När Mikael Wiehe blir gammal ser han ut som Stieg Larsson och fan ta om han inte blir folkkär också.
När man (jag) träffar människor för första gången är det lätt att man (jag) blir överspänd och säger konstiga saker.
När Mikael Wiehe, 65, öppnar dörren till lägenheten på Rådmansgatan i Malmö, den som några nazistskallar höll på att spränga i luften för tolv år sen, känner jag ett starkt behov av att berätta att jag brukade skiva skinka åt Björn Afzelius.
Som tur är förekommer han mig genom att fösa mig mot köksbordet där tusen Hoola Bandoola-konvolut ligger på hög, och som han håller på att signera.
Jag påpekar att han ser ut som Stieg Larsson.
- Jag vet! När jag såg dokumentären i "K-special" häromdagen tänkte jag själv "jävlar, vad lika vi är", samma runda kinder och samma brillor, säger sångaren som var bekant med den salig numera världskände författaren genom "Artister mot Nazister".
- Det är ju jävla skit att han kolade, för annars hade Stieg suttit i tv-soffor i hela världen och talat om högerextremism, han hade sett cirkusen som en väldig möjlighet.
Själv har samhällsmegafonen Wiehe efter fyrtio år på barrikaderna också hamnat i ett slags cirkus, på väg att bli mysgubbe med hela svenska folket genom "Så mycket bättre".
Själv myser han också.
- Jag tittar på lördagkvällarna, med barnbarn och godispåse. Så säger barnbarnet "Är det inte lite konstigt morfar, att du tittar på dig själv på tv, du kan väl lika gärna se i spegeln", haha.
Har du så roligt som det ser ut?
- Ja... det är det korta svaret. Det långa svaret är att jag är en kille som är van vid nio timmars sömn, nu blev det tre-fyra i tio dagar i sträck, och 1: Hade jag vetat det så hade jag aldrig ställt upp. 2: Jag kommer aldrig att ställa upp på ett program under liknande premisser igen, och 3: Det var för jävla kul att vara med, trots allt.
Hade du verkligen aldrig hört talas om E-type?
- Jag hade kanske hört namnet...
Håret, inte bekant?
- Nej, jag hade aldrig sett honom, men jag tyckte att Martin var en riktigt najs kille.
Men allvarligt, det här gnyet över långa dagar. Ni får ju skapligt med uppmärksamhet också.
- Jo, men då är vi inne på den stora stora skillnaden mellan artister och andra människor och det är att artister får applåder på jobbet, det får inte andra människor. Men det hindrar ju inte att man ibland åker 60 mil för att spela och att man har burit i sin dag så man har sabbat ryggen.
- Detta är ett riktigt yrke, precis lika riktigt som att köra buss.
Stjärnor får också klaga?
- Ja, som för alla andra är det inte alltid lika kul på jobbet, säger Mikael Wiehe, som anar att det här med sömnbristen var ett genomtänkt drag från TV4:s sida.
- Lite jobbigt ska det vara, då är det lättare att komma artisterna in på livet, om de inte har garden uppe hela tiden. Ja, vi var glada, men vi var också trötta, därför blev det lite flamsigt ibland.
 
Detta sägs av en man som gick på gatorna och demonstrerade när Abba vann schlagern 1974 och som med sitt proggband Hoola Bandoola Band hade en klausul som förbjöd deras låtar att vara med i Svensktoppen.
Skåningen med svensk musiks mest skorrande R, har alltid hävdat att han är för politisk för att bli folkkär - och nu då?
- Jag vet inte facit av detta än, men jag vet att jag är mycket förknippad med ett politiskt engagemang till vänster och det är jag glad för! Men jag tycker att bilden är ensidig. Majoriteten av mina sånger har inte en politisk agenda, jag är ganska rolig och känslosam också, och såg en möjlighet att få visa det.
Varför är det viktigt?
- Jag tror att alla som får en plats i offentligheten känner att man har en stämpel på sig. Som Lena Philipsson "Sveriges sexigaste tjej", eller Tomas Ledin "som bara sjunger om sommaren". Även om det är positivt kan det kännas som en tvångströja, säger Wiehe och tar ett exempel:
- 1972 var Hoola Bandoola med på en stödgala för FNL (Södra Vietnams Nationella Befrielsefront) i Lund, där också Hasse Alfredson var med. Efteråt åkte Alfredson med vår buss och hamnade bredvid en tjej som öste över honom hur härlig och rolig och snäll han var. Till slut sa Hasse "stoppa bussen" så gick han av och skrek "Nu ska jag gå och knulla min gamla farmor"!
- Det blev för mycket. Så kan man känna ibland.
Det är dags att bränna Maos lilla röda?
- Haha, typ.
När Hoolas andra LP, " Vem kan man lita på?" kom 1972 utnämnde Expressens Mats Olsson (då ¬Arbetet) den till bästa svenska rock¬skivan någonsin.
Året därpå utsåg Mats Olsson "På väg" till sämsta svenska rockskivan någonsin.
- Vi var Sveriges populäraste band, lite senare än Hep Stars, och liksom Hep Stars blev en plattform för Benny Andersson så blev Hoola Bandoola en plattform för mig och Björn (Afzelius).
- Förut tyckte jag att de hade mig att tacka eftersom jag skrev låtarna, men med åren blir man lite mjukare till sinnes.
Rätta mig om jag har fel, men när Björn Afzelius dog verkade du ganska osentimental.
- Ja, som när mina föräldrar dog. Man har olika sätt att förhålla sig till såna saker. Jag blev väldigt instrumentell, vi skulle ju spela på hans begravning och behövde ha musikanläggningen, behövde öva. Men när de rullade in kistan... det var inte lätt.
- Vi stod varandra väldigt nära och gör det än. "Affe" känns fortfarande närvarande, jag spelar på hans gitarr och jag talar med honom hela tiden.
Han hämtar ett konvolut på köksbordet.
- Se, här har jag suttit och skrivit mitt namn tusen gånger och varje gång sätter jag M:et på Björns bröstficka, det blir som en magisk rit, jag skickar ett meddelande till "Affe".
2009, var du inte lika instrumentell, då kom "Sånger från en inställd skilsmässa" där du berättar att din fru var på väg att lämna dig.
- Nej, det var en överraskning för mig själv. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli så jävla illa däran.
Hur illa däran var du?
- Mycket, jag mådde skit. Jag grät en gång varje dag, de andra grät jag två. Jag kunde inte värja mig. Det var en upptäckt lika viktig som den västerländska kolonialismen.
Hur fick du tillbaka din fru?
- Det fick jag inte, det var hon som fick tillbaka mig. Och det var jag glad för.
Kan man bara förlåta så?
- Ja, det kan man. Om man with a little help from your friends har upptäckt genom åren att man inte är så bra och ¬helylle som man möjligen tror själv, säger Mikael Wiehe och svävar på målet.
- Jag har gått i terapi i 17 år och ¬började när jag träffade min fru, för att jag inte ville gå igenom samma flyktmekanism igen. Jag säger inte att jag blivit en bättre människa, men jag inser att jag inte kan sätta mig till doms. Jag har min del i detta.

Med tanke på att han i en faktaruta nyligen uppgav att hans intressen var: "Sprit", undrar jag försiktigt om alkohol varit med i bilden. Men inte.
- Jag kan säga att alla alkoholhaltiga drycker är jättegott! Men jag har långa perioder när jag inte dricker något alls. På turné till exempel, jag märker att jag sjunger lite sämre när jag dricker. Och när jag åker i väg och skriver dricker jag inte heller.
Va? Jag trodde det var då artister söp, den konstnärliga skaparprocessen...
- Inte jag. Jag vill vara pigg och gå upp tidigt, och så är det inte kul att dricka själv.
Han drack inte under inspelningarna av "Så mycket bättre” heller.
- Jag drack bara vatten. Om jag ska sova tre timmar kan jag inte dricka, absolut inte. Jobbet går före, jag är mycket plikttrogen.
Efter ett snitt på 100 ¬spelningar de senaste femton åren och totalt 4 000 konserter hade Mikael Wiehe egentligen bestämt sig för att trappa ner, men det ser inte så ut nu.
- Dänga på en gitarr och ¬försörja en familj är få förunnat, men med fem barn ska maten på bordet och hyran betalas, och det har den också gjort och i bland har vi till och med kunnat åka på semester.
- Man tackar inte nej till en spelning, för man vet ju fan inte när man får frågan nästa gång. Utslagningen inom artistvärlden är lika hård som i elitidrott.
Det är svårt för gamla cirkushästar att stå i stallet, konstaterar Mikael Wiehe.
- The show must go on.