Mikael Wiehe - Håller visionerna vid liv

Mikael Wiehe - Håller visionerna vid liv

Mikael Wiehe vill tända 60-talets ljus i 80-talets mörker. Jaga bort skuggorna i de ensligas allé, med en svensk 80-talstuff tolkning av Bob Dylans sånger.
Här är Wiehes bild av Bob Dylan.
Men också fem bilder av Mikael Wiehe. Musikern. Ideologen. Gourmeten. Skåningen. Konstnären. Fem bilder, eller fem olika sätt att se samma bild.
Om medmänskligt ansvar, konstnärens roll mot politikerns och felet med mörbitar handlar den här intervjun.

MUSIKERN:

Mikael Wiehe verkar nöjd. Stolt. Han rör sig mycket, gestikulerar och understryker allt han säger med händerna. Han har just avslutat inspelningarna av en ny LP med enbart Bob Dylan-sånger, tolkade på svenska. Efter en idé av Wiehe har LP:n gjorts tillsammans med Arne Frank, Håkan Nyberg, Jan-Erik Fjellström och Greg Fitzpatrick. Mycket ’maskin’-ljud, 80-talsversioner av Dylans låtar. Mikael Wiehe illustrerar hur trummorna kommer in och skriker genom basdånet från studiohögtalarna: ”Det är två trumset här! Ett vanligt plus synttrummor.” Han tycker det är insnöat att vara rädd för teknik.
”Det var meningen att Greg skulle varit med mer, spelat och påverkat mer. Den har inte blivit så musikaliskt experimenterande som den hade kunnat bli. LP:n kunde varit kargare, mer sparsam. Med sådana ambitioner ville jag använda mig av redan kända låtar för att språnget inte skulle bli för stort. Nu känns det som en rätt naturlig fortsättning på förra plattan.
Alla som hållit på ett tag säger att dom strävar efter enkelhet. En av mina favoritskivor är Lennons ’Plastic Ono Band’ med ”Mother”, som har en otrolig enkelhet. Det som finns är där på absoluta järnet, och sen finns där inget annat. Jag tror man måste ha hållit på jävligt länge för att våga sig på att göra den typen av plattor.
Jag strävar lite efter att nån gång göra den skivan. Singeln ”Gökungen” är väldigt Lennon-influerad.
Just nu lyssnar jag mycket på David Byrnes ’Cathrine Wheel’, som jag tycker är en av de bästa plattorna. Någonsin.
Jag träffar många yngre musiker. Vad jag kan lära av dom och tvärt om? Jag kan berätta hur livet ser ut från min synvinkel. Om dom är intresserade, vilket jag inte kräver, kanske dom kan lära något, precis på samma sätt som jag lärt av människor som uttryckt sig. Bob Dylan eller Arthur Penn eller Costa Gavras eller Jan Myrdal eller Ernest Hemingway. För mig har kultur och konst alltid varit ett sätt att reda ut mitt eget liv. Kanske kan en del av mina låtar vara ett sätt att hjälpa någon med ett uttryck: ”Javisst, så känns det.”
Jag har mycket att lära av dom yngre. Man blir vuxen i en viss tid och man skapar sig en bild av världen som man tar med sig genom hela livet. Fast världen omkring förändras. Vad vet jag om skolan som den fungerar idag? Jag vet bara hur skolan var när jag själv gick där. Även om jag förstår att den förändrats kan jag inte riktigt föreställa mig hur, utan har fortfarande min gamla bild. Så är det med allt möjligt.
Därför tycker jag att jag har mycket att lära av människor som är yngre än jag. Dom kommer med öppna ögon när dom är 17, 18, 15, 20, och ser världen som den är; så som jag inte kan se den eftersom jag har en gammal bild lagrad på näthinnan, fördomar eller vad du vill kalla det. Det gäller också musik, nya rytmer, nya melodiska linjer. Om jag kan hålla mina fördomar i styr och öppna mig gentemot de yngre och dom kan vara hyggliga och förmedla nånting till mig – då har jag jävligt mycket att lära. Det finns en ömsesidighet.
Jag lyssnar oerhört mycket på musik. Nu har jag dessutom skaffat en sån där Freestyle-bandspelare så att jag alltid kan höra. För mig är det en oerhörd sak att skaffa en sån! För mig är en bandspelare fortfarande en stor Tandberg som man hade i skolan. Jag spelar in snuttar på en stor rullbandspelare hemma. Fast det är fullständigt irrationellt, typiskt sånt som hänger kvar.
För mig är en bandspelare som man kan ha i fickan... så ser inte världen ut! Jag får anstränga mig oerhört för en så enkel sak som att handla en sån där bandspelare.
Sedan kan man ideologisera sin konservatism. ”Jag ska inte bli en sån där som cyklar runt med Freestyle och inte hör mina medmänniskor och inte hör fåglarna”. Såna som snöar in kan man alltid hitta.
Ha ha ha... Freestyle-banden har betytt oerhört mycket för mig. Det är också en frigörelsesymbol.”

(Robert Jönsson föds i Eslöv. Han växer upp i ett medelklasshem med småborgerliga vanor. Han gillar rock, och då och då lånar han pappas bil för att åka in till Malmö och lyssna på jazz- och blueskonserter.
Han flyttar till universitetet i Lund och börjar plötsligt kalla sig för Bob Dylan när han spelar på nationens trubadurkvällar. Han är inte särskilt bra.)

DYLANSÅNGAREN

Bob Dylan har gjort så mycket låtar och av så olika karaktär att bilden av honom beror på vilken infallsvinkel man väljer. Det går att hitta en kärlekssångare eller en religiös grubblare. Att Mikael Wiehe spelar in Dylan-låtar ger en politiskt medveten överton åt den amerikanska legenden.
”Dylan är i första hand en visionär och sökare. Sökandet har varit en väsentlig strävan i min generation och p.g.a. en massa yttre omständigheter, den sociala verkligheten och politiska skeenden, tog det sökandet sig ett politiskt uttryck. På Dylans ”The Times They Are A-changin”-LP finns alla dom här socialt medvetna låtarna. Sen kom ”My Back Pages” som tog avstånd från politiken. ”I was so much older then, I’m younger than that now”. Efter det började Blonde on Blonde-trippen, med mycket symbolik och man tycker sig spåra drogexperiment. Den följs av ’John Wesley Harding’, som är en väldigt religiöst sökande skiva. Mellan 1963 och 68 gick han igenom en väldig massa faser som jag tycker vår generation, om man får uttrycka sig så, har gått igenom med ett par års fördröjning och under en längre period.
Jag känner många människor som ägnar sig åt olika sorters meditation och jag kan inte bara fördöma det, se det som en flykt från verkligheten. Det springer ur samma punkt; en längtan efter något bättre och annorlunda. När det visade sig att det var väldigt svårt att åstadkomma med politiska medel försöker man nå det på individuell väg. Jag tycker visserligen att det är fel, jag tycker inte att man ska göra så; men man kan inte se det som ett brott mot det gamla utan något kontinuerligt.
Hela den utvecklingen gick Dylan igenom. Sedan utmynnade det i en sorts harmoni på ’Nashville Skyline’ och ’New Morning’, som jag antar sammanfaller med hans privatliv på landet med fem barn.
Jag har aldrig betraktat Dylan som politiskt medveten, utan mer som en respektlös rebell mot det etablerade och som en visionär för det kommande. Dom sidorna försöker jag visa.
Jag tycker inte att jag har förvrängt Bob Dylan, jag drar fram det som går att använda nu. I några låtar har jag kanske lagt in en politisk innebörd, som i ”I Pity the Poor Imigrant” som handlar om ett religiöst svek i originalet, ett politiskt svek nu. ”Desolation Row” har jag översatt så ordagrant jag kunnat, men skärpt en del av bilderna. Jag ser ”De ensligas allé” både som en förvisningsort och som en tillflykt. Det är där dom fredlösa lever, dom som blivit utstötta ur samhället och dom som självmant lämnat det. Det är för mig ”Desolation Row”, ”Dom ensligas allé”. Det är också vår situation som kommit från kollektiva sammanhang, några av oss har stötts ut i en ensamhet, några har valt den. På det viset är ”De ensligas allé” ett namn som för mig stämmer på 80-talets början. Det är en låt smockad med individer, det finns inga grupper.
Den perfekta översättningen av en Dylan-låt består av:
1. En låt som jag tycker är fruktansvärt bra. Text och musik.
2. Att den uttrycker något jag skulle vilja säga och inte kan göra bättre.
3. Att jag tycker att den har något att säga andra. Nu. Här.
4. Att jag lyckas göra en bra översättning av texten.
5. Att vi lyckas göra svängig musik.
Det finns några låtar som vi försökt oss på som fallit bort därför att nånting inte har funkat.

Det svåraste är refrängerna. Dessutom finns det i alla Dylans låtar dom här bevingade uttrycken; ”Mona Lisa must have had the highway blues/you can tell by the way she smiles” eller ”to live outside the law you must be honest”. Dom som vi alla kan. Jag känner ingen som inte kan minst 15 Dylan-citat. Dom är svåra att tolka.
Det finns låtar jag översatt, men inte fixat just refrängerna. Jag är jävligt stolt över t ex översättningen i ”Sakta lägger båten ut från land” (Sjömansvisor): ”The highway is for gamblers, better use your sense/take what you have gathered from coincidence” – ”Kasinot är för dom som tror att dom har en chans/Har man genomskådat bluffen får man gå nån annanstans”. Det är samma innehåll, men man säger det med ett eget uttryck. Om man kan skapa den typen av egna meningar som säger samma sak , är det mycket bättre än att försöka översätta hans uttryck ordagrant. Det väsentliga är sparken i mellangärdet eller armbågen i sidan eller vad det nu gäller.
Det finns en oerhörd skillnad mellan Beatles och Dylan, dom två dominerande riktningarna som jag uppfattade det. Beatles musik är väldigt sluten, man kan inte sjunga en Beatleslåt utan att sjunga melodin. ”She loves you yeah yeah yeah” – det går inte att sjunga på annat sätt. Men dom flesta av Dylans låtar går att sjunga annorlunda och det är fortfarande den jävla melodin. Om man hör ”Blowin’ in the wind” med Peter, Paul och Mary har den nästan ingenting med Dylans originalmelodi att göra.
Den öppenheten, att man själv kan gå in i låtarna, tror jag är det fascinerande som gör att många tolkar honom idag. Många tycker väl liksom jag att han har något att säga fortfarande. Det som är lika rebellartat och uppstudsigt som Dylan idag är väl mohikanfrisyrer.”

(Bob Dylan lär sig. Snart åker han till Stockholm och börjar hänga i Gamla Stan på dom olika småcaféerna, och hans spelningar blir fler och fler. Jan Hammarlund och Turid sjunger in en av hans låtar som blir en schlager över hela landet. Bob Dylan får göra sin första LP. Han blir ett större och större namn i folkmusikkretsar, och trots sin ringa ålder skriver han snabbt egna klassiker som det tar andra ett liv att kunna göra. Men den publik han vunnit med några fina akustiska plattor blir ilsken när han framträder på Waxholms visfestival kompad av en rockgrupp. Han förlorar en del av sin publik – men vinner många nya fans.)

IDEOLOGEN

Mikael Wiehe tänker länge och noggrant innan han svarar. Ibland dröjer det innan han hittar de rätta orden, ibland börjar han om, förtydligar; allt ska bli begripligt och vettigt. Han är full av engagemang och en vilja att förklara, men också självironisk och skrattar ofta. Förstår du? säger han många gånger.
”Jag har blivit lite liberalare beträffande musikers ställningstaganden, men det absolut viktigaste är skivbolagstillhörigheten. Man väljer var man vill att ens pengar ska hamna. Det är så oerhört vikigt att bestämma i vilket sammanhang man ska jobba.
Om man ser sig själv som en slags ensamvarg som bara ser till sin egen framgång, antingen att man själv ska tjäna mycket pengar eller att man ska utnyttja skivbolaget eftersom dom är dumma nog att ge ut skivor med en även om dom inte går ihop; en sådan ensamvarg. Det tror jag är förödande för ens personlighet. Man blir cynisk och misstänksam mot andra människor.
Om man som jag och Dan Hylander och Ulf Dageby och Affe gör skivor som går med vinst, då är det oerhört viktigt att man tar ett ansvar för vad dom pengarna används till. Och det gör vi i våra skivbolag. Vi är med och bestämmer hur dom skivbolagen ska drivas. Självklart sätter man sig då i en position där man har makt över andra, men alla i Amalthea - Rotpuls, Att som, Under den Linden m.fl. - har samma möjligheter att påverka bolagets policy som Dan Hylander och jag.
Det är ett minimikrav att man tar det ansvaret.
Sedan är det ett mänskligt krav, ända från en individ och upp till en nation, att man inte kan bygga sin egen lycka eller framgång på andras olycka eller nederlag. På det individuella planet kan man inte säga ”bara jag får sitta ifred i min förort i min trädgård med mina barn så ger jag väl fan i hur dom har det i Bolivia”. Jag kan förstå om man inte orkar... nej, jag kan inte förstå att man aktivt har den filosofin ”jag skiter väl i dom”. Jag tycker det är ansvarslöst, jag tycker inte att man kan skylla ifrån sig.
Upp till det planet med Israel som exporterar vapen och tortyrexperter till Latinamerika och handlar med Sydafrika ... för att behålla sin lilla fläck av relativ demokrati och relativ frispråkighet och relativt välstånd. Det är omoraliskt helt enkelt. Man har ett medmänskligt ansvar... fan i mej.
Det är bra när en artist ställer upp på en samlingsskiva mot kärnkraft, men ännu viktigare är att skapa sig klarhet i sitt liv över vad man tycker är riktigt eller fel. Inte bara komma och sjunga en meningslös låt och skylta med sitt namn på affischen. Människor är olika, med olika behov, olika läggning osv. Alla kan inte vara rödgardister i samma uniformer och hötta med Maos lilla röda... Utan var och en måste i sitt liv, med hjälp av vänner och kamrater, på något vis ta ställning till en balans där man får väga sin egen lycka, sin egen välfärd mot andras. Har man t.ex. behov av ett arbetsrum, lugn och ro eller att äta gott eller nåt sånt får man väl kompensera det på ett annat plan. Göra vad fan som helst. Nånting!”

(Bob Dylan blev en stjärna, idol. Redan på folkmusiktiden hade han varit något annat än den vanlige, folklige sångaren, och nu blev han fångad i sin egen myt. Historierna gick om hur han luffat runt landet, jobbat på cirkus, var ättling till indianerna... Han blev Poet, formulerade känslorna för en generation som kanske inte förstod vad han sa med hjärnan men desto bättre med hjärtat. Han stannade aldrig upp, var alltid steget före alla andra, även före sina lyssnare. Så en dag välte han med motorcykel på väg till hemmet i Mantorp. Han blev svårt skadad och borta från den stora publikens ögon och öron i flera år.)

GOURMETEN

Visst är han lite för rund om magen – det var väl sådana feta herrar Julius Ceasar ville ha; då kunde han sova tryggt om natten. Wiehe klappar sig belåtet på magen: ”Jag säger som Göran Skytte: ’Det här är 10 000 starköl.” Mikael Wiehe läste Hemingway som ung. Precis som Hemingway och Dylan fastnade han för det mansidealet, alltid hålla masken, alltid ta det kallt, iskallt min vän om din käresta försvinner eller världen brinner. ’Bodybuilding – det är omanligt”. Men scenpersonen Wiehe har blivit mer uppsluppen och rör sig mer, precis som musiken har släppt de strama arrangemangen. Privatpersonen Wiehe; här får du inte reda på varför Wiehes 14-månaders dotter kan säga skål, om Mikael Wiehe gillar småflickor eller vad han taxerade för 1980.
”Jag har aldrig varit en individualistisk rebell. Jag har alltid befunnit mig i ett kollektiv, det gör jag fortfarande, hör hemma i ett sammanhang. Jag har ingen lust att spotta Svensson i ansiktet, jag föraktar inte vanligt folk. Däremot har jag väl varit mer rebellisk än Dylan i den politiska radikalismen eller vad man nu ska kalla den. Den enda radikalism som står sig.
Rent personligen är jag inte alls rebellisk. Jag har ett jävla behov av trygghet och ordnade arbetsförhållanden och ordnade arbetstider och god mat och att ha lugn och ro omkring mig. Jan Myrdal säger: För att man ska kunna vara en bra radikal författare behöver man väldigt borgerliga arbetsförhållanden. Det håller jag med om.
Det finns plötsliga tendenser att folk börjar prata om ens familjeliv. Jag vill inte prata om min 14 månaders dotter i Expressen eller någon annanstans. Sen är det självklart att mitt privatliv har en oerhörd betydelse för dom låtar jag skriver.
Det djupt kända kan handla om det man vanligtvis kallar privata saker. Men det djupt kända kan också vara politik, någonting som berör en. Om det är en orättvisa eller ett sviket kärleksförhållande eller en skönhetsupplevelse; det ligger för mig alltid i grunden för en låt. Även när jag skriver ”Titanic” ligger det privata upplevelser i botten.
Det kan ta sig olika uttryck. Man kan skriva ”jag” eller ”han” eller ”dom”, man klär det i en form där hantverksskickligheten och inspirationen kommer in i bilden. Det finns en skillnad mellan ett äkta och ett oäkta uttryck, och jag är alldeles övertygad om att folk i allmänhet vet exakt vad som är äkta.
Sedan tror jag inte att alla människor kräver äkthet. Om jag vill ha en bra låt att dansa till så ger jag väl fan i om sångaren menar det han sjunger, det är viktigare vad det är för rytm. Eller om man vill ha en kul låt att sjunga kring lägerelden.
Om man strävar efter att kommunicera med människor, då tror jag att folk kräver att man kommunicerar på ett ärligt sätt. Texterna är inte det viktigaste med ABBA, det finns annat som är viktigt. Men i det jag gör är texterna väldigt viktiga. Att man inte försöker förställa sig är en förutsättning för att det ska bli bra.
Matglädje?
Dom säger att stora konstnärer är bra kockar. Då kan jag bara säga det att jag inte kan improvisera mat. Jag kan bara laga efter recept. Följer dom slaviskt.
Vad jag tycker är väsentligt med mat, förutom att det är gott, är att det är ett av de få områden där nästan alla människor har möjligheter att vara konstnärer. Och på matområdet märker man också väldigt tydligt förflackningen och imperialismen, från dom här... M-Ö-R-B-I-T, som liksom är någon slags hoppackade restbitar... det finns en sån fruktansvärd dekadens på det området. Jag äter hellre en gott grillad korv med senap i en jävla korvhydda än jag äter fejkad entrecote med pulverbearnaisesås. Det är principen. Jag vill väldigt gärna äta gott, och det behöver inte vara dyrt.
Ett tag lät jag min matglädje bära iväg mig på lite för fina restauranger där jag kände att jag var på fiendeterritorium. Jag gav mig för att få äta den goda maten, det gör jag väldigt sällan nu... men det händer. Jag har börjat prioritera restauranger där dom har god folklig mat. Jag föredrar mänskligt umgänge framför god mat om jag måste välja.
Mat är en av dom saker jag unnar mig.
Man kan välja vad man lägger pengar på. Hellre mat än bil och sommarstuga. På det området prioriterar jag glädjen i stunden.
Jag känner att jag vill vara ett exempel, inte bara uttala mig om saker utan ha ett ansvar att vara. Jag tränger mig inte i köer, det är föraktfullt. Jag läste av en tillfällighet en del gamla intervjuer med mig själv där jag märker att jag försöker vara allt för pedagogisk. Jag bemödar mig om att erkänna komplikationer. Det finns saker jag tycker man ska sträva efter, moraliska nivåer jag tycker man inte kan underskrida, politiska mål som är eftersträvansvärda, umgängessätt man ska leva upp till.
Men eftersom jag vet att jag själv jävligt ofta inte fixar det här, är det ännu svårare att kräva det av andra. Verkligheten är inte enkel, den är oerhört komplicerad, svår och mångtydig. Det finns alltid en jävla massa aspekter på olika saker och det måste man vara medveten om. Och det försöker jag få med. Att jag inte alls är så jävla tvärsäker alltid eller vet hur allting ska vara.
Men man får å andra sidan (skratt)... inte låta den här medvetenheten om sakers komplexitet göra att man förlorar dom övergripande målen ur sikte. Får inte använda det som en ursäkt för att inte ha en åsikt.”

(När Bob Dylan kom tillbaka efter olyckan präglades den första tiden av religiös stillhet och sökande. Därefter kom en tid i harmoni och lantlig idyll. Han spelade in en country-LP och gjorde en duett med Mats Rådberg. På en dubbel-LP spelade han in en massa gamla schlagers, bl.a. ”Lyckliga gatan”, ”34:an” och ”Ovan där”. En förvirrad tid följde där Dylan gjorde några av sina sämsta inspelningar, men också ett och annat guldkorn. Efter några musikaliskt splittrade, men på privatlivet harmoniska år återförenades han med sitt gamla kompband och gjorde en bejublad turné.)

SKÅNINGEN

Mikael Wiehe åskådliggör inte bara med händerna och kroppen när han ska berätta något. Rösten skiftar tonläge, han spelar upp scener och roller, härmar, gör rösten grovt korkad och släpig när han pratar som politiker. För en icke-skåning är det lätt att höra Hasse Alfredsson i dom olika scenerna (sketcherna?) när Wiehe drar på. Majakovski Lindeman?
”När jag började sjunga sjöng jag på engelska. Det var ett stort steg att börja sjunga på svenska. Och steget var minst lika stort att sjunga på skånska. Jag var inte den som började, det var Peps och flera andra. Småningom blev det så att skåningar kunde sjunga på skånska, men för mig var det inte en sådan kamp utan också en kamp för att värmlänningar skulle sjunga på värmländska o.s.v. Men nu sjunger banden i Blekinge fantamej på stockholmska eller på skånska. För nu tycker dom att skånska kan man sjunga på, men blekingska det är så kasst. Och det var ju inte meningen.
För om du hamnar i den här situationen: När du sitter i soffan med den tjej du tycker är toppen, då börjar du varken prata engelska eller stockholmska utan då snackar du ditt eget språk. Jag var så jävla arg när jag var 20-25 på det här att skånska – det var Edvard Persson. Det fanns inte en jävel som pratade skånska på film eller teater utan att det var en pellejöns. Fan, det bor ju en miljon människor i Skåne och där finns förvisso en massa pellejönsar, men det finns ju annat folk också. Det har blivit bättre, men kanske bara för skåningar.
Det finns en skillnad mellan Stockholm och Malmö, som jag såg tydligare för några år sedan. När jag spelade jazz pratade man om feeling och blues i Stockholm, men i Malmö var det mer hantverk, kunnande, man snackade inte så mycket om konstnärlighet. Man satte inte ihop ett band och spelade på feeling utan gjorde arrangemang, som gjorde att bandet alltid lät nästan lika bra, att man inte kunde sjunka under en viss nivå. Samtidigt gjorde det att man inte kunde expandera.
Den skillnaden finns på ett mentalt plan, jag tror det finns fortfarande. Affe har fått sin musikaliska uppväxt i Malmö liksom jag och Thomas, min bror. En del av det nya som kommer låter också så.”

(Bob Dylans accepteras mer och mer i den etablerade kulturvärlden. Allt fler utslätade artister spelar in hans låtar, och det som varit uppstudsigt och rebelliskt sugs in i etablissemanget som chict och fräckt. Bob Dylan blir hedersdoktor vid universitetet i Lund och får utmärkelsen en varm sommardag när gräshopporna spelar. Men på det privata planet blir det svårare att hålla ihop lyckan, och makarna skiljs. Några stormiga år följer för Dylan och under den tiden gör han en hel del låtar som uppmärksammas som en come-back för den gamle Dylan. Men perioden avslutas i stor frid när Dylan finner religionen. Han ställer upp på konserter med Jan Sparring och Arthur Eriksson och ger ut en del predikande plattor.)

KONSTNÄREN

Vilket ansvar skall artisterna ta? Vad vill dom göra på scen? Roa för stunden, ge publiken något minnesvärt som får dom att glömma vardagens elände för ett ögonblick? När han talar om konstnärer och politiker och artistisk frihet är Mikael Wiehe som mest engagerad.
”Jag tycker man kan ställa större krav på konstnärer än på andra. Man kan ju vara underhållare, då är man inte konstnär. Det finns underhållare som är konstnärer, definitivt, liksom många konstnärer inte är underhållare. Däremellan finns ett fält som överlappar dit jag tycker att jag hör.
Konstnärens plikt är att vara samhällets ögon och öron, dels mot vad som händer nu, dels framåt. Tydliggöra skeenden, och det behöver inte alls vara linjära historiska eller politiska händelser, det kan vara känslostämningar eller nyanser eller svängningar i tiden på något vis. Det behöver inte vara avslöjande, utan kan vara personifieringar av något. Det är svårt det här.
(paus)
Jag vill inte medverka till att någon tid i någon människas liv bara ska användas för att fly bort från nånting. Jag tycker att dom intressantaste stunderna i mitt liv är när jag har ett intressant samtal med någon, läser en bra bok där jag lär mig något från kärlek till teknik eller politik som jag inte visste förut, men där jag på något vis känner att jag utvecklas. Jag tycker det är ett fattigdomsbevis om ett samhälle skapar en massa individer som vill fly från samhället. Och jag tycker det är synd om dom människor som lever ett liv som dom måste fly ifrån. Om konsten bara har den funktionen att den ska användas för att dom ska slippa tänka på hur trist dom har det på andra ställen, att den bara blir ett plåster på såren eller ett hörselskydd för örat – då tycker jag det är en reaktionär konst. Den hjälper inte människor utan håller dom kvar i det liv dom tycker är uselt.

Jag tycker att konstens, och artistens funktion är att berika människor. Ge dom nya möjligheter, att inspirera folk att göra nånting åt det dom inte gillar. Se på underhållare som Hasse & Tage eller Lenny Bruce eller artister som Edith Piaf... som inspirerar människor och ger dom mod och en glädje som inte bara är till för att flamsa bort tiden och fly, utan något som folk kan använda sig av i sitt eget liv.
Så tycker jag det ska vara.
Jag vill betona att det inte behöver vara politiska program. Men eftersom jag anser att kapitalismen är den huvudsakliga orsaken till mänsklig förnedring tror jag att mycket god konst som görs avslöjar kapitalismen.
Men det görs förvisso också en jävla massa annan god konst... som i sin funktion visserligen blir antikapitalistisk eftersom den målar upp en vision av ett annat samhälle med lyckligare människor eller renare natur utan att snacka om kapitalism. Eller en kärlek som inte exploateras.
Det som komplicerar hela saken är att det alltid finns avantgardistiska konstnärer som inte spelar eller målar för den breda publiken, som för att vara avantgardister måste vara respektlösa. Det ligger i avantgardismens natur att man skiter i dom normer och regler och den solidaritet som gäller, och istället kastar sig ut i helt egna idéer. Man behöver ofta vara superindividualist för att vara avantgardist som konstnär. Och det är ingen tvekan om att sådana superegoister och utflippade trippare ofta då tillför, i första hand andra konstnärer, nya idéer, nya sätt att se saker. Så småningom påverkar det också det breda utbudet.
Man måste på något sätt välja vem man gör uppror mot. Man måste också ha någon slags solidaritet. Allting verkar bestå av spänningar mellan olika ytterligheter. Man kan vara hänsynslöst upprorisk i en viss riktning och totalt solidarisk i en annan. Man slår uppåt och är varm nedåt.
Det krävs ofta, för att man ska bli en bra konstnär, en kombination av erfarenhet och mod. Erfarenheten är det man har, det man sugit upp tidigare, modet är att våga sig ut i något ännu oprövat.
Jag har t.ex. aldrig gått med i något politiskt parti. Delvis beror det, mycket medvetet, på att jag skulle aldrig ... ingen jävel ska säga till mig vad jag ska skriva. Jag skulle aldrig kunna bli någon slags partikonstnär, det kan leda en helt fel. Det blir dåligt...

Om man kan ha en slags solidaritet med mänskligheten, om uttrycket tillåts... måste den stå över solidariteten med ett politiskt parti. Jag vet att det låter flummigt... Jag läste en gång en intervju med Regis Debray i Ord & Bild där han sa att skillnaden mellan konst och politik är att i politiken är man taktisk. Men det kan man inte vara i konsten för då blir det dålig konst. I politiken kan man göra kapitalister till en samling jävla fähundar, men i konsten måste kapitalisterna också ha mänskliga, vackra, fina drag – för så är det i verkligheten.
Konstnärens uppgift är att ständigt hålla visionerna vid liv. Visionerna om en bättre och annorlunda värld. Man får inte förfalla till att bli realist. Det är politikernas uppgift att säga: ”Jaha, ska vi ha si och så mycket motorväg kan det inte bli mer än si och så mycket läromedel, och ska vi ha si och så mycket läromedel blir det inte mer än si och så många sjukhussängar”.
Det kan inte vara konstnärens uppgift att vara realist på det viset, utan konstnärens uppgift måste vara att säga: ”Jag ger väl fan i hur ni väger det ena mot det andra. Det är klart som fan att vi ska ha toppensjukhus, jättefin utbildning och inga motorvägar överhuvudtaget, utan tåg!” Eller vad fan det nu är man vill.

Jag läser Harry Scheins krönikor i Dagens Nyheter, och jag retar mig så jävla mycket därför att Harry Schein på något vis vill framstå som om han på något vis är lite modig och lite sanningssägare när han säger hur det är. Det är väl för fan ingen konst att säga hur det är! Det som är svårt är att säga hur det skulle kunna vara! Det andra är ingenting. Bara vad man kan vänta sig av en normal människa, det första man kan kräva. Han försvarar hela tiden det bestående. I alla sina krönikor säger han: ”Det är som det är därför att det måste vara som det är därför att det har blivit som det har blivit.” Fullständigt ointressant.
Retar mig.”

Ho-ho, artikelförfattaren, ska du inte komma fram ur ditt gömställe? Ska du inte sammanföra den här hopdiktade svenske Dylan som har irrat genom artikeln med Mikael Wiehe? Var det inte meningen?
- Va? Öhh, nä... Jag tror inte Dylan (om nu mitt försök att översätta de ytliga dragen i Robert Zimmermans levnadshistoria fram till idag kan kallas Dylan) och Mikael Wiehe har så mycket gemensamt. Det är en annan Dylan, du läste ju Wiehes Dylan-bild.
Men alla dom här sidorna av Mikael Wiehe, dom visar ju upp samma person. Han säger samma sak om matlagning som om musik och politik. Det är recept för hela slanten.
- Jo, käre läsare, och ändå är det mycket som fattas. Ett riktigt porträtt borde ha en scen från replokalen där hela bandet sitter och nöter in samma låt 50 gånger för att tillsammans hitta rätt musikaliskt uttryck. Eller något stormöte på Amalthea där Mikael Wiehe bara är en bland många och säger någonting vansinnigt så dom andra måste lägga band på honom. Människan i kollektiva sammanhang kommer alltid bort när en persons profil dras upp i cinemascope.
Jaha, jo... men du artikelförfattaren, det räcker nog med bilder av Wiehe nu. Hejdå!
- Va? Ska du gå redan, vänta lite, det där är inte hela historien... hallå! stopp! kom tillbaka...

Jens Peterson, Schlager Nr 49, 31 augusti 1982