BOKENS DAG. Han är en levande ikon inom svensk politisk musik, men påpekar själv att merparten av hans låttexter faktiskt helt saknar uttalat politiska bottnar. I sin nyligen utkomna kombinerade bok och cd-box är det just låttexterna som leder vägen genom det kapitel i musikhistorien som heter Mikael Wiehe.

För det är så han i första han ser på "Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar", berättad runt och genom 200 låttexter från 1963 till 2009. Som ett kapitel i svensk musikhistoria. Eller rentav som ett kapitel i svensk historia i största allmänhet.
– Det är inte min biografi, det är en bok om en tid. Om den tid som jag har varit en del av, och som jag efter ringa förmåga har försökt påverka.

Kan musik förändra världen? En komplicerad fråga, och dessutom rubriken på ett av avsnitten i boken. Mikael Wiehe besvarar den med både ja och nej, samtidigt.
– Jag har aldrig inbillat mig att man kan stå på en scen framför 500 personer och få allihop att tycka något bara för att man sjunger en låt. Däremot vet jag av egen erfarenhet att man kan bli träffad rakt i hjärtat av ett budskap, och att det kan förändra ens liv.

Jo, han har försökt, och försöker i hög grad fortfarande, att påverka människor med sin musik. Fast samtidigt understryker han att det där med viljan att öppna människors ögon bara är ett av de fundament på vilka ett politiskt konstnärskap byggs. I lika hög grad handlar det om det egna behovet av att få sätta ord och toner på tankarna som fyller en.
– Visst rör det sig om ett uttrycksbehov. Och, för den delen, om ett kommunikationsbehov. Inget upprör mig mer än när jag känner att jag inte kan kommunicera med folk. Att säga "vilket vackert väder" till någon som bara svarar "jamen det ser jag väl för fan". Att inte lyckas kommunicera upprör mig mycket mer än när jag inte lyckas övertyga.

Att bilden av hans karriär som musiker i hög grad präglas av bilden av hans politiska glöd är inget han ifrågasätter.
– Nej, jag är precis så politisk som jag framstår, och jag är glad över att betraktas som en politisk sångare.

Samtidigt är det med viss förvåning han noterar vissa människors benägenhet att envetet trycka ner honom i det politiska facket, trots att han har skrivit väldigt många sånger som inte har den ringaste politisk koppling.
– Mina renodlat politiska låtar är egentligen ganska få. Mina bästa låtar är allegorier om fåglar och båtar och pyramider och lindansare och allt vad det är.

Men det är bekvämt att placera människor i fack.
– När jag gör en platta som Sånger från en inställd skilsmässa får den i och för sig ett väldigt fint bemötande, men den säljer inte. Jag ska helst vara den där killen med runda brillor och ett politiskt budskap, då stämmer det för folk. Då blir det enkelt att förstå. Ibland märker jag så tydligt att det finns en ovilja att se mig som något mer än politisk.

Fast bara ibland. Många av hans ickepolitiska sånger har blivit en älskad del av en svensk visskatt.
– Sångerna spelas när folk gifter sig, och när de döper sina barn. Och vill man spela sånger i sådana sammanhang så måste de ju faktiskt betyda något för en.

"Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar" är en på många sätt allvarsam exposé över en tid, ett liv och ett konstnärskap. Samtidigt genomsyras boken av ett kanske lite överraskande stråk av en humor som sällan märks i Mikael Wiehes låttexter.
– Alla som känner mig, och alla som går på mina konserter och lyssnar på mina mellansnack, vet att jag är en rätt kul kille egentligen. Men som musiker är det hos sextiotalets amerikanska låtskrivare som jag har min huvudsakliga inspirationskälla. Om man skriver roliga visor är det så lätt att bli en lustig trubadur, och dem har jag aldrig känt mig hemma bland. Därför blir det allvarliga sånger, och så är jag rolig när jag presenterar dem i stället.

Mikael Wiehe har alltid varit något av en arbetshäst. Tillbringat långa dagar i studion, och en ansenlig del av sin tid åt att vara ute och spela. De senaste åren har han dessutom lagt ner massor av energi på boken.
– Det är så det måste vara. Det finns ingen jag känner som har kommit någonstans med det de gör som inte har jobbat jättemycket.

Lite hoppas han dock kunna dra ner på tempot framöver.
– Det är väldigt kul att jobba, men balansen har blivit lite fel. Nästa år tänker jag att jag ska vara lite mindre ute och spela, så att jag ska få mer tid att träffa min fru och mina barn och barnbarn.

Men att gå i pension finns inte på kartan.
– Jag kommer att fortsätta så länge rösten håller för att sjunga, och naglarna för att spela gitarr. Och så länge det kommer folk som vill lyssna.