Hoolabandoola är annorlunda. När Nationalteatern/Nynningen riktar in sig på fel i samhället som måste bekämpas med socialism skildrar istället Hoolabandoola kraften i de små människorna. Att varje liten svag människa blir stark tillsammans med andra.
Här ur ”På väg”:

Man vill förstena oss
och man vill dela oss
för ensamma och splittrade
är vi lättare att slå.
Men om vi enar oss,
om vi förenar oss,
så finns det inget som kan hindra oss
från att tillsammans nå vårt mål.

Hoolabandoolas texter är mycket allmängiltiga. Själv brukar Mikael Wiehe (som skriver de flesta låtarna) säja att det är det som är meningen. Att många ska kunna lyssna på deras sånger och samlas i en bred front. Men jag vet inte jag.
En av dem som gillar Hoolabandoola är Centerns Ungdomsförbund. I Ung Center 1/75 skriver de att Hoolabandoola uttrycker deras politiska program.
Nog är det bra att vara bred – att kunna få andra än de redan övertygade att lyssna på sej – men om man gör publiken till centerpartister i stället för socialister? Är det det Hoola tänkt sej?
Hoolabandoola har spelat en mycket viktig roll för den progressiva musikrörelsen. Men det är tack vare musiken. Inte texterna. Jag tror Hoola måste förtydliga sina texter nu när de har en stor publik. De måste börja angripa konkreta problem och händelser i det kapitalistiska samhället. I stället för att vara politiska i allmänhet.
Hoolabandoola har länge varit musikrörelsens Beatles. Det har skrivits spaltkilometrar om dem i tidningarna. De har spelat i TV och legat på Kvällstoppen. Och i vartenda hörn av Sverige sitter det band och plankar både deras text och musik. Hoola har alltså ett stort ansvar.

Hoola Bandoola Band är musikrörelsens i särklass mest framgångsrika band. Jag har skrivit om dem här och där i hela boken (t.ex. kapitlen ”Från ett stort ljud till sång” och ”Från oklart till klart”).
Deras musik är enkel och nynnvänlig. Det säjer en del om hur publikvänlig den är om man talar om att Stikkan Andersson var ute efter dem. Fast de valde MNW. P.g.a. sin popularitet har de fått efterföljare i hela Sverige. Musikrörelsen har ibland viftat med dem som ett exempel på hur progressiv svensk musik ska vara. Jag kanske är onödigt gnällig mot dem, men det beror på att de satts upp som föredöme mot de ”privata, flummiga, opolitiska” sångarna.
Hoola är bra. Men det ligger lite i det när en del säjer att de är svensktoppsmusik till progressiva texter. Deras musik är kommersiell – inte snack om det. Fast på senaste LP:n har de inlett ett samarbete med Södra Bergens Balalajkor som leder dem framåt. Deras texter är vida. De är mot saker men sällan direkt för. […]
Hoolas tre plattor är en musikalisk utveckling. Men ingen textmässig. Den måste komma. Och med deras spel Sture Starring Story kan man kanske ana den.

		Hoola Bandoola har kommit med en ny LP, Fri information (MNW 55P). Den gör mej glad (och förvånad). För musikaliskt är detta en råare och friare Hoola. Och textmässigt är dom mer direkta, mer rakt på sak. Nu lever deras politiska språk i vardagens sekund – och inte i evigheten.