|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Foto: Adam Haglund | ||||
|
 |
|||
| Vi möts i lägenheten i centrala Malmö där Mikael Wiehe bott i 25 år. Längs väggen står vinflaskor på rad, på kylskåpet har någon skapat långa strofer av kylskåpspoesi. Han är på på väg att avsluta lunchen, dricker mjölk och äter småkakor. Jag har träffat honom för att tala om hans roll som chef för en orkester och hur det är att arbeta i grupp. Ämnen han känner till efter 43 år som artist, men som han inte talat så mycket om i tidigare intervjuer. Mikael Wiehe har alltid varit kapellmästare. - När jag spelade jazz på sextitalet var jag väldigt mycket orkesterledare av den gamla skolan. Jag skrev arrangemangen och skällde ut dem som spelade fel. Jag tror att jag ändrat mig på den punkten. Jag har blivit mycket mer lyhörd och har större respekt för musiker. Men om en orkester behöver en kapellmästare är det han som bestämmer. - Visst är jag chef. Det hade jag svårt att säga förr. Men jag gjorde all text och musik, i stort sett alla arrangemang redan på första Hoola Bandoola-skivan. Det kom en journalist från DN och ville att vi skulle vara ett kollektiv som The Band, den stora gruppen på den tiden - och så var vi inte det. Hon blev så besviken att det inte blev någon artikel. Hur är du som chef? - När jag kommer upp i varv och är kreativ blir jag oerhört egotrippad – försök överse med det, säger jag till musikerna. Jag går upp i en annan dimension och då vill jag inte bli bromsad. Två timmar senare har jag lugnat ner mig och då kan vi snacka. Skulle det komma till en konflikt om hur vi ska spela så är det jag som har sista ordet. Men så långt har det gudskelov aldrig gått. Spelar man med mig är det på mina premisser. Det är musikerna medvetna om. Jag hoppas de tycker villkoren är behagliga och att de gör det av konstnärliga skäl, inte bara för brödfödan. Mikael Wiehe har sagt att han är konflikträdd. Frågan är hur det går ihop med att leda en orkester. - Det kommer inte lätt eller naturligt för mig att kritisera folk. I den lilla grupp som jag haft nu senast har det varit mer av ett samtal. Kanske för att vi passar så bra ihop. Den senaste tiden har han spelat ihop med pianisten Christer Karlsson och trummisen Måns Block. - När jag lyssnar på inspelningar från våra konserter hör jag hur mycket de tillför sångerna. Jag har starka uppfattningar om vad jag vill få fram. Men jag är beroende av musikerna för hur jag ska få fram det, hur de uttrycker min sång musikalist och att de kan gestalta den känsla som jag har för sången. Medlemmarna i en orkester får vissa roller, som på en arbetsplats. Det har han sett tydligt genom åren. - Trumslagare är viljestarka, därför att de ska driva orkestern framför sig. Basister blir kassörer, har koll på pengar, därför att de är noggranna människor – tonerna som ligger i botten av musiken måste de alltid spela rätt. Gitarrister är lika exhibitionistiska som sångarna. Som i de flesta grupper som arbetar ihop uppstår slitningar. - Huvudmotsättningen i en orkester går mellan orkesterledaren och trumslagaren. Kapellmästaren, som ofta också är sångare och låtskrivare, är den som dominerar gruppen. Men trummisen är också betydelsefull. Han, och det är nästan alltid en han, håller ihop musiken och strävar efter att styra den på sitt sätt. Det händer såklart att han inte fungerar ihop med vissa musiker. Mest känsligt är det just med trumslagare. Det handlar om tempot. Det måste vara det samma hela låten, inte öka eller sacka. - Efter varje konsert med Hoola gick jag på vår trummis Muffe Kellgren. Du spelade för mycket där och där. Jag förstår inte hur han stod han ut. Men han blev allt mer sparsam i sitt spel och spelade bättre och bättre. Jag måste verkligen ha varit en pain in the ass för honom, men det var det värt. Avskedat någon har han bara gjort en gång. Det var en trummis – förstås. - Det är länge sedan nu. Men jag kände att jag inte kunde spela med honom. En trumslagare måste funka ihop med min högra hand, det är den som håller tempot, och det gjorde inte han. När han kommer till musikerna med en sång spelar han upp den för dem och förklarar vad han tänkt. - Ofta har jag hört en låt på en skiva och säger att något i den stilen vill jag ha. Ibland säger jag bara: vad tycker ni, hur vill ni att det ska låta? Människor börjar spela för att de vill uttrycka någonting. Det är inget niotillfemjobb. Jag har varit med i tv och spelat med konstmusiker där de är väldigt noga med sina raster och det kan jag förstå. Men det finns inte i min värld. I min värld spelar man för att det är roligt och för att resultatet ska bli bra. Fram till för 20 år sedan spelade han i fasta orkestrar. Efter det har han valt musiker efter musiken han vill spela. Sista gruppen han hade var Mikael Wiehe&Co. - Alla mina orkestrar har varit fantastiska. Men plötsligt kände jag: jag försöker sjunga med en gitarrist, som spelar skitbra men så högt att vi måste framträda i sporthallar för att det inte ska bli för starkt, och en trummis med naken överkropp. Passar det mig? Nej, det gör det inte och så upplöste jag orkestern. Gruppen kändes till slut för trång. - Det händer saker, så är det väl i alla branscher föreställer jag mig. Utvecklingen rullar på och vill man inte stå still måste man ibland byta tåg för att komma dit man vill. Ibland kommer man rätt ut i skogen såklart, men man måste ju prova. Köksdörren öppnas. Vi blir avbrutna av yngsta dottern (han har fem döttrar) som kommer hem. Mikael Wiehe, den bekymrade tonårspappan, kommenterar att det var värst vilken kort kjol du har, jaha, är det för dansen. Hon ger honom en kram: längesen vi sågs pappa. Han konstaterar att det är mycket Harry Potter just nu för tonåringarna: jag har försökt läsa böckerna, men kommer bara 50 sidor, säger 60-åringen Mikael Wiehe. Han tar upp tråden om samspelet med andra musiker. - I början av nittitalet repeterade vi en låt och basisten spelade på ett sätt, som jag inte gillade. Jag sade att jag vill inte att du ska spela på det viset. Och jag var så oerhört rädd att han skulle ta sin bas och gå. Det gjorde han inte alls, visade det sig. Men det var ett stort steg. Musiker är ju också konstnärer. Man kan inte bara behandla folk som verktyg för sina egna ambitioner. Och det har jag väldigt lätt för att göra. Eftersom jag är så uppfylld av det jag själv vill åstadkomma och uttrycka. Han säger att han i allra högsta grad är en personalrekryterare, som anlitar tillfälligt anställda. Han lyssnar på andra, får musiker rekommenderade, ibland hör folk av sig och vill spela med honom. Sedan provar man sig fram. Uppgörelsen med de han hyr in brukar gå ut på att han förbinder sig att skaffa jobb åt musikerna i två år, om de lovar att spela med honom när han har jobb under dessa två år. Utanför det får de göra vad de vill. Kontrakten är muntliga. - Om någon säger: jag vill inte lira mer, så finns det inget man kan göra. Man kommer överens om de ekonomiska förutsättningarna. Vi gör femtio spelningar på två månader under våren, ni kommer att tjäna fyra tusen kronor var per spelning, sedan kan ni göra något annat resten av året. Att leda en orkester innebär ett stort ansvar. - Det finns inte mer pengar i kassan än det kommer publik. Bokningsfirman, arrangören ska ha sitt. Lokalen och annonserna kostar. Men har man lovat musikerna ett visst gage ska de också ha det. Det har hänt att jag kommit hem efter turnéer och musikerna fått sitt, men jag har inte fått en spänn. Det är inte något man gnäller över, eller försöker ge musikerna dåligt samvete för. Jag skulle aldrig kunna säga: tyvärr, jag fick inget, kan ni gå ner i gage. Men å andra sidan om vi har en konsert och jag blir sjuk så får jag sjukersättning. Musikerna får ingenting. De kan bara hoppas på att vi kan flytta fram spelningen. När han sedan vill göra något annat äter man avskedsmiddag. Han säger: tack så mycket, bjuder musikerna på mat och sprit, drar av det i deklarationen – det kan man göra någon gång per turné. - Nu har vi precis gjort sista spelningen med den här trion. Jag kan inte tänka mig att spela med några andra. Men om ett år kanske jag vill göra musik som är helt annorlunda. Och då måste jag söka nytt. Mikael Wiehe är en privilegierad man. En dag på jobbet med Mikael Wiehe kan se olika ut. Men han har kul nästan jämt. - Jag har hört att många inte har så roligt. Men det har jag. Den del som är låtskrivandet börjar med att han låter sig inspireras: lyssnar på musik, tittar på film, läser tidningar och böcker, reser, snackar med folk. - Allt detta häller man i tratten. När jag tycker att jag tänker intelligenta tankar, rimmar roliga rim eller sjunger trudelutter som är värda att höras av andra, så skriver jag ner det, spelar in det på band eller ringer upp min telefonsvarare och sjunger in saker. Det kommer småpytsar hela tiden. Men det benådade ögonblicket är när det plötsligt kommer väldigt mycket på en gång. Då får man kasta undan allting annat, familjen, bussresan, eller vad man nu skulle göra och ägna sig åt skapandet. Han är strukturerad och systematisk, långt från en slarvig bohem. - Jag jobbar i A4-block. Nu är jag på block sextiotre. Ofta har jag någon sorts idé om hur jag vill göra en ny skiva. Ska det vara stor eller liten orkester, akustisk eller elektrisk? Då återvänder jag till mina block och ser om det finns sånger från förr som skulle passa in i konceptet. Varje gång han gjort en skiva, sammanfattar han det som användes, i ett slags sammanfattningsblock. Låttitlar samlar han i pärmar. - Sedan sitter jag ner med fyrtio, femtio låtar och så börjar jag skriva på första låten och efter ett tag tappar jag tråden eftersom jag inte kommer längre. Sedan väntar jag till nästa dag och nästa och så får jag plötsligt en idé och så kommer jag till låt fyrtiosju och kommer plötsligt på hur den skulle vara och undrar varför jag inte har kommit på det tidigare. Det där är himla kul! En idealisk dag arbetar han så mellan 9 och 13, därefter lunch. Eftermiddagarna ägnar han åt andra saker: administration, samtal, intervjuer. Kvällen går åt till att kopiera skivor, eller sammanställa låtar för att någon bett honom, mekaniska saker där han inte behöver tänka så mycket. - Jag är piggast på morgonen upptäckte jag när jag löste korsord. Mycket av det jag inte kunde på kvällen kunde jag på morgonen. Då tänkte jag att det måste ju gälla resten också. I jobbet ingår att hålla kontakt med bokningsfirman, besvara mejl, brev och telefonsamtal. Han försöker svara på allt och det tar tid. - Jag har ingen sekreterare dessvärre. Men en bokningsfirma bokar mina spelningar och jag har en personlig, ekonomisk rådgivare, dessutom hjälp med att sköta en del praktiskt i lägenheten och det kräver jag inte skatteavdrag för. Nästa fas i jobbet är skivinspelningen, när han samlat ihop 20 sånger som ska spelas in. Alla kommer inte med, men det är bra med en liten buffert för att kunna välja vad som blir bäst och passar ihop. Den tredje biten i hans jobb är turnerandet. - Ska man sitta i samma buss under en lång turné vill det till att man trivs ihop. De som inte klarar av det sociala sållas bort. Men även om man gjort tvåhundra spelningar tillsammans är det inte alls säkert att man blir vänner. Jag och Björn Afzelius umgicks familjevis, men det tillhör undantaget. Vi var ärliga mot varandra, utan att någon tog illa upp. Det gällde inte bara musik, utan kärlek och politik också, ja livet i stort. Det var en levande relation. Han vill bryta ny mark, med varje ny skiva, men risken är att han tappar publiken på vägen som bara vill höra sångerna från förr. - För min egen del dör jag hellre en smärtsam död än åker runt och spelar samma låtar. I ett konstnärskap gäller det att förhålla sig till en föränderlig värld, menar han. Även de intima relationerna förändras. Allt detta försöker han tackla med låtar - och då hjälper inte de gamla sångerna. - Jag fäktade florett när jag var tio, elva år och då går det inte att bara stå still och värja sig. Man måste förhålla sig till den man fäktar mot. På samma sätt är det med livet. Artistlivet innebär kontraster, mellan det ensamma komponerandet, mötet med publiken och arbetet i orkestern. Det är krävande. Man blir självupptagen. - Jag kan vara upptagen av mig själv även när jag är tillsammans med min familj. Man går in i sidor av sig själv, som man kanske inte alls har lust med, för att skriva sånger som man måste skriva. Man ska helst ha talets gåva och kunna göra intervjuer. Man ska kunna vara stenhård mot arrangörer och skivbolag som vill suga ut en. Är man riktigt lyckligt lottad är man snygg också - men man kan inte få allt. Han sammanfattar det med: hårt arbete – och tur. Mikael Wiehe har jobbat hårt hela året, han gör omkring 100 spelningar per år, och ska nu ta det lugnt en tid. Det innebär bland annat att lyssna igenom allt han gjort, för att ställa samman en samlingsbox, med både kända låtar och sådana ingen hört förut. Ofta känner man igen en typisk Mikael Wiehe-låt, det finns alltid en stark melodi i sångerna, vare sig det är spröda visor eller om han döljer dem i tungt, elektroniskt komp, gör låtar med bara ett ackord, eller, på senare tid, till och med försökt rappa på en låt. Var kommer du att söka dig nu? - Jag vet inte. Jag blev kontaktad av en kille som ville göra modern stråkmusik av mina låtar. Vi kanske kan hitta en plätt där vi kan mötas. Jag har spelat i ett litet format, det kanske är dags för en stor orkester som slamrar lite. Kanske bara två gitarrer och slagverk. Som du hör har jag ingen aning. Friheten är viktig för Mikael Wiehe. Skattekniskt är han småföretagare, men han är inte inrangerad i hierarkier. I den mån han blir det, är det han som är högsta hönset. Enda anställning han haft är en kort tid som invandrarlärare. Det var roligt, men han blev tvungen att välja och är glad över sitt val. - Jag har svårt att ha någon över mig, det gäller både privat och i det professionella. MÅNGA KONSTELLATIONER Mikael Wiehes orkestrar har sett ut på många olika sätt. Senaste tiden har det varit en liten trio, tidigare har han spelat med sjumanna jazzband, poptrion Moccers, som duo med Björn Afzelius, sjungit med Danmarks Radios underhållningsorkester och med 450 körsångare i Sundsvalls sporthall. SKREV DEN FÖRSTA LÅTEN SOM 17-ÅRING Namn: Mikael Christian Wiehe. Bor: Centrala Malmö. Familj: ”Ett hav av kvinnor” (fem döttrar och ett barnbarn, också en flicka). Yrke: Sångskrivare. Innan artistlivet studerade han på universitetet i Lund och arbetade en kort tid som invandrarlärare. Intressen: Stadsplanering, mat, dryck och kultur. Karriär: Får sin första gitarr som 10-åring, spelar i jazzband på 60-talet, bildar Hoola Bandoola Band 1970 som gör sin sista spelning 1976, gör många stödkonserter med Björn Afzelius på 1980-talet, soloartist sedan 1986, släpper 2005 sitt 25:e originalalbum, Främmande land, i mars i år kom en gemensam skiva med Totta Näslund, där de tolkar sånger av Bob Dylan i Mikael Wiehes översättningar. Rader: Sin första låt, Up in Michigan, skrev han som 17-åring och han har gjort över 300. Det blir ungefär 10 000 rader. Och han minns nästan alla: brukar bara bomma någon rad i de allra längsta sångerna."
|
