Själv gjorde han sin malmöitiska tolkning av Lundapågen Timbuktus "Jag drar" med så mycket själ och hjärta att rösten sprack i de höga partierna.
 
– Jag har snott en del av dina trix, erkände han efter sin rapp på bästa sändningstid förra lördagen.
 
I mörka november 2011 lyser Gotlands hjärtliga sommarsol rakt in i våra vardagsrum. Fast just här känns det inte. Fönstret står öppet och bjuder in råkall Öresundsluft.
 
– Det behöver vädras. Ska jag stänga? undrar värden, som själv går mot en ny vår.
 
Hans tv-framtoning är mer mysmorfars än revoltörens. Andra säsongen av "Så mycket bättre" är hur som helst en gigantisk tittarsuccé. Senast berättade Timbuktu om tuff uppväxt och kokainskandal, och i kväll ska Lena Philipsson skapa rubriker.
 
– Jag hade aldrig ställt upp om jag vetat hur extremt ansträngande det var. Som att det tar fyra timmar att spela in fem minuter fotbollsmatch. Eller att före och efter varje detalj skulle sju personer intervjuas om det som just hänt. Vi började klockan sju på morgonen och gick i säng vid tvåtiden på natten. Det blev fyra timmars sömn per dygn i tio dagar.

Men någonting i blicken stämmer inte. Vem kan man lita på? En 65-årigig proggräv som hävdar att han blivit artist för att han är arbetsskygg, och som protesterar när han kläs i stövlar och dynggrep och beordras mocka koskit i tv? Dessutom skrattar han motsägelsefullt.
 
– Nu efteråt ångrar jag verkligen inte att jag hoppade på. Det utvecklades en väldig solidaritet mellan både artister och inspelningsteam, och det handlade ju inte om att rösta ut och intrigera, utan att göra det bästa av varandras låtar. Det är klart att det skapar bra stämning.
 
– När jag fick höra att Eva Dahlgren skulle vara med tackade jag ja. Thomas Ledin har jag samarbetat mycket med och Lena Philipsson hade en guldstjärna i min bok sedan hon medverkade i Globenkonserten för Nelson Mandela.
Härom helgen beordrade Ledin ut deltagarna i folkhemmet för att samla in pengar till barn i Tibet. Mikael Wiehe spelade gitarr och sjöng sin svenska text till Woody Guthries "This land is your land".

Det här är ditt land
 
Det här är mitt land
 
från Ales stenar
 
till norra Lappland

E-Type gick runt med hatten och plockade Semestersvensson på stålar. Martin var förresten den enda främmande fågeln i gänget.
 
– Jag visste knappt att han fanns, eller om det var han eller bilen som skulle komma. Det är inte min musik, men det var oerhört trevligt att träffa honom.

En annan sommar, 1967 närmare bestämt, spelade bröderna Thomas och Mikael Wiehe och Håkan Ripa, på Paris trottoarer och restauranger och gick runt med tiggarhåven.
 
– Vi var lite föregångare. Året efter gjorde Simon and Garfunkel samma grej. Vi hade våra fasta gathörn och vi drog runt och klarade uppehället.
 
Senare 1967 dök Paristrion upp som The Moccers i "Open Door" från Malmö, och Mikael sjöng en nyskriven låt på engelska i landets enda och mycket svartvita kanal.
 
Han minns fragment av sitt första tv-framträdande.
 
– Det skulle föreställa nån sorts pub, med rutiga dukar och bordsvin i bastflaskor. Tyvärr var det dyrt med film på den tiden och programmet finns inte kvar utan spelades över.
 
44 år senare sitter Mikael Wiehe i sin skånska skaparlya och konstaterar att halvannan timme trivsel-tv kan ha enorm genomslagskraft även i mångfaldens tidevarv.
 
– Det där att alla möjliga människor har åsikter om vilka låtar som tolkas bäst eller sämst intresserar mig inte. Jag försöker hålla det ifrån mig. Men jag tycker det är jättekul när jag tar min morgonpromenad och folk kommer fram och säger att det är ett trevligt program.

Fast en och annan vänsterpolare fnyser åt att han klivit ner från barrikaderna och sålt sig till en simpel reklamkanal.
 
– Ja, jo, så är det kanske. Johan Johansson från gamla punkbandet KSMB sa att han aldrig tittar på TV4 och inte känner till programmet och det är nog exakt det jag själv skulle svarat om jag fått frågan förra året.
 
Han har skrivit mängder av politiska texter, men de kanske mest folkkära handlar om båtar, cirkusartister och fåglar – "Titanic", "Lindansaren" och "Flickan och kråkan". Albumet "Sånger från en inställd skilsmässa" (2009) var ett plötsligt genrebyte. Ett resultat av att hustrun bröt upp och fann en annan man. En självutlämnande otrohetshistoria, med återkomst, försonande upplösning men bittra ord som bet sig fast.
 

Och nu vill du komma tillbaka
 
när pengarna är slut
 
när din älskare har lämnat dej
 
och du är trött och sjuk
 

– Det som hände väckte svartsjuka och mörka tankar jag inte trodde jag kunde härbärgera inom mig. Min vän Åge Aleksandersen, den norske sångaren, konstaterade att jag inte var ensam om situationen och att jag borde ha en potentiell köparskara på ett par miljoner. Tyvärr blev det inte riktigt så.
 
Äktenskapet överlevde, men Mikael Wiehe erkänner att han inte bättrat sig ett dugg på en punkt.
 
– Nej, jag jobbar lika mycket som förut.

Efter den inre krisanalysen återgick han till kamp och slagord i "Ta det tillbaka"  – ett ovanligt råbarkat utspel inför valet 2010. Och det är när vi kommer till de stora, världsliga frågorna han tar ett djupt andetag och riktigt går loss.
 
– Den ekonomiska katastrofen som nyliberalerna ställt till med riskerar att kasta ut stora delar av mänskligheten i olika former av kaos. Vi ser redan hur högerextremisterna skär pipor i vassen och försöker hitta syndabockar. Fascismen reser sig starkare i Europa, ett närliggande exempel är massmordet på Utöya.
 
– Jag är allvarligt oroad för mänsklighetens existens, den ekonomiska spekulationen, överutnyttjandet av naturresurser, utrotandet av djurarter och att det kan bli politiskt jäääävligt obehagligt när människor inser att nyliberalerna tog pengarna och stack.
 
Men så skymtar den nyväckte agitatorn ändå lite ljus i tunneln. En strimma arabisk vår.
 
– Det spirande upproret mot den rådande ekonomiska ordningen gläder mig. Kanske föregicks det av en omvälvning i Latinamerika där rörelser och minoriteter lyckades mötas utanför de rigida vänsterpartiernas strukturer.

I november 1952 flyttade sexårige Mikael Wiehe från sin pappa i Köpenhamn, med mor och lillebror till en förort i Malmö. Klasskamraterna kallade honom "dansk skideröv" och spöade honom på väg hem från skolan. Det tog tid, men till slut förlikade han sig med sitt nya tungomål.
 
– Alla popband sjöng ju på engelska, eftersom Beatles, Stones och Dylan gjorde det. Jag skrev min första låt på svenska -69 och bara det var ett stort steg. Skånska var ju inte att tänka på. Det var rena töntstämpeln, som... eh, Edvard Persson.
 
Våren 1975 gjorde Hoola Bandoola Band musikteaterföreställningen "Sture Starring Story" tillsammans med Tidningsteatern. Den handlade om en artist som ville vara sig själv, och som sjöng på sin dialekt och därför dumpades av sin manager.
 
– Efter det kändes det naturligt med skånska, och fanns ingen anledning att göra något annat.
 
Däremot har han tvingats leva med hot även i vuxen ålder.
 
– De har sprängt bomber här utanför, ritat judestjärnor, sparkat in portdörren och skrivit "Mikael Wiehe är pedofil" på elskåpet.
 
– Min chilenska fru hade Victor Jaras fru som balettlärarinna i Santiago, och hon ville att jag också skulle vara modig. Så vad gör man? Jag ringde Thomas Ledin och så arrangerade vi en antinazistisk konsert 2001 och spelade in massor med pengar.

Sedan dess har stiftelsen "Artister mot nazister" årligen delat ut mellan en och två miljoner kronor i stipendier till bland annat "Förintelsens ögonvittnen", lokala ABF-avdelningar och personer som tar strid mot nazismen.
 
– Det är givetvis obehagligt med mordhot och liknande. Man har två vägar att välja – en är att krypa ner i sin håla, en annan att ställa sig upp, slå sig för bröstet och skrika. Det där var mitt sätt att tackla problemet.
 

MIKAEL WIEHE
 
ÅLDER: 65.
 
BOR: Malmö.
 
FAMILJ: Hustru, fem döttrar, fem barnbarn, snart ett sjätte.
 
YRKE: Musiker
 
KARRIÄR: Förgrundsfigur i den vänsterinriktade musikrörelsen under 1970-talet. Hade rockgruppen Hoola Bandoola Band tillsammans med bland annat vännen Björn Afzelius.
 
AKTUELL: Tillsammans med Lena Philipsson, Eva Dahlgren, Jason "Timbuktu" Diakité, Tomas Ledin, Laleh Pourkarim och Martin "E-Type" Eriksson i lördagsunderhållningen "Så mycket bättre".
 
 
OM FYSISK STYRKA
"Jag har inte lyckats komma upp i 100 armhävningar än, men jag jobbar på det. Börjar med 50 på måndagen och ökar med tio per dag. Ja, så gör jag 90 på fredagen, men sedan brukar det bli lite vin på kvällen och inte så många som jag tänkt mig på lördagen."
 
OM FÅFÄNGA
"Självklart är jag fåfäng, klart jag vill va snygg, helst utan att jobba för det. Men kläder vet jag inte om jag bryr mig så mycket om. Jag kan inte gå i håliga jeans i alla fall. 65-åriga män i trasiga kläder är det lite synd om."
 
MITT "ALL TIME DREAMTEAM" I "SÅ MYCKET BÄTTRE"
Efter en stunds grubblerier faller valet på Johann Sebastian Bach, Louis Armstrong, Paul McCartney, Miriam Makeba, Joan Baez och Billie Holliday.
"Tre män – tre kvinnor. Jag valde McCartney för att han nog är roligare än Lennon. Makeba har gjort den bästa 'I shall be released'-versionen jag hört – egentligen är det konstigt att vi aldrig träffats."