|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
||||||||
När man har stått på scen i över fyrtio år, gett ut en cd-box med 200 egna låtar samt en bok om låtarna, och nyss fyllt 65 – då infinner sig ett problem. Hur gör man för att inte fastna i bilden av sig själv? – Då skriver man sånger om en inställd skilsmässa. Svaret kommer omedelbart. Ändå känns det långsamt. Kanske för att det sägs med den där välkända rösten med det mustiga tonfallet, som man hört så många gånger i tv-intervjuer och i låtar om sjunkande oceanångare, kråkor och pyramider. Det är inte klockren malmöitiska, även om det borde vara det. Mikael Wiehe är visserligen född i Stockholm och levde sina första sex år i Köpenhamn, men han har bott i Malmö i så gott som hela sitt liv. – En sån platta (”Sånger från en inställd skilsmässa”, reds anm) ska ju inte jag göra, jag ska ju skriva politiska sånger, säger han och kommer genast på ännu en väg bort från den publika bilden av honom: – Eller så skriver man ”Ta det tillbaka”, som inte är en intellektuell, distanserad och allegorisk skiva, utan ett slags 1800-talspamfletter, rena personpåhopp, vilket jag aldrig ägnat mig åt tidigare. Maud Olofsson är ju så rasande käck en svensk Margaret Thatcher med kul dialekt (Hej då, trevligt att träffas, 2010) – Det är the return of the mummy, säger han och visar hur först ena armen bryter sig loss, sedan den andra, innan mumien reser sig ur sin sarkofag. För honom hänger de två skivorna ihop. Känslorna av att bli lämnad av den man älskar och de råa personpåhoppen som skulle trycka till Alliansen inför det senaste riksdagsvalet – två sidor av samma mynt. – Det är ett sätt för mig att utvidga mitt område, mitt konstnärliga territorium. Många tyckte att det var fantastiskt att jag skrev om en inställd skilsmässa, medan andra kände sig ovana. Samma sak med ”Ta det tillbaka”. Plumpt och onödigt tyckte en del, inte ska du väl ge dig på Maud Olofsson så där? Jo, för fan, det kan du ge dig på att jag ska göra! Balkongdörren i arbetslägenheten står på glänt och utanför hörs Malmö: barnen på dagiset mittemot och trafikbruset från Triangeln. På väggarna hänger mest instrument, inramade utmärkelser och foton. Mellan fönstret och balkongen ett svartvitt foto av honom och Björn Afzelius, eller Affe, som han kallar honom för det mesta. Det går inte att missa. Mikael Wiehe har just förklarat att den konstnärliga rörelsen framåt handlar om att utmana sig själv. Det måste han alltid göra. Sedan övergår samtalet i politik igen. Vad är det mellan honom och Maud Olofsson egentligen? – Hon är den nyliberalaste av dem alla, en svensk Margaret Thatcher. Hennes avgång som partiledare är nyliberalismens Stalingrad, säger han och ångar på. Kapitalismen har inte alls kontroll över den ekonomiska krisen. Tvärtom! Och folk världen över är skitförbannade och det kommer att bli värre, mycket värre, och sluta i sociala uppror. Men... – Det hemska är att man inte vet om det slutar i fascism, högerextremism, främlingsfientlighet och pogromer, eller om det leder till ett mer solidariskt samhälle. Wall Street-kraschen 1929 ledde till kaos, och ur det föddes både starka höger- och vänsterrörelser. I Europa segrade fascismen, vilket ledde till tio år av becksvart mörker. Så, ja, jag är livrädd. Mikael Wiehe och Björn Afzelius är väldigt lika varandra där uppe på fotot. Båda har glasögon, Wiehes är helt runda. Afzelius har lite längre hår. Och ingen mustasch. I en intervju har Wiehe sagt att han ibland känner att han står i vägen för sina egna låtar. Det är för mycket folkskollärare över honom, säger han. – Om det är brillorna eller skånskan eller min rondör eller vad det nu kan vara, jag vet inte. När det begav sig var Afzelius mer skinnjacka och cigg, medan Wiehe var intellektuell analys och flit. Ungefär så. Mellan åren 1982 och 1998 gjorde de uppemot 300 spelningar som duo. De häcklades och gnabbades på scen, utmanade varandra, spelade in mycket pengar till sig själva och till politiska rörelser de sympatiserade med. Ungefär varannan spelning var ideell. De delade också humor och politisk hållning. Och såklart de tidigare framgångarna med Hoola Bandoola Band. Deras musikaliska samarbete byggde i viss mån på nostalgi, erkänner Wiehe i sitt förord till skivan ”Björn Afzelius & Mikael Wiehe 1993 – Malmöinspelningarna” (2004). Bristen på musikalisk förnyelse kompenserade de genom att i stället försöka främja politisk förnyelse i världen. Sandinister i Nicaragua, motståndsrörelser i Chile, politiska fångar i Argentina och Uruguay, och så vidare. – Affe tog Norge, Västasien och kvinnorna. Jag tog Danmark, Afrika och arbetarklassen. Och så tog vi Sverige och Latinamerika tillsammans, säger han. Så när han gick bort förlorade ni halva världen? – Ja, eller då fick jag dubbelt så mycket att göra. Det är ett kul skämt, men i kombination med hans allvarliga och lätt tårögda blick känns det mer syrligt än kul. Mer mörkt än ljust. Det är en egenskap han har, att byta fot mitt i alltihop. Mörka och känslomässiga saker blir plötsligt ljusa och ironiska, eller tvärtom. Han kallar det att vända i luften. Mer om det senare. Först tårarna i ögonvrårna. De kommer inte när han talar om Afzelius, utan när han fortfarande talar politik och kommer in på Latinamerika. Samma sak händer en kvart längre in i intervjun. Återigen handlar det om Latinamerika och rösten blir plötsligt starkare, orden kommer allt fortare, innan han till slut avbryter sig själv med ett slags skratt och fläktar med handen framför ögonen för att hålla tillbaka tårarna. Vad hände där egentligen? – Av olika anledningar och tillfälligheter har stora delar av mitt liv kommit att kretsa kring Sydafrika och Latinamerika. Mest Latinamerika. Jag har varit där många gånger och fått många vänner. Och min fru är från Chile. Till exempel. En stor del av Mikael Wiehes identitet finns på andra sidan Atlanten, på både ett personligt och ett professionellt plan – om de nu går att skilja åt. – Det var våra politiska vänner som försvann, torterades ihjäl och dumpades i havet, tvingades till landsflykt eller slogs ihjäl i all jävla hemsk oändlighet. Det väcker en massa... jag vet inte, kanske blir man lite blödigare med åren. Egentligen har jag aldrig varit blödig på det sättet, utan jag har sett det som min plikt att spela, att stödja och uppmuntra. Men det rör upp starka känslor hos mig, det upptäcker jag nu. Förmodligen har mycket av det fruktansvärda förträngts, resonerar han, ungefär som när han spelar på begravningar. Då tänker han inte på personen som ligger i kistan, utan på nästa rad i texten. – På samma sätt tror jag att jag i decennier har tänkt på nästa konsonant i stället för att fördjupa mig i känslorna hos de argentinska galna mödrarna till exempel, och allt hemskt som drabbade deras barn och barnbarn. Jag har hållit allt det hemska ifrån mig för att kunna göra mitt jobb – nämligen att vara solidarisk, säger han. Men nuförtiden bubblar känslorna upp med jämna mellanrum. För mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än som tror, det finns nån som har svar. (Flickan och kråkan, 1981) Mikael Wiehe vill förklara, men har svårt att hitta orden, vilket är ovanligt för honom. Istället målar han upp ett scenario: Jason Diakité, alias Timbuktu, kommer in backstage, klädd i en jäkligt snygg kostym och skjorta. Mikael Wiehe vill säga: Jason, vilken snygg skjorta du har. Och vilken kostym! Men i sista ögonblicket gör han den där vändningen i luften och säger i stället: ”Men va fan, du ser ju ut som en hallick!” – Förstår du hur jag menar? undrar han. Nja, nästan. En annan gång står han i köket med sin syster och slås plötsligt av tanken: Men gud vad vacker hon är. En enkel och varm tanke. Han öppnar munnen, sedan vändningen i luften, och ut kommer något i stil med: ”Du är ju lika vacker som de där dumma blondinerna på tv.” – Och hon blir jätteledsen. Alltså, varför kan jag inte bara säga att hon är vacker? Ja, varför inte? Han är tyst ett slag. – Jag gör det jämt och ständigt... Tyst igen, en ännu längre stund. – Det är oftast när jag tycker att det jag vill säga känns för förutsägbart och banalt. Då säger jag motsatsen i stället. Jag tror att folk ska förstå att jag skojar. Det sker i stunden och utan att jag kan hejda mig, och det har jag varit extremt ledsen över. Men dina låtar är ju inte alls sådana? De är mer rakt på, nakna och ärliga. – Nej, inte mina låtar, de är inte alls så... Jag har längtat nåt så gränslöst efter det, dom kallar kärlek. Jag har försökt att va med mänskor men jag har svårt för deras närhet. Jag har försökt... (Carl Fredrik Hills ballad om den stora ensamheten, 1985) Danskarna är ironins mästare och Mikael Wiehe kunde bli oändligt trött på sin pappas ironier. Föräldrarna skiljdes när han var fem och under uppväxten träffade han sin far en gång i månaden då Mikael och lillbrorsan Thomas tog båten till Köpenhamn över dagen. Pappan höll alltid distansen, till känslorna och till barnen. Mikael Wiehe tror att det var hans sätt att dölja sorgen över att inte ha sönerna hos sig. Efter succén med Hoola Bandoola Band kommenterade pappan det hela med att han inte kunde vara stolt över sonens framgångar eftersom det inte var hans förtjänst att Mikael var så duktig. – Det var ju en väldigt konstig sak att säga. I 30-årsåldern fick Mikael Wiehe nog av ironierna och distansen, kanske för att de hade blivit allt hårdare med åren. I antologin ”Bilder av en far” (2006) beskriver han hur pappan ringer och frågar hur det är med brodern Thomas, och slutar med: ”Jag får inte tag i honom så då kan väl du och jag gå ut och äta lunch i stället.” Under lunchen ringer pappans tredje fru och efter samtalet säger han något om att hon bett honom att ”hälsa tjockisen”. Den stigande ilskan och känslan av att bli sårad hade växt under flera år. Nu rann bägaren över och Mikael Wiehe skrev ett brev till pappan, i vilket han beskrev sina känslor så rakt och ärligt han bara kunde: Jag är trött på hur du hela tiden småhackar på mig, och om det är så du vill ha det är det lika bra att vi slutar att ses. Punkt. Pappan skrev tillbaka och ville att de skulle ses och reda ut alltihop. – Vi träffades och han förklarade att han inte alls hade förstått hur jag kände. Sedan lyssnade han på mig hela natten, och efter det blev vi de bästa vänner. Det var modigt att skicka det där brevet. Ju mer man älskar någon, desto större blir smärtan av att förlora den personen. – Äh, jag tyckte det var han som var modig, som vågade lyssna. Så tycker jag att det ska vara. Mikael Wiehe har fem barn. Genom åren har han ofta sagt att han inte har varit en bra pappa alla gånger – varit ute och spelat på helgerna, suttit i studion till långt in på nätterna och under perioder arbetat nästan maniskt med något projekt. – Att vara barn till någon som arbetar med konstnärlig verksamhet måste vara väldigt likt att ha en förälder som är psykiskt sjuk, säger han. Perioder av noll närvaro, den tomma och sökande blicken hos den som alltid tycks lyssna som mest intensivt på rösten i sitt eget huvud. Så är det för vissa barn. Han älskar sina barn och barnbarn, vill tro att han åtminstone försökt att göra sitt bästa. Men vad de tycker om honom vill han inte prata om. – Nej, det får de själva berätta när och om de känner för det. Uppför dej värdigt Uppför dej väl den korta stunden när ljuset är här Uppför dej riktigt Uppför dej rätt Så ska du minnas av dom som har sett (Allt har sin timme (Till mina döttrar), 1999) Det har blivit mitt på dagen. Från den öppna balkongdörren hörs Malmö allt starkare. Solen står högt och det är mer avgaser i luften. På det rena skrivbordet vid fönstret ligger den nyvässade blyertspennan och suddgummit bredvid ett uppslaget kollegieblock. Nästan som om de väntar på honom. I en några år gammal intervju beskriver Mikael Wiehe arbetet med ”Sånger från en inställd skilsmässa” som ett fritt fall. Eller snarare flykten från fallet, att klamra sig fast vid en position utanför fallet. Betraktandet av fallet som ett sätt att inbilla sig att man ändå står på fast mark. Arbetet är återkommande, alltid närvarande, när livet är bra och när det är nästan outhärdligt, ett sätt att kanalisera ångest, ilska och eufori – och allt däremellan. – Jag brukar säga att jag är som bäst i mina sånger. Och jag börjar mer och mer förstå att mitt liv försiggår i min musik, det är i dem som mitt liv utspelar sig. Boxen ”Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar” (2010) väger drygt två kilo. Den innehåller 16 skivor och en bok på 300 sidor, som berättar historier utifrån 200 låttexter från 1963 till 2009. Många recensenter kallade den ett stycke svensk samtidshistoria. Att ge ut ett så massivt verk året innan man fyller 65, som ett slags milstolpe, är det inte att... – ...du menar att resa ett monument över sig själv? Han har fått frågan förr. Ja, är boxen inte ett monument? – Jag ser den som en stor byggsten i sockeln till det fundament på vilket jag till slut ska stå överst, förgylld, säger han och skrattar. Att den blev så stor och lång – och tung – var inget självändamål. Men det blev den, berättar han. – Drygt 200 sånger är bara ungefär hälften av alla sånger jag skrivit. Så det finns många historier kvar, säger han, och kommer plötsligt på ett bra citat. – Vem var det nu som sa att gammal är du först när du minns mer än du drömmer om? Strunt samma, det är i alla fall bra sagt, tycker jag. Minns du mer än du drömmer? Den här gången är han tyst länge. – Jag minns väldigt mycket, det gör jag. Det har blivit många historier, så ja, kanske... Tyst igen. – Fast jag drömmer ganska mycket. Det gör jag fortfarande. Och allting är en saga och allting är en dröm (Pojken och äventyret, 2004) |
||||||||
Henrik Hamrén, Magasinet Skåne, nr 5 2011 |
||||||||
|
|
||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
