag saknar Björn väldigt mycket. – För en tid sedan drömde jag att orkestern skulle spela "Gökungen", men det gick inte, jag glömde texten, det var ren katastrof. Och plötsligt ser jag Affe, och Povel (Randén) som också är död. Och jag blir så lättad! Jag tänker "Fy fan vad skönt! Nu kan vi sjunga trestämmigt på Keops pyramid!" Till sist, om du fick välja en valfri världsartist att göra en cover på någon av dina låtar – vilken kombination skulle det bli? - Egentligen är jag redan nöjd. När Eva Dahlgren sjunger "Mitt hjärtas fågel" är det 50 gånger bättre än jag någonsin kan göra själv. Men okej, Joni Mitchell får gärna sjunga "Nu kan jag gå ut och möta världen". |
||
Arne Höök, Aftonbladet, 27 november 2011 |
||
|
||
| |
||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
